Historien tar sin början i Afrika. Vattnet har tagit slut, jordskorpan spricker av torkan och djuren utkämpar strider om de ynka pölar som finns kvar. Samtidigt försöker en isbjörn i Arktis förgäves ta sig fram över isen, men den krackelerar och kvar blir krympande isflak som björnen allt mer desperat jumpar mellan. I Australien orsakar en vårdslöst kastad tomflaska i ödemarken rasande bränder och djuren flyr för att undgå den dödande elden. Utanför Galapagos gör en berusad besättning att en oljetanker går på grund och ett par månghundraåriga sköldpaddor tvingas överge sitt paradis. Parallellt pågår den ena klimatkonferensen efter den andra, på de mest exotiska platser. Så mycket resultat av det ständiga konfererandet ses inte. Först när djuren från de olika världsdelarna går samman och tar saken i egna tassar börjar det hända saker.
Att det är den hopplösa surikaten Billy som kallar till ”den stora djurkonferensen” förvånar de övriga djuren. Han är känd för att mer bejaka det lustfyllda än det nödvändiga och att ta livet med en klackspark. Hans odds är verkligen inte höga. Sett ur ett filmdramaturgiskt perspektiv är hans roll knappast unik. Underläge är alltid tacksamt att utgå från och ger möjlighet att visa en personlig utveckling och insikt. Virrpannan Billy mognar och hyllas i slutet unisont, lejonet och puman övergår till vegetarisk kost och den tidigare profitinriktade hotellchefen inser att det finns andra värden i livet än pengar. Det är nog så förutsägbart, alla 3D-effekter till trots. Att det är en produktion med annat ursprung än det amerikanska är svårt att ana. Figurerna känns märkligt närbesläktade med Disneys och den afrikanska miljön som ett återbruk.
Men Afrika är inte bara en exotisk miljö, passande som fond för olika filmäventyr. En förening som vill nyansera bilden av den afrikanska kontinenten är CinemAfrica. De anser att det är viktigt att ge utrymme för andra röster, erfarenheter och kunskaper än enbart de västerländska.
– Om man alltid ser samma sak fastnar man i kulturella mallar, säger Oscar Eriksson på CinemAfrica. Det är tragiskt, om det nu är ett mångkulturellt samhälle vi vill ha.
Det redskap de använder för att ändra synsättet är film. De visar spelfilmer, kortfilmer och dokumentärer gjorda av filmskapare med afrikanskt ursprung. De arrangerar varje år nordens största afrikanska filmfestival, visar där skolfilmer och genomför också enskilda filmvisningar och seminarier kring aktuella teman. De säljer samt lånar ut filmer till skolor över hela Sverige. En av de filmer som lånas ut till förskolor, oavsett var i landet man befinner sig, är den absurda kortfilmsserien Jungle Beat från Zimbabwe. I tio filmer berättas med bild, musik och ljud bland annat om biet som är pollenallergiker och giraffen som har höjdskräck.
CinemAfricas erfarenhet är att när barn och unga får ta del av deras filmer upptäcker de att livsvillkoren onekligen skiljer sig åt mellan våra olika länder, men att de existentiella frågorna ändå kan vara likartade. Det är en viktig insikt.
En känsla som exempelvis är universell är lyckan över att känna att man kan påverka trots att man är liten. Och att list och mod kan vara nog så bra som råstyrka, något man kan se i Kirikou och den elaka häxan. Precis som i Savannens hjältar råder vattenbrist och anledningen till det är häxan Karabas skräckvälde. I den afrikanska by där Kirikou bor, och där häxan regerar, förtvivlar människorna och hukar av rädsla. Men lille Kirikou låter sig inte skrämmas utan utmanar makten, ser till att ordningen återställs och lyckas slutligen inlemma häxan i samhället igen. För honom är ingen enbart god eller ond och alla förtjänar en andra chans. Nog är det en hjälte att identifiera sig med.