Råslöjd från början

Det är en solig höstdag och trädens blad är nästan självlysande. En liten bris drar fram över den havsvik som går att skymta utanför slöjdsalen i Backeboskolan i Nacka. Men eleverna från årskurs fem på verandan utanför salen bryr sig inte om utsikten. De klagar över att slöjdläraren Magnus Johansson är två minuter sen. De vill komma i gång med att slöjda.

Men först har Magnus en liten genomgång. Vid förra slöjdtillfället satte eleverna in torra bottnar i råa burkämnen av sälg. I dag ska de ytbehandla burkarna, slipa och måla dem med vattenfärg. Slutligen ska de applicera lite linolja, så att färgen sitter kvar på burkarna även om de blir våta.

– Men jag vill att min burk ska vara lite kantig, måste jag också slipa min burk? undrar en elev.

– Det avgör du själv. Ni väljer också själva om ni vill måla burkarna. Fråga burkarna vad de vill, uppmanar Magnus.

Magnus håller upp en gren – av den sort de använt till burkarna – och undrar om någon kommer ihåg vilket träslag de arbetat med.

– Det har något med medicin att göra och det luktar äpple om det, säger en elev.

– Ja, just det. Träslaget är sälg – eller salix som är det latinska namnet – och sälg innehåller salicylsyra som använts som medicin, berättar Magnus för klassen.

Han förklarar att de som önskar även kan göra lock till sina burkar, och visar hur det ska gå till för att passformen ska bli den rätta.

När eleverna hämtar sina burkar visar det sig att ett par har spruckit sedan bottenplattan satts in. En elev visar upp sin burk som visserligen fortfarande hänger ihop, men den har en rejäl spricka. Ska han kasta burken eller finns det något sätt att rädda den?

– Om du vill kan vi borra små hål med den minsta borren på båda sidor om sprickan och sy ihop det hela med ståltråd, föreslår Magnus.

Alla elever arbetar målmedvetet. Ibland får Magnus påminna dem om att tälja nedåt mot golvet för att förhindra att det uppstår en farlig situation. Ett par elever som blivit klara börjar göra nya krympburkar. För att avverka mycket material snabbt använder de bandkniv och en täljhäst.

Nästan all slöjd på Backeboskolan är råslöjd, berättar Magnus. Eleverna stiftar ofta bekantskap med kniven redan innan den formella slöjdundervisningen kommer i gång i årskurs tre. Olika täljgrepp, och vad fiberriktning innebär, är bland det första de får lära sig.

– Jag har bara köpt några få brädor under mina 13 år i skolan. Jag tycker att man förstår trä mycket bättre om man får jobba med det från råmaterial. Det är som med fiskpinnar – hur ser råvaran ut?

Eleverna spräcker själva mycket av det material de använder. Fördelen är dels att materialet blir mycket starkare, dels att det blir lättare att tälja eftersom ämnena bara består av raka fibrer. Detta, och att de nästan bara arbetar med handverktyg, gör att de kommer nära materialet och lär känna dess egenskaper med kroppen.

– I sexan får slöjdeleverna åka till en skola i närheten som har en välutrustad slöjdsal med maskiner och annat. Men fram till dess arbetar vi i stort sett bara med färskt material och med handverktyg.

Ibland är eleverna med ute i skogen och samlar färskt virke, men för det mesta är Magnus själv ute och letar slöjdvirke. Han använder framför allt sälg, björk och asp. Främst för att det är de träslag som är lättast att få tag på häromkring. Aspen är lättast at bearbeta, sälgen har en seghet i sig som tas tillvara och björk är bra att använda till exempel för köksredskap.

– Jag har bra kontakt både med Boo energi och Nacka kommun. De har inget emot att jag går och röjer under kraftledningarna. Ofta hittar jag lagom dimensioner där. Behöver jag grövre slöjdvirke hämtar jag det vid soptippen, material som de annars gör flis av.

Det här sättet att slöjda är inte bara billigt och har pedagogiska fördelar; det förhindrar också en hel del arbetsmiljöproblem.

– Det blir väldigt lite damm och buller. Det finns ingen bandsåg som står och går och inga sliptrissor som används. Eleverna renskär oftast med kniven. I dag använder de sandpapper, men det hör till ovanligheten.

Elever har inget emot att arbeta med materialen från grunden, poängterar Magnus. Även om det tar lite tid att få fram rätt dimension.

– De tycker oftast att det är jättekul att få spräcka. Det är verkligen en syn att se små tjejer i trean stå med stora ämnen, spräckjärn och stor träklubba och banka så att svetten lackar. Att se deras reaktion när de märker att de kan späcka stora stubbar bara med handkraft.

– Men det gäller att ha färskt virke, efter ett par månader blir det svårspräckt.