Lärarlyft för fritidspedagoger med akademisk utbildning, inget företräde för lärare på fritidshemmet, men inte heller någon detaljreglering av barngruppernas storlek. De beskeden ger statssekreterare Bertil Östberg.
Redaktionen fick för en tid sedan ett upprört mejl från fritidspedagogen Åsa Staaf Blickander. Hon bor i Kungsbacka kommun på Västkusten och har skrivit ett brev till Jan Björklund angående de stora, ständigt växande, barngrupperna på fritidshemmen och fritidsklubbarna i kommunen.
– I höst är min nioåriga dotter placerad på en fritidsklubb, trots att hon egentligen borde gå på fritidshem, tillsammans med åttiosju andra barn. Det antalet kan man knappt kalla en barngrupp, det är en folksamling, konstaterar Åsa Staaf Blickander och fortsätter:
– Personalen saknar högskoleutbildning. En är fritidsledare, en är elevassistent, två är outbildade vikarier och så täcker lokalvårdaren upp vissa timmar. Lokalerna är inte heller lämpliga för så många barn, det finns till exempel bara femton sittplatser eftersom man har fått ta bort möbler för att leva upp till brandmyndighetens krav på hur många som får vistas i lokalen.
Skillnaden är slående mot när Åsa Staaf Blickander utbildade sig i början av 1990-talet. Då bestod varje avdelning av cirka arton till tjugo barn. Efter knappt fjorton år i yrket orkade hon inte med den negativa utvecklingen och började i stället jobba inom skolmåltiderna.
– I min nya roll får jag fortfarande träffa barnen och det absurda är att jag nästan har mer tid för dem nu än på slutet när jag jobbade som fritidspedagog.
Efter att ha pratat med skolledningen, och skrivit till kommunledningen utan att ha fått något svar, vände hon sig till slut brevledes till utbildningsminister Jan Björklund. Barngruppernas storlek är ju visserligen skolhuvudmännens ansvar men eftersom de, enligt Åsa Staaf Blickander och många med henne, inte klarar av att sätta gränserna själva önskar hon att staten fastslår ett tak i skollagen för hur många barn det får vara i en fritidshemsgrupp.
Svaret hon fick från en av utbildningsdepartementets extraknäckande brevskrivare höll dock så låg kvalitet att det var på gränsen till oförskämt. Det tycks mest vara klippt och klistrat från något standardbrev för förskolan och grundskolan. En gång i brevsvarets början nämns fritidshemmen, därefter hänvisas det enbart till förskoleverksamhet, klasser, förskola och skola. I själva sakfrågan nöjer departementet sig i sitt svar med att konstatera att barngruppernas storlek inte är en fråga för regeringen utan ett kommunalt ansvar. Åsa Staaf Blickanders invändning att kommunerna uppenbarligen inte klarar av att ta det ansvaret lämnas obesvarad.
Det är i det läget hon skriver sitt upprörda mejl till oss på tidningen Fritidspedagogen. Upprördheten kommer sig inte enbart av svaret på brevet hon själv skickade utan även på att en väninna, som snart är färdigutbildad fritidspedagog, också har skrivit till utbildningsdepartementet angående lärarlegitimationen och vem som får arbeta på fritidshem. Svaret hon fick på det senare var att: ”I fritidshemmet ska det först och främst finnas lärare eller förskollärare. Därutöver får det även finnas annan personal med sådan utbildning eller erfarenhet som bidrar till att främja elevernas utveckling och lärande, till exempel fritidspedagoger.”
Den formuleringen fick Åsa Staaf Blickander att gå i taket.
– Det svaret är ju ännu värre än svaret jag fick. Vi fritidspedagoger är inte ens första eller andra alternativet som anställda på fritidshem!? Hur tänkte de här?
Ja, hur tänkte de här? För att försöka reda ut det vände jag mig till Bertil Östberg, statssekreterare på utbildningsdepartementet och utbildningsminister Jan Björklunds närmaste medarbetare.
Stämmer det att det på fritidshem först och främst ska finnas lärare och förskollärare?
– Nej, det som står i behörighetsförordningen är att de som är behöriga att undervisa i fritidshem är lärare eller förskollärare som avlagt en examen med inriktning mot arbete i fritidshem. Förskollärarna ska alltså ha kompletterat sin utbildning med en inriktning mot fritidshem för att vara behöriga att undervisa på fritidshem. Därutöver kan även fritidspedagoger eller annan personal med lämplig utbildning eller erfarenhet undervisa på fritidshem. Det finns inga turordningsregler eller rangordning i förordningen, vem som anställs avgör huvudmännen.
Varför får förskollärare legitimation när fritidspedagoger, som tog en högskoleexamen före 2001 och har en exakt likadan utbildning med undantag av valet av fördjupning, inte får det?
– När vi gjorde den här reformen bestämde vi att legitimation kan man få om man jobbar i en skolform, det är där som gränsen går. Fritidshemmet är till skillnad från förskolan ingen egen skolform utan ett komplement till grundskolan. Vi har ju självklart utformat regelverket för reformen utifrån den nya lärarutbildningen som startat nu i höst och i den får ju alla en lärarexamen oavsett om man valt inriktning mot arbete i fritidshem eller något annat.
– Det vi nu också har bestämt oss för att göra är att öppna upp Lärarlyftet från och med årsskiftet så att även fritidspedagoger med en tidigare högskoleutbildning ska kunna läsa in ett eller två praktisk-estetiska ämnen och få en lärarlegitimation. Det beslutet är inte formellt fattat än men reglerna för nya Lärarlyftet spikas inom kort och då kommer den här gruppen att finnas med.
Gäller det även fritidspedagoger utan en högskoleutbildning?
– Nej, de måste ha en akademisk examen.
Kommer de som studerar liksom tidigare att få behålla 80 procent av sin lön?
– Nej, så blir det inte. Exakt hur det blir är ännu inte bestämt men de som deltar i Lärarlyftet II kommer inte få behålla 80 procent av lönen. Det blir ändrade villkor.
Departementet hänvisar Åsa Staaf Blickanders frågor om ett tak för barngruppernas storlek tillbaka till kommunerna.
Varför väljer departementet att inte "lägga sig i" just denna kvalitetsfråga när man gärna gör det i andra utbildningsfrågor?
– Vi försöker att inte gå in i den typen av detaljstyrning, i så fall skulle vi behöva reglera allt. Ett maxtak uppfattas dessutom ofta som en miniminivå. Det finns inte heller något tydligt samband mellan gruppstorlek och kvalitet enligt den forskning som har gjorts. Däremot finns det kvalitetskrav som verksamheten på fritidshemmet måste leva upp till och det är Skolinspektionens ansvar att se till att de gör det.
Går det i så fall att ge Skolinspektionen lite vassare tänder så den lättare kan straffa de huvudmän som inte sköter sig?
– Det har vi redan gjort i den nya skollagen. Där har vi formaliserat en sanktionstrappa med förelägganden och viten som Skolinspektionen ska använda sig av om en huvudman inte lever upp till kvalitetskraven. Vi tycker att det är bättre än att detaljreglera barngruppernas storlek.