Dennis Engman har hittat rätt. Han trivs som lärling på Klippans förskola i Luleå. Och hans lärare Hanna-Stina Borgstig har blivit en skicklig pusselläggare sedan hon blev ansvarig för 17 lärlingar och 17 handledare.
Det finns ett gäng pojkar som gärna är i Dennis Engmans närhet. Denna förmiddag bygger Gustav, Leon, Haneen och Dennis bilbanor med stora mjuka legoklossar och långa rör i pappkartong.
– Vilken bil ska vi börja med? undrar Gustav ivrigt.
– De här pojkarna har verkligen följt Dennis sedan han började här, konstaterar barnskötare Lena Hallberg, som är handledare år Dennis Engman.
De minns båda att starten var litet tuff för lärlingen från barn- och fritidsprogrammet. Några barn började gråta bara han kom in i ett rum. Han minns tydligt när barnens skeptiska inställning gav vika.
– Det är mitt starkaste minne härifrån – när det vände och jag kände mig välkomnad.
Att lära sig yrket som lärling passar Dennis Engman perfekt:
– Jag känner mig mer hemma på en arbetsplats än i en skolbänk. Jag är bra på att lära mig praktiskt.
Dennis Engman är en av drygt 30 elever som går lärlingsutbildningen på barn- och fritidsprogrammet på Luleå gymnasieskola. Skolan har ingått i Skolverkets försöksverksamhet med gymnasial lärlingsutbildning, som pågått mellan hösten 2008 och våren 2011. Luleå tillhör den mindre skara som valde att satsa på lärlingar inom barn- och fritids- samt omvårdnadsprogrammet. Det är betydligt vanligare med lärlingar inom exempelvis byggbranschen.
Hanna-Stina Borgstig, lärare på barn- och fritid, var övertygad om att försöksverksamheten skulle passa hennes elever när hon hörde talas om Skolverkets satsning för tre år sedan.
– Vi hade goda erfarenheter av arbetsplatsförlagd utbildning, APU. Lära genom att göra är en form som tilltalar mig och som passar mycket bra för arbeten inom offentlig sektor, säger hon.
Tillsammans med kollegan Inger Hultberg blev Hanna-Stina Borgstig ansvarig för lärlingsutbildningen på barn- och fritid vid Luleå gymnasieskola.
– Det är bland det roligaste jag har gjort i mitt yrkesverksamma liv! Och bland det jobbigast också.
När Hanna-Stina Borgstig ska förklara lärlingsutbildningens upplägg och sina arbetsuppgifter får jag avbryta henne med många frågor. Slutligen utbrister jag:
– Det är ju som att lägga ett stort pussel!
Ja, just så, bekräftar läraren.
Hanna-Stina Borgstig har ansvar för 17 lärlingar. Alla läser barn- och fritidsprogrammets inriktning mot pedagogisk verksamhet, det vill säga arbete på förskola eller fritidshem. Lärlingarna på den andra inriktningen –fritidsverksamhet – har sina arbeten förlagda till exempelvis simhallar, idrottsanläggningar och fritidsgårdar.
Hanna-Stina Borgstigs elever går i årskurs ett, två eller tre och de arbetar olika antal veckodagar på sina arbetsplatser. Dennis Engman, som går i ettan, är i förskolan tre dagar i veckan. På måndagar och fredagar har han, som alla andra lärlingar, undervisning i kärnämnen. Eftersom Dennis Engman redan har gått två år på en annan gymnasieutbildning läser han kurser med elever från årskurs två. Han har också fler timmar i veckan på förskolan än övriga elever i årskurs ett, vilket gör att han tar studenten redan efter tvåan.
Dennis Engman är inte ensam om att ha ett upplägg helt anpassat för honom. Flera elever har tidigare studerat andra program eller inriktningar. Alla individuella variationer bidrar till att Hanna-Stina Borgstig blir en skicklig pusselläggare.
Hon har också 17 handledare att ha utbildning, uppföljningar och samtal med.
– Handledarna är oerhört viktiga. Vi ska komma ihåg att lärlingsutbildningen är utbildning förlagd till en arbetsplats. Handledarna blir till viss del elevernas lärare, säger Hanna-Stina Borgstig.
En handledare är informatör om sitt yrke och sin arbetsplats. Han eller hon visar lärlingen hur man kommunicerar med barn, föräldrar och kollegor på arbetsplatsen. Handledaren är också bedömare. Läraren sätter betyg, med handledarens bedömning som grund.
Hanna-Stina Borgstig har kontakt med Lena Hallberg varje vecka, åtminstone per e-post. Handledarna har gemensam utbildning 4–5 gånger per år. En gång i månaden träffas lärlingen, handledaren och läraren och går igenom vad eleven har lärt sig. Redskapen vid dessa träffar är kursplanen Alf (Arbetsplatsförlagt lärande inom lärlingsförsöket) samt en checklista som handledarna och lärarna i Luleå har utformat. I checklistan uttrycks 
målen för elevens lärande mer specifikt än i Alf. Det handlar om allt från ”kännedom om sekretess” till ”läsa saga”. Ett tredje redskap vid dessa samtal blir Dennis Engmans så kallade loggbok som han antecknar i varje vecka.
Efter snart ett år i barngruppen har Dennis Engman fått konkreta arbetsuppgifter att rapportera om i loggboken. Han har nyligen gjort sin första Figa.
– Förberedelse, Introduktion, Genomförande och Avslutning, säger han som ett rinnande vatten.
– Jag målade med en grupp barn. Jag förberedde genom att pocka fram material, berättade om uppgiften för barnen, var med när de målade, frågade vad de hade målat, plockade undan och dokumenterade.
Nästa gång han träffar Hanna-Stina Borgstig ska han ha gjort en observation på ett barn, och kunna diskutera hur barnet utvecklas i förskolan.
Lena Hallberg tycker att det är inspirerande att vara handledare.
– Efter 30 år i yrket gör jag mycket utan att sätta ord på det. Dennis får mig att tänka till. Visst tar det tid att vara handledare, men det ger mer än det tar, säger hon.
Precis som Lena Hallbergs roll har utvecklats genom lärlingsprojektet har också Hanna-Stina Borgstigs lärarroll förändrats. Utöver sin vanliga roll som lärare har hon fått en handledande roll gentemot både elever och handledare.
En tidskrävande arbetsuppgift är att ordna arbetsplatser till lärlingarna, och även det har inneburit en ny yrkesroll. Skolan har lärt sig att anpassa sig efter verksamheterna – inte tvärtom. Exempelvis upptäckte Hanna-Stina Borgstig och hennes kollega att handledare på exempelvis idrottsanläggningar inte kom till handledarutbildningar i lika hög grad som förskolepersonal, som har stor vana att ta emot skolelever.
– Då fick vi tänka om och i stället åka ut och ha utbildningarna på arbetsplatsen. Vi måste anpassa oss efter verkligheten. Har du fått en handledare är du rädd om den.
Än så länge har Hanna-Stina Borgstig inte upplevt att de kortare APU:na har blivit lidande av konkurrensen från lärlingsutbildningarna.
– Men visst föredrar handledare att ta emot någon i tre år, jämfört med i tre veckor. Många ser det som att de får en begynnande arbetskraft.
Lena Hallberg instämmer.
– Det är stor skillnad att ha en lärling. Dennis har blivit en del i vårt arbetslag. Han kan våra rutiner och har sett barnens utveckling under ett helt år. Han har utvecklats otroligt mycket, säger hon.
Inte sällan beskrivs lärlingsutbildningar som ett alternativ för mindre studiemotiverade elever. Hanna-Stina Borgstig håller inte med. Kraven på en lärling är stora: arbetstiderna är längre än skoldagar och efter arbetsdagen behöver eleven plugga kärnämnen. För att få ihop arbete, kurser i skolan och hemarbete krävs god planering och eget ansvarstagande.
– Detta är inget för skoltrötta elever, slår Hanna-Stina Borgstig.
Det är inte heller helt lätt att redan som 16-åring anpassa sig till rutiner och oskrivna regler på en arbetsplats. Lärarna i Luleå har pratat mycket med lärlingarna om detta. Eleverna måste meddela tidigt på morgonen om de är sjuka, de ska försöka lägga tandläkarbesök efter arbetstiden – och de ska inte sitta och sms:a i fikarummet.
Arbetslaget blir lärlingens främsta grupptillhörighet. Luleås lärlingar i årskurs tre bekräftar de nationella undersökningar som visar att många lärlingar saknar en klassgemenskap under sin gymnasietid.
– Vi har kommit fram till att det är bra att schemalägga en timme per vecka då eleverna får utbyta erfarenheter från arbetsplatserna med sina klasskamrater, säger Hanna-Stina Borgstig.
Detta är en av de slutsatser som yrkeslärarna i Luleå tar med sig när verksamheten rullar vidare hösten 2011. Jag besöker Luleå i maj, när studenten stundar för de barn- och fritidselever som började lärlingsförsöket 2008. Att ha teoretiska lektioner om barns utveckling med lärlingarna i årskurs tre är en ren fröjd, säger Hanna-Stina Borgstig:
– De ser kopplingar till sitt praktiska arbete hela tiden. Suveränt! Att hålla en sådan föreläsning är helt fantastiskt.
Men det allra bästa tillfället under dessa tre år för den norrländska läraren var när hon såg hur eleverna lyckades med uppgiften att hålla ett muntligt föredrag på ett föräldramöte i sin förskola. Det var ett moment i kärnämnet svenska, förlagt till lärlingsplatsen.
– Eleverna var först skräckslagna, men det gick jättebra. Det var det bästa jag har upplevt under det här projektet.
Ute på förskolans gård står Dennis Engman och några barn lutade över en insekt.
– Det är en stickande fjäril. Det är det! säger en pojke entusiastiskt.
Så rullar en boll förbi och intresset riktas med den. En stunds fotbollskickande tar över.
Jo visst, något kan Dennis Engman sakna klasskamrater. Han har dessutom mindre klasstillhörighet än många andra, eftersom han läser ömsom med ettor, ömsom med tvåor. Men för honom överväger det positiva.
– Utan tvekan. Varje dag som jag är här på förskolan lär jag mig yrket, sakta men säkert.
Elisabeth Cervin