Att vrida och vända på frågor hör inte till vanligheterna i dagens biologiundervisning, konstaterar Auli Arvola Orlander i sin avhandling. Konsekvenserna är många: en härskande heteronormativitet, mindre engagemang och en bristande förståelse av hur allting hänger ihop.
En 15-årig tjej ställer en fråga under en NO-lektion om människokroppen:
– Men… Jag har ju hört att man kan bli gravid även om man har mens?
(Korrekt svar: Ja, men det är ovanligt.)
Läraren skakar på huvudet, tillägger kort att ”nej, så här är det” och återgår till att förklara hur befruktning fungerar. Ungefär så såg en av de klassrumssituationer ut som forskaren Auli Arvola Orlander har valt att titta lite närmare på i sin avhandling ”Med kroppen som insats: Diskursiva spänningsfält i biologiundervisningen på högstadiet”. Exemplet är talande för hennes slutsatser. Under arbetets gång blev hon förvånad över att skolan fortfarande presenterar fakta på ett så oproblematiserande sätt.
– Eleverna hade massor med frågor som sträckte sig utanför själva faktaområdet. Men det fick inte något gehör. Skolbiologin använder ofta en förenklad förklaringsmodell, vilket tenderar att ställa till det, säger Auli Arvola Orlander.
Genom att iaktta biologilektionerna i en årskurs nio under en termin har hon undersökt vad det är för kunskaper och föreställningar om människo-kroppen som förmedlas, utifrån ett elevperspektiv.
Auli Arvola Orlander har många års erfarenhet som lärare inom grundskolan och på högskolenivå. I sin nyligen framlagda avhandling kommer hon bland annat fram till att det strikta förhållandet till fakta ofta leder till uteslutande av ”mjukare” kunskaper, som kan vara minst lika viktiga. ”Biologi handlar ju om oss själva” fastslår en av eleverna; ”Det vi skriver om nu pågår ju just nu i kroppen”. Men det var inte så undervisningen såg ut. I stället kunde Auli Arvola Orlander se hur läraren ofta skiljde på fakta och kropp. Att inte se till helheten kan leda till en objektifiering i sammanhang som det här, tror hon.
– Man tar inte vara på det spänningsfält som uppstår mellan elevens egna funderingar och faktainnehållet. Men det spänningsfältet kan vara en stor tillgång.
Hon poängterar att den här typen av kraftfält också kan innebära begränsningar; grova förenklingar kan leda till felaktig information eller till att förmedla ett innehåll av traditionella föreställningar.
Starka känslor verkar inte höra till den vetenskapliga praktiken, enligt Auli Arvola Orlander. Under en dissektion av ett kalvöga uppstod många känslor och vissa tvingades avbryta uppgiften.
– Vid tillfällen som det här utesluts de eleverna. Och det kan leda till att en del känner sig misslyckade och att NO inte är något för dem. En elev kan vara väldigt intresserad av människokroppen trots att han eller hon inte är så bra på att memorera basfakta.
Hon menar också att uteslutandet av vissa elever bidrar till att förmedla negativa värderingar om vad NO är, på ett indirekt sätt.
Vid ett annat tillfälle resonerade de kring abort och en av tjejerna ställde en rad frågor med stort engagemang: Är det kvinnan som ska ta beslutet om abort, eller ska mannen också ha något att säga till om eftersom barnet också är hans? Exempelvis. Men hennes kritiska tänkande värdesattes inte av läraren eftersom hon inte använde sig av så många begrepp som läraren hade önskat sig. Flickan fick lägsta betyg.
Auli Arvola Orlander betonar att lärarnas fokus på fakta med största säkerhet sker i all välvilja. För att uppnå godkänd-nivå måste eleven lära sig begreppen. Men vad är egentligen viktigast: fakta eller lära sig att förstå sammanhang och helhet? Det är en fråga värd att ställa tycker Auli Arvola Orlander. Hon tror skolan skulle vinna mycket på att låta elevernas frågor vara med och forma ämnesinnehållet i större utsträckning.
– Om det här förhållningssättet förändras och lärarna vågar tillmötesgå de oförutsedda frågorna som uppstår – det innehåll som ligger utanför själva faktaområdet – kan biologiämnet breddas och erbjuda oanade möjligheter.
NO är också ett ämne som bidrar till att forma unga människors syn på könstillhörighet. När de pratade om mannens och kvinnans könsorgan blev det här extra tydligt. Spermierna beskrevs som aktiva och ägget som passivt, vilket förmedlar en normbildande syn på man och kvinna, anser hon. Dessutom är uppgifterna felaktiga, vetenskapen har kommit fram till att ägget vibrerar.
– Det kanske inte låter så anmärkningsvärt men när den här beskrivningen upprepas överallt bör man reagera, säger Auli Arvola Orlander.
Kursen om människokroppen avslutades med att eleverna fick i uppgift att utföra sketcher utifrån temat ”att bli man eller kvinna”. En grupp valde att skildra en händelse där en tjej hittas utslagen på en toalett. Under elevernas framföranden la Auli Arvola Orlander märke till de stereotypa bilderna av maskulinitet och feminitet. Enligt henne visar den här övningen hur svårt det är att bryta traditionella mönster, trots goda avsikter.
– Ungdomar behöver hjälp för att frigöra sig från stagnerade könsroller. Här har lärarna en jätteviktig funktion och ett ansvar att reflektera över vad de förmedlar med sin undervisning.