Upp till kamp mot jantelagen

För fem år sedan kunde han lägga till en ny titel och han pekar stolt på examensbeviset från lärarhögskolan.

– Jag är anti-jante. Fy fan för att gå omkring och känna sig värdelös. ”Om jag bara kunde förklara för eleverna att de är fria att forma sina liv precis hur de vill!”

Han anser att Sverige är ett på ytan jämlikt samhälle där alla har samma rättigheter, men att det är svårt att bryta igenom murar av dålig självkänsla och förväntningar från omvärlden. Han tar sitt yrke på stort allvar och vet av egen erfarenhet hur mycket en bra lärare kan betyda.

– Första gången en lärare verkligen såg mig var när jag själv gick industriprogrammet. Det är tack vare honom jag sitter här idag.

Simon Öhman lär IP-eleverna skärande bearbetning och CNC-programmering och visar en rad plåtsaxar som står i ett fönster.

– När de är klara med den där har de fått pröva på nästan alla moment inom yrket – och så får de med sig ett fungerande verktyg. Handtaget är fri design – jag vill lägga in estetik där det går.

Simon Öhman gillar att hitta egna lösningar på problem. Han har alltid varit en rebell, eller om det är omvärlden som tvingat honom till att bli en.

Föräldrarna missbrukade och han fick i stort sett uppfostra sig själv. Han föddes i Göteborg och barndomen präglades av otrygghet. Sommarloven hos morföräldrarna i Dalarna var lugna, gröna oaser och det var där Simon Öhman upptäckte tjusningen med bilar och teknik.

– Att lyckas få ihop en bil som vid första anblicken ser ut att vara bortom all räddning – det är lycka. Såna kunskaper som sitter i kroppen och händerna har alltid varit lägre värderade, det tycker jag är konstigt.

När han var 14 år hade hemsituationen i Göteborg blivit ohållbar och han packade en väska och flyttade hem till mormor för gott. Två år senare fick han beskedet att hans mamma dött.

Projekten i verkstaden och musiken i stereoanläggningen blev Simons räddningsplankor. Han stålsatte sig mot socialens utredningar och alla misstänksamma blickar, tragglade sig igenom högstadiet och förvandlade en fallfärdig Volvo Duett till en blank, mullrande men kanske inte helt laglig EPA-traktor.

– Morsan var ju full mest hela tiden, men hon trodde på mig och sa alltid att det skulle bli något stort av mig. Det höll jag fast vid uppe i Mora där var och en skulle veta sin plats. Folk med pengar hade frihet att välja, men för de som var utan var det raka spåret till industrigolvet som gällde.

Raggarkulteren var ett sätt att göra uppror mot brukssamhällets oskrivna regler.

– Jag hade en Opel Kapitän med lampa på taket så att man kunde lysa efter brudar. När vi körde förbi Stadshotellet var det alltid någon som drog ner brallorna och moonade mot etablissemanget, säger han och flinar.

Det var vid den tiden, i 20-årsåldern, som Simon fick veta att han skulle bli pappa.

– Det kom som en chock, men när jag höll mina tvillingar i famnen första gången fick jag en fantastisk känsla – jag skulle skydda de här små knytena till varje pris och ge dem en bra start i livet, något jag själv aldrig fick.

Han tog jobb på industrier och byggen och började spela bas i ett hårt turnerande rockabillyband, vilket gav glädje i själen och sedlar i fickan, men kanske inte gjorde så mycket för familjefriden. Snart blev det separation och Simon blev pappa på deltid.

– Jag var väl inte riktigt redo att bli vuxen och jag brukar uppmana eleverna att ta alla chanser att vidga vyerna, resa och jobba utomlands innan de slår sig ner och skaffar familj.

Nu har tvillingarna precis fyllt 20 och Simon är mäkta stolt. Emeli har precis fått fast jobb och Stefan pluggar till grundskolelärare på Högskolan i Dalarna.

Simon träffade en ny tjej, gifte sig i lugn och ro men höll ändå på att trilla av stolen när han fick veta att det var ett andra par tvillingar på väg. Den gången var han mer förberedd och var pappaledig med Elin och Elsa i ett och ett halvt år. Det var då han bestämde sig för att byta yrkesbana.

– Jag hade fått ont i fötterna på verkstaden och en dag åkte jag upp till arbetsförmedlingen. Jag fick träffa en bra gubbe som undrade vad jag ville göra. Jag kom att tänka på min gamla lärare från gymnasiet och sa ”yrkeslärare verkar kul”. Tre dagar senare var jag nere på skolan och praktiserade.Image may be NSFW.
Clik here to view.

Simon stormtrivdes som pedagog, men hans gamla kollegor på verkstadsgolvet kunde inte dela hans glädje.

– De kunde muttra ”magistern” lite spydigt när jag mötte dem och ville inte alls se att jag var samma kille som förr. De tyckte väl att jag hade blivit lite märkvärdig.

Rektorn på Karlfeltgymnasiet trodde där-emot på Simon som snart hade ett vikariat. Han hoppade på ett EU-projekt som skulle locka fler män till lärarkåren och gick där-ifrån till en pedagogisk praktisk utbildning. Under studietiden jobbade han minst ett par timmar i veckan på Karlfeltgymnasiet.

– En period pluggade jag heltid och jobbade heltid. Det var familjen som fick lida och snart blev det skilsmässa, berättar han.

Idag är Elin och Elsa 12 år och bor hos Simon varannan vecka. De är del av en modern familj med olika konstellationer av halvsyskon och plastsyskon. Även om det blir jobbigt med alla avsked så ser Simon flera fördelar med att barnen har flera vuxna omkring sig än de biologiska föräldrarna. Under ”ungkarlsperioderna” tar han sig an sina bilprojekt och har äntligen topptrimmat den Plymouth Belvedere han köpte för pengarna han fick när han sålde EPA-traktorn 1988.

– Växelspaken har jag gjort i skolan. Det är kul att visa eleverna att de kan ha nytta av sina kunskaper även utanför jobbet.

Han har även hållt musikintresset vid liv och förverkligade ännu en dröm när han började sjunga och spela gitarr. Nu är han sångare och gitarrist i två bluegrassband.

– Mamma älskade musik och skulle ha varit så glad över att se mig på scenen. Efter en konsert när man stått där och fått känna sig som en stjärna är det bra att komma tillbaka till verkligheten i skolan, så att man inte blir alldeles uppblåst, skrattar han.

Eftersom Simon Öhman ofta själv känt sig som en outsider har han stor förståelse för elever som är osäkra eller försöker gömma sig bakom en hård attityd.

– Man är ju mer socialarbetare och polis än lärare ibland.

Alla förtjänar minst en andra chans, och Simon vet att det går att bryta negativa mönster – utan att behöva byta frisyr eller personlighet.

– Många kan ha en jävla massa problem hemma och skolan ligger långt ner på priolistan. Det har jag full förståelse för, men jag kan ju göra det så intressant som möjligt och framförallt se och bekräfta eleverna när de väl kommer.

Simon beskriver hur många elever går och bär på förvrängda ”sanningar” om sig själva – att de inte duger, att de inte kommer att lyckas utan har fastnat i en offerroll.

– Det är bäst att ställa jantelagen mot väggen medan man är ung. Att möta alla positiva ungdomar – det är det som är roligt med att vara lärare. Det är så häftigt att se när de växer.