Kunskap kan bygga broar. Reflektion kring andras livsval kan ge insikt om vem jag själv är. Ifrågasättanden kan ske med respekt. Möten är möjliga.
Det kanske låter som fina floskler, men jag tror att det också kan vara sant. Och i de klassrum vi besöker i det här numret av Alfa verkar det faktiskt vara ett självklart förhållningssätt. Det handlar på ytan om religionskunskap, men vidgas till något större.
I femtio år har den svenska skolan haft icke-konfessionell religionskunskapsundervisning. Det tycker jag att vi ska vara mycket stolta över. Jag vill gärna tro att det handlar om öppenhet och en vilja att se en mindre beskuren bild av världen. Troligen speglar det också en ovanligt sekulariserad världsbild som många svenskar har, en världsbild som i samma öppna anda också ska tåla att ifrågasättas och diskuteras. Och här börjar det bli spännande, tycker jag. Om religionskunskapen kan få eleverna att fundera kritiskt över alla sorters normer, dogmer och livs-val så har vi åtminstone följt ett budord i vår heliga skrift Läroplanen.