”P3 Kultur öppnar sitt finska hjärta för att tala om allsång, arbetskraftsinvandring, mormödrar och miljonprogram. Om krig i familjen och om kroppsvätskor på scen…” Så inledde journalisten Johanna Koljonen sitt radioprogram P3 Kultur för en tid sedan – en programförklaring som säger ganska mycket om henne själv.
Hon är en eftertraktad journalist och debattör och telefonen ringer stup i kvarten. Vi träffas på ett fik på Södermalm i Stockholm, ett stenkast från hennes frilanskontor, i en stadsmiljö som på många sätt liknar den del av Helsingfors som hon själv växte upp i.
Johanna Koljonens främsta område är populärkultur i väldigt bred bemärkelse, med viss betoning på film och ungdomskultur. Det engelska magasinet Modern Review är en av hennes stora inspirationskällor. Hon sympatiserar med deras ifrågasättande av klassiker och tradition.
– Det är ett forum där man värderar den populärvetenskapliga samtidskulturen, trots att den kanske inte överlever mer än tio år. Det betyder inte att den är meningslös. Exempelvis kan många av dagens tv-serier vara både konstnärligt intressanta och skildra viktiga frågor i vår samtid.
Dessutom är det en demokratisk fråga, betonar hon.
– Jag tycker att det är ett stort problem att en stor del av dagens kritiker bara engagerar sig i elitens kultur. Visst, det är jätteviktigt att högkulturen får en bred publik och att skolklasser får möjlighet att gå på dans- och operaföreställningar, men det är också viktigt att uppmärksamma den kultur som majoriteten konsumerar. Och ta den på allvar.
Tiden före årsskiftet blev en hektisk period då Johanna Koljonen fick agera åsiktsmaskin, både i Sverige och internationellt. Det hela började med lite slö-twittrande hemma i soffan. Hon och en kompis diskuterade problematiken kring den åtalade Wikileaks-ledaren Julian Assanges eventuella sexbrott, vilket fick henne att fundera över sina egna sex-upplevelser.
– Plötsligt kom jag ihåg att jag själv har varit med om en händelse som inte kändes okej, för länge sedan. Så här i efterhand insåg jag att det svåra inte var att berätta om vad som hade hänt, det svåra var att formulera hur jag tänkte, kände och hur det påverkade mina handlingar.
Sedan skrev hon en lång artikel i Dagens Nyheter och berättade om sin upplevelse:
”Vi drack oss oregerligt fulla på dyrare vin än jag någonsin haft råd med, åkte hem till mig och hade massor med härligt sex med varandra. Jag var berusad, men jag är ingen idiot: vi använde självklart kondom, på min begäran.”
Morgonen efter vaknade hon av att han var inuti henne, i förvirring lät hon det fortgå, trots att hon misstänkte att han inte använde kondom. De hade ju haft det så bra kvällen innan… Efteråt väcktes funderingar. Hade hon varit för villig? Hade han fortsatt även om hon hade sagt stopp? Om han inte slutat – hade hon vågat anmäla då?
– Han var ingen förövare och jag var inget offer. Men för min del var det svårt att erkänna att jag låtit något obehagligt fortgå. Jag tror även att jag kände mig lite skamsen över min egen sexlust, säger hon.
Genom att sätta ord på sin upplevelse har hon skapat verktyg för att hantera händelseförlopp av det här slaget. Och eftersom det tydligt framgick att många hade liknande funderingar startade hon webbsidan prataomdet.se, med syftet att skapa ett forum som tar upp frågor som rör sex och bestämmanderätten över den egna kroppen.
Tonåringars sexualitet handlar om mer än penetrativt sex och består av mycket förhandlingar, vilket gör det hela ännu mer angeläget, enligt Johanna Koljonen.
– Det viktigaste är att vi försöker hitta ett språk för att prata med vänner och partners om det här, vilket förutsätter en kultur där det är okej att medge att sex inte alltid är lyckat eller fantastiskt.
Hennes roll som sexdebattör kom alltså helt plötsligt. Till vardags är hon annars programledare för radioprogrammet P3 Kultur. Det är ett program som helt och hållet är uppbyggt runt Johanna Koljonens intressen och person, och ett bra exempel på hennes inställning till populärkultur.
– Jag och mina superkvalificerade kollegor gör ett extremt nördigt radioprogram om nischade populärkulturella ämnen som exempelvis engångsgrillens historia i Sverige eller Spider-Mans olika flick-vänner. Vi har ingen pliktbevakning överhuvudtaget. En sådan frihet får jag kanske aldrig igen. Efter otaliga intervjuer med kändisar har hon blivit en rutinerad journalist som sällan är nervös inför möten med framgångrika människor. Men för en tid sedan höll hon i en intervju med Pernilla August om hennes film Svinalängorna, på Filmhusets scen i Stockholm. Och kom av sig helt och hållet. Hon blev totalt ”star struck”.
– Jag svettades och fick svårt att koncentrera mig. Jag satt mest och tänkte på hur bisarrt det var att jag satt på en stor scen, framför en filmintresserad publik, tillsammans med Pernilla August. Men till slut gick det rätt bra. Hon är så extremt ödmjuk, säger hon.
Johanna Koljonen är uppvuxen med en svensktalande mamma och en finsktalande pappa och gick i en svenskspråkig skola. Majoriteten av eleverna var från typiskt akademisk medelklassmiljö.
– Det var lite av en elitskola och kanske inte optimal för världsbilden. Men det var en väldigt trygg skolmiljö där det inte var straffbart att tycka om att plugga, säger hon.
Lärarnas experimentella arbetsmetoder passade Johanna Koljonen utmärkt. Undervisningen bestod av mycket självständigt arbete. Ett fåtal föll igenom, berättar hon, men risken att de högpresterande eleverna kände sig understimulerade var i stort sett obefintlig, vilket annars kan vara ett problem, anser Johanna Koljonen.
– Jag läste mycket om det inför ett program om skolundervisning i Kunskapskanalen. Cirka fem procent av Sveriges elever tar upp hälften av lärarnas tid. Det är värt att fundera på, säger hon och tillägger att det allra viktigaste, givetvis, är att skolan i ett tidigt skede fångar upp de elever som har det svårt för sig.
– Min bror är ett bra exempel. Han är smartare än jag men är dyslektiker och det kostade honom hela gymnasieutbildningen. Han hade inte det som krävdes för att hänga med på lektionerna. I dag är han bra både på att läsa och skriva, men det har han tagit igen på egen hand, säger hon.
Så här i efterhand har hon insett att skoltiden har påverkat henne väldigt mycket, i positiv bemärkelse. Hon minns särskilt en lärare som hade förmågan att skapa ett genuint intresse hos eleverna. Vid ett tillfälle avslutade hon en lektion med en riktig cliffhanger och sa: ”Nästa vecka ska vi lära oss varför kronprinsen av Österrike-Ungern blev skjuten av en serb, vilket ledde till att Tyskland invaderade Belgien.”
– Vi satt som frågetecken och tänkte: That makes no sense… Sedan fick vi suga på den karamellen i en vecka.
Lektionen därpå kommer hon aldrig att glömma. Den avslutades med att var och en fick redogöra för första världskrigets orsaker innan de fick lämna klassrummet. Efter det satt det i ryggmärgen.
– Det kan vara ganska svårt att förstå 1900-talets historia om man inte förstår grunderna. Men det behöver inte vara så komplicerat. Det handlar om att göra det till en spännande historia.
Under våren 2010 vann hon På spåret tillsammans med Marcus Birro. En väldigt rolig och spännande upplevelse, berättar Johanna Koljonen. Men samtidigt är hon noggrann med att betona att den sortens kunskap inte är något bra mått på vilken kunskap som är viktigt.
– Nästan vem som helst kan lära sig kungalängder eller hela världens huvudstäder. Allmänbildning innebär snarare att man har en uppfattning om det viktigaste i den historiska utvecklingen. Det är först när man förstår hur det hänger ihop, som man har förmågan att koppla faktakunskap till en kontext. Lös information är helt oanvändbar, säger Johanna Koljonen.
Anna-Karin Sandström