I gränslandet mellan konst och pedagogik

– Det är väldigt spännande att arbeta med lärare, säger Carolina Frände.

– Dels för att jag undrar var gränsen mellan konst och pedagogik går, dels för att lärare kan något om den publik vi spelar för som vi på teatern inte kan.

Var pedagogiken slutar och konsten börjar, eller tvärtom, är något hon har funderat en hel del på. Båda går ut på att möta en publik, och att i mötet bygga upp jämlika samtal. Sådant tar tid och är inte alldeles enkelt. Carolina Frände menar att vi, medvetet eller omedvetet, tränar barn i att de ska förstå allting, även i konsten.

– Min erfarenhet är att när man frågar barn om vad de tyckte om till exempel en teaterföreställning, säger de ofta att ”jo, jag förstod allt” – för att det är det vi ofta efterfrågar.

Hon tror att vi skapat begriplighetskulturen själva, vi kräver av barn att de ska beskriva och sätta ord på det de har sett. Eftersom konst är en subjektiv upplevelse, alla ser och upplever olika saker, finns inget rätt eller fel. Upplevelser och konst kan inte alltid förklaras. Så även om hon ser konst och pedagogik som två sidor av samma mynt, tycker hon ändå att det är komplicerat.

– Om man ser till exempel en teaterföreställning med klassen, är det troligt att någon elev har upplevt och berättar om något man inte vet hur man ska bemöta. Hur gör man som lärare då när man har 25–30 barn?

På Carolinas arbetsplats arbetar de både genom Skapande skola och med enskilda klasser i längre projekt som pågår några månader. Hon berättar om de två största projekten: Som i spegeln och Salong Normal, där de arbetade med 11- respektive 9-åringar under tre–fyra månader. Salong Normal var en musikalisk kabaret, där tredjeklasselever hade skrivit texter om vad som är normalt och vad som är annorlunda. Som i spegeln var ett scenkonstverk baserat på rörelsegestaltning, där elever i stadsdelarna Alby och Vårberg i Botkyrka la grunden för handlingen.

Carolina Frände tycker att synen på estetiska ämnen enbart som stödämnen till andra ämnen är komplicerad – hon tycker att man ska omfamna begreppet både och. Estetiska ämnen är värdefulla för sin egen skull, tycker hon, precis som konsten generellt sett. Men elever lär sig också att läsa, att räkna, deras språkutveckling är enorm, de kanske lär sig engelska. Och så vidare - exemplen är många.

– De elever jag har jobbat med har lärt sig att uttrycka sig bättre, de har synliggjort både sig själva och andra – ja, de har gått igenom en enorm utveckling helt enkelt.

Särskilt hände det saker med eleverna när de förstod att processen skulle bli en föreställning och att deras sångtexter skulle användas i den.

– Jag tycker samtidigt att om man vill använda estetiska ämnen som stöd för lärande i andra ämnen är det okej; det viktigaste är väl att barnen får pröva ett konstnärligt uttryckssätt.

Inte antingen eller, utan både och. Estetiska lärprocesser är bra både för sin egen skull och för lärande i andra ämnen. Man behöver omfamna båda för att leva ett rikt liv, tror Carolina.

När teatern arbetade med barnen, hade hon som mål att de professionella teaterarbetarna skulle släppa mycket av arbetet till lärarna och eleverna, inte analysera idéerna och ”tänka föreställning” på en gång. När handlingen, texten och idéerna var klara, var det teaterns tur att göra en föreställning av det.

– Det är ju lärarna som vet hur man möter barnen på ett pedagogiskt sätt och det gäller att hitta jämlika sätt att mötas på.

Image may be NSFW.
Clik here to view.Hon tycker att ett konstnärligt arbetssätt inte har lika tydliga metoder som pedagogik; däremot ett väldigt tydligt mål. Teatern, menar Carolina Frände, innehåller all slags konst: drama, bild/scenografi, ofta musik, ofta dans, litteratur, design/klädskapande. Hon tror att skolans estetiska ämnen skulle vinna på mer ämnesöverskridande samarbeten. Eller tvärkonstnärliga som hon säger.

Carolina har aldrig arbetat med lärare i estetiska ämnen. Ibland använder de sig av dramapedagoger som arbetar med för- och efterarbete med en föreställning.

– Det kanske vore intressant att arbeta med lärare i estetiska ämnen. Å andra sidan är det spännande att jobba med lärare som kommer från ett helt annat håll, som tillför en annan synvinkel.

Hon inser att hon är lyckligt lottad som får arbeta med lärare som är intresserade av konst. Det är klart hon vet att det finns både lärare och skolledare som inte alls är intresserade av estetiska dimensioner. Åtminstone tror de inte att de är det.

– Jag funderar mycket på var estetiken börjar och slutar. De mest briljanta matematikerna ser matte som konst.

– Det är en konstig tanke för oss som är normalbegåvade i matte, och det är väl precis som med konsten. Man måste komma till en viss nivå, veta mer, för att kunna uppskatta den.

Carolina Frände har arbetat som regissör i tolv år och har hunnit vara prorektor på Teaterhögskolan i Stockholm och konstnärlig ledare på Unga riks på Riksteatern. På Teaterhögskolan hade de ett samarbete med läkarutbildningen på Karolinska institutet. De blivande läkarna ville lära sig hur de skulle bemöta patienterna med hjälp av blivande skådespelare.

– De såg att de behövde något som de inte hade, det vill säga konsten, säger Carolina Frände.

Detta talar för att konsten är viktig för alla människor, menar hon, konsten är en stimulans. Tar man bort konst i samhället, skulle produktionen minska drastiskt (”jag tar det exemplet eftersom vi lever i ett produktionssamhälle”), vilket talar för att alla skolelever, även på gymnasiet, måste få möta estetiska uttryck och ämnen. Hon tycker att det är gräsligt att estetisk verksamhet är borta som obligatorium på gymnasiet, hon tror att en bredd är viktigt, att få prova så mycket som möjligt.

– Kanske har vi för snäv syn på vad estetiska ämnen eller uttryck är. Se på vad ungdomarna själva sysslar med: radio, film, tv, musikvideor, animation, hantverk, design - inte bara de klassiska uttryckssätten som att spela klassisk musik eller måla oljemålningar.

Hon tycker att grund- och gymnasieskolan skulle kasta ett öga på högskolorna där man ofta har mer ämnesövergripande kurser, kurser som ligger närmare ungdomars egen vardag, som till exempel serieteckning.

– Man talar också om att en del elever är konstnärligt begåvade och att andra därmed inte är det. Jag funderar mycket på vad det betyder. Skulle vi ge plats för nya uttryck kanske fler skulle kunna kallas konstnärligt begåvade.

Carolina Frände är väldigt intresserad av både den konstnärliga och pedagogiska processen och att upphäva skillnaden mellan teori och praktik. Att göra saker med kroppen, som man ju gör i de estetiska ämnena, kan få vissa elever att förstå saker intellektuellt. Det är ett märkligt sätt att resonera att man ska ha antingen teori eller praktik, man behöver båda, anser hon.

– Att uttrycka sig konstnärligt är en kunskap i sig, något jag tycker man ska lära sig och som inte försvinner bara för att man börjar på gymnasiet när man är 15–16 år.

Självklart kan man inte tvinga någon som absolut inte vill arbeta med estetiska ämnen, säger hon, men tror att vi måste bredda synen på vad estetiska ämnen, eller konst, är.