Så hur var förskollärarlivet innan plutten föddes? Vi släpade runt på alla pedagogiska program och strök noga under med pennor i glada färger. Jag hade praktik under utbildningen och på den tiden hade man ganska många dagar. Dessutom var praktiken förlagd på många olika typer av förskolor. Jag hade en minst sagt varierande kvalitet på mina handledare. Några var helt värdelösa och andra fantastiska, förtrollande och superduperkunniga (t ex Maria Sjöberg!) Det pedagogiska programmet fanns ibland med och fick genomsyra verksamheten men kunde också vara helt frånvarande på andra förskoleadresser. Det hela kändes på den tiden som att det var upp till var och en om de ville och orkade följa någon pedagogisk plan. Fri lek var det stora och fina. Det var viktigt med fri lek och den fina fria leken stod uppskriven i veckoschemat som satt i tamburen. Själv funderade jag några vändor om förskolebarnens lek verkligen kunde vara icke-fri? Särskilt eftersom en av mina handledare tyckte att jag hade tillåtit den fria leken att bli ett kaos. Och det var inte bra. Lagom uppstyrd ”fri lek” var visst bäst. Hmm.
Men 1998 var tiden kommen. Nu skulle vi ju bli föräldrar till ett spädbarn och det är allvarliga saker. Inget flum och inga improvisationer. Rena, klara och tydliga mål att sträva emot. Det skulle bli ordning på oss så att bebisen skulle utvecklas och bli något. Något stort i framtiden. Grunden skulle bli solid och det kunde man läsa om i delen om värdegrunden. Barnens inflytande blev någonting att bita i och hur skulle vi säkerställa och systematisera allt det nya? Vi började formulera oss, vi sa att den tysta kunskapen skulle verbaliseras och skrivas ner. Frågorna var många: vad, varför, för vem, när, av vem, etcetera. Vi sökte igenom verksamheten noga, all läroplan skulle upphittas i varenda vrå och citaten från Lpfö -98 fullkomligt tapetserades överallt: i texter, i samband med barnens skapande och i projektbeskrivningar. Samtidigt fick vi planeringstid. Ett redskap som var avgörande för att hitta vårt ansvar i allt det nya. Till slut började vi finna oss tillrätta. Bebisen kändes som vår egen, vi vårdade den och den mådde bara finfint i vår välartade förskolemiljö. Vi hade lyckats med strålande resultat. Vi var stolta förskollärare med läroplanen i famnen.
Det gjorde oss stolta, starka och kanske lite snyggare också.
Och så plötsligt är vi i den bisarra situationen att den lilla nu är 13 år och vi ställs inför uppdraget att vara förälder till en tonåring. Allt det gamla finns kvar men det har tillkommit krav på oss. Vi behöver uppgradera oss för att ”hänga med”. Det är väl tur det – annars skulle man lätt bli gammalmodig och mossig, och det tycker tonåringen inte om. Ska man hänga med så ska man lära nytt. Fram med det nya och spännande: tydligare ansvarsfördelning, naturkunskap, experiment och annat smått och gott. Så nu är vi där igen, i det nya. Vi ska lära oss att hitta och se barnens lärandeprocesser, aktionsforska och leta upp vardagstekniken. Och nu har vi bärbara datorer, surfplattor och pedagogisk utvecklingstid. Så då sätter vi igång igen och bygger båten medans vi seglar den. Hur vet vi om vi gör det på rätt sätt? Det vet vi för den här gången är vi noga med utvärderingen också.
Och när vi byggt klart båten så kan vi bara sitta och njuta av vågskvalpet och fundera över vad som händer när vår lilla läroplan blir vuxen om en sisådär 15 år. För sådana är vi, förskolefolket: nyfikna, stolta, starka och efter den här uppgraderingen dessutom ännu snyggare.