När handbollsmålet föll rasade även Stefans värld samman. Han dömdes för något som han menar orsakades av sparande politiker och dålig skolledning.
Mardrömmen började den 16 januari 2009 och har pågått oavbrutet sedan dess. Stefan som har arbetat med barn i över 30 år och på Sundbyskolans fritidshem sedan 1989 råkade ut för det värsta som kan hända en pedagog. En elev förolyckades efter att ett handbollsmål vält och träffat honom i huvudet, mitt framför ögonen på Stefan och övriga barn. Pojken blev åtta år. Stefan dömdes för vållande till annans död.
Två och ett halvt år har gått, men inte en dag passerar utan att han tänker på händelsen. I dokument, artiklar, polisförhör och under rättegången har han ständigt blivit påmind.
– Det gör så fruktansvärt ont, varje gång jag hör eller läser anklagelserna mot mig. Att pojken hade levt i dag om det inte vore för mig.
Stefans röst brister när han berättar hur sorgen har legat i vägen för hans möjligheter att rentvå sig vid rättegången.
– Det enda jag har kunnat göra är att försöka hålla tårarna borta, när jag egentligen behövde ägna all till att bygga upp ett försvar. Varje gång jag har plockat fram dokument för att läsa in mig så kommer allt tillbaka.
För honom är det självklart. Olyckan hade kunnat hända när som helst och med vem som helst närvarande.
– Målet var en dödsfälla. Att det hände när just jag var där är en ren slump.
Han menar att ansvaret ligger på skolledningen och utbildningsförvaltningen som år efter år har skurit ned på resurserna och ökat barngruppernas storlek, och dessutom inte tagit larmen om de farliga målen på allvar. Han känner sig som en syndabock.
– Åklagaren säger att det var mitt fel eftersom jag inte skulle ha gått iväg själv med barnen till idrottshallen. ”Vi skulle ha ställt in den aktiviteten” säger han. Som om han vet något om vår verklighet! Då skulle vi ju behöva ställa in allting. Vad blir det för fritidsverksamhet?
Stefan säger att han har jobbat hårt för att upprätthålla den pedagogiska kvaliteten trots nedskärningarna, som bland annat inneburit att Sundbyskolan fått ta över barnen från ett nedlagt fritids utan motsvarande förstärkning av personalgruppen.
– För ett antal år sedan hade det varit otänkbart att jag skulle vara ensam ansvarig för 18 barn. Grupperna har tredubblats sedan jag började. Men vi har ändå försökt behålla kvaliteten utan att tumma på säkerheten. Vissa kollegor har till och med upplevt mig som tjatig när det gäller frågor om barnens säkerhet.
Han hade helst sett att politikernas ansvar för olyckan hade prövats i rätten.
– Skolan har gått 6-7 miljoner kronor back år efter år. Vi har tvingats snåla för att betala av skulden. Dessutom har det inte funnits någon sammanhängande skolledning på många år. Det säger sig självt att sådant sätter sina spår på säkerheten. Det är eleverna och vi arbetstagare som fått betala för skolledningens och politikernas misslyckande.
Kort efter olyckan fick Stefan ett tyst men tydligt stöd från föräldrarna. Han blev tillfrågad om han ville träna Spånga IF:s flickor i fotboll, varav nästan samtliga som var närvarande vid olyckan.
– Det visar tydligt att de fortfarande har förtroende för mig.
På fritidshemmet har han arbetat i perioder efter olyckan, men för närvarande är han tjänstledig, och vet varken om han får behålla jobbet eller vill tillbaka till Sundbyskolan, som han känner sig sviken av.
– De gjorde insatser för att jag skulle fungera som kuggen i hjulet efter olyckan, men ingenting för att jag som människa ska må bra.
Stefan heter egentligen något annat.