Gruppen som gjorde skandalsuccé

Några av medlemmarna var de blivande författarna E M Forster och Lytton Strachey, den blivande journalisten, författaren och labourpolitikern Leonard Woolf, den blivande stjärnekonomen John Maynard Keynes och den blivande filosofen och fredsaktivisten Bertrand Russel. När de tagit sina examina och lämnat Cambridge fortsatte de att träffas i London.

I kretsen fanns en ung man som hette Thoby Stephen. Hemmet i stadsdelen Bloomsbury, som han delade med sina systrar Vanessa och Virginia, blev gängets nya mötesplats.

Systrarna Stephen blev en sensation i det tidigare helt manliga sällskapet. Deras närvaro satte fart på såväl hormonerna som hjärncellerna hos dessa män i 25-årsåldern. I den enkönade public school- och universitetsmiljö, som de kom från, var det närmast otänkbart att se kvinnor som intellektuellt jämbördiga med män. Den uppfattningen fick ”apostlarna” revidera när de mötte Vanessa och Virginia Stephen.

Vanessa Stephen skulle bli konstnär och studerade vid konsthögskolan Royal Academy. Virginia Stephen skulle bli författare och plöjde på egen hand igenom sin fars stora bibliotek.

När Thoby Stephen dog i tyfus, och den äldsta systern Vanessa gifte sig med litteraturkritikern Clive Bell, splittrades deras gemensamma hem. Men den nu etablerade Blooms-burygruppen bestod och nya medlemmar tillkom, som konstnären Duncan Grant och poeten T S Eliot.

Till att börja med var Lytton Strachey och Roger Fry de mest uppmärksammade i gruppen. Strachey utvecklade den biografiska litteraturen från heroiserande levnadsteckningar till kritisk granskning. I en rad böcker klädde han av storheter i den engelska historien, ända in på deras nakna mänsklighet – eller omänsklighet.

Roger Fry förnyade konstpedagogiken med sina föreläsningar och visningar. Först lät han sina tankar och känslor kring ett verk flöda fritt. Sedan diskuterade och kritiserade han, steg för steg, den inledande bild han hade givit.

Under en period var ett hus i Bloomsbury helt befolkat av medlemmar i gruppen. Keynes och Duncan Grant bodde ihop på bottenvåningen. Vanessas och Virginias lillebror Adrian en trappa upp, Virginia på andra våningen och Leonard Woolf på vinden.

Det sistnämnda kan ses som lite symboliskt. Woolf var, med sin judiska bakgrund, något av en outsider i gruppen. Genom sin energi och målmedvetenhet blev han ändå en av de drivande krafterna. Och det blev han som gifte sig med den eftertraktade Virginia och gav henne det senare så berömda författarnamnet.

Vid sina sammankomster diskuterade Bloomsburygruppen allt mellan himmel och jord, men mest litteratur, konst, filosofi och psykologi.

Kärlek och sex stod ständigt på den informella dagordningen. Närmast bakom dem i tiden låg den viktorianska eran, präglad av en grov dubbelmoral. Sexuallivet omgavs av tabun och rädsla. Samtidigt frodades prostitutionen och könssjukdomarna.

Mot detta revolterade Bloomsburygruppen, både i sina diskussioner och i det praktiska livet. De var först ut med att erkänna homosexualitet som något naturligt. Och de levde tillsammans i såväl hetero- som homosexuella relationer.

Bloomsburygruppen gjorde skandalsuccé med den första ”postimpressionistiska” konstutställningen i London. Gruppen introducerade moderna konstnärer från Paris som Cézanne, Matisse och Picasso. Reaktionen från de konservativa är svårbegriplig i dag, när dessa konstnärer hyllas som sin tids mästare. Målningarna beskrevs som ”pornografiska” och ”galningars verk”. Introduktörerna i Bloomsburygruppen framställdes som sedlighetens och den goda smakens sabotörer.

1913 startade Roger Fry Omega Workshop med Vanessa Bell och Duncan Grant som kompanjoner. Tillsammans med andra konstnärer designade de bland annat möbler, kläder och böcker samt ritade heminredningar och offentliga miljöer. Programmet låg nära Ellen Keys och den svenska Slöjdföreningens (senare Svensk Form) credo ”vackrare vardagsföremål till folket”.

Medlemmarna i Bloomsburygruppen var pacifister och första världskriget innebar ett bakslag för gruppens värderingar. Deras pacifism medförde att de sågs med motvilja och misstro på många håll.

Bertrand Russel, som agiterade mot kriget, fråntogs sin lärartjänst i Cambridge och fick tillbringa ett halvt år i fängelse. Trots det förblev han en brinnande fredsaktivist hela livet och gjorde sin sista insats så sent som under Vietnam-kriget på 1960-talet.

Under första världskriget grundade Leonard och Virginia Woolf bokförlaget Hogarth press. Det började med en handpress, uppställd på paret Woolfs matsalsbord, och utvecklades till Englands ledande kvalitetsförlag. Hogarth press lever fortfarande som en underavdelning i det stora förlagshuset Heineman.

Med freden 1918, och den stämning av ”aldrig mera krig” som rådde, kom ett nytt uppsving för Bloomsburygruppen. Den hade nu fått två nya mötesplatser: Virginia och Leonard Woolfs lantställe Monks house och Vanessa Bells gård Charleston. Husen ligger bara några kilometer från varandra i grevskapet East Sussex sydöst om London och är i dag öppna för besökare.

Vid 80 års ålder minns författaren Nigel Nicolson i sin bok om Virginia Woolf hur han som tolvåring upplevde en sammankomst med Bloomsburygruppen på Charleston:

”Jag minns hur det var, för en gång när jag var tolv eller däromkring fick jag följa med min mor till en Bloomsburybjudning. Rummet var stort, rökigt och värmde mer genom upphetsning än på konstlad väg. Det fanns divaner och mattor, väggar var grant målade som i en seralj, grammofon-skivor låg på brickor och böcker var strödda överallt. Folk satt på golvet vid andras fötter och det var mycket stoj och stim, gälla skratt och svaga gnägg, som avbröts tvärt när sådana som vi kom in. Min mor och jag hittade ett hörn där vi kunde slå oss ner mer eller mindre osedda, och jag fick en smörgås med tomat.”

Modern, som så diskret smög sig in i ett hörn, hette Vita Sackville-West. Vid den tiden var hon mer känd som författare än den tio år äldre Virginia Woolf. De båda hade under några år ett kärleksförhållande och förblev vänner när passionen hade ebbat ut.

Vita Sackville-West är förebilden till den androgyna Orlando i Virginia Woolfs märkliga roman med samma namn som kom 1928. Orlando föds till man i 1600-talets England, lever i 300 år och förvandlas under resans gång till kvinna.

Under 1920-talet publicerade medlemmarna i Bloomsburygruppen epokgörande verk.

1922 kom T S Eliots diktsamling Det öde landet, en föregångare till mycket av poetisk modernism. 1925 publicerade E M Forster sin roman En färd till Indien, som är en psykologiskt utformad kritik av europeisk kolonialism.

J M Keynes hade ingått som ekonomisk expert i den brittiska delegationen vid fredsförhandlingarna i Versailles, men lämnat förhandlingarna i vredesmod över segrarmakterna Englands och Frankrikes behandling av det besegrade Tyskland. I boken Fredens ekonomiska villkor förutspådde han att de stora krigsskadestånd som lades på Tyskland skulle omintetgöra en demokratisk utveckling i landet, och i förlängningen leda till ett nytt krig. Han fick sorgligt rätt. Versaillesfördraget blev Adolf Hitlers bästa argument
i propagandan för sitt nazistparti och för tysk upprustning.

På 1930-talet revolutionerade Keynes synen på hur ekonomiska kriser ska bekämpas: Stimulera ekonomin i kristider i stället föra att spara, och spara i högkonjunktur.

Med Jacobs rum, 1922, inledde Virginia Woolf den svit av romaner och essäer, som skulle göra henne till en av 1900-talets största författare och en feministisk ikon. Den följdes av Mrs Dalloway, 1925, och Mot fyren, 1927.

Det tog lång tid innan Virginia Woolf erkändes som en nydanare av romankonsten i jämbredd med irländaren James Joyce, som vid samma tid publicerade sina epokgörande verk Ulysses och Finnegans Wake. Det beror förmodligen på den manliga dominansen inom litteraturkritiken och litteraturvetenskapen.

Virginia Woolfs sätt att använda ”medvetandets ström” – de tankar och bilder som ständigt flödar i romanpersonernas hjärnor – liknar Joyces men hennes miljöbilder från Cambridge, London och landsbygden i Cornwall och Sussex har mera av poetisk lyster än hans bilder av Dublin.

Virginia Woolfs långa essä Ett eget rum, 1929, framställs ofta som en ganska begränsad skildring av den skrivande medelklasskvinnans behov av ett eget rum. I själva verket är essän en medryckande satir över kvinnans både ekonomiska och andliga underordning i ett patriarkaliskt samhälle.

Under 1930-talet minskade aktiviteten i Bloomsburygruppen. Virginia Woolfs hälsa, som alltid hade varit bräcklig, försämrades. Hon drabbades av återkommande sjukdomstillstånd av både fysisk och psykisk karaktär. 1941 tog hon sitt liv.

Samtidigt som verksamheten i Bloomsburygruppen avtog, och medlemmarna började gå ur tiden, fortsatte dess ryktbarhet att växa.

I dag vallfärdar människor till de kända adresserna i Bloomsbury, där gruppen samlades, och till lantställena Charleston och Monks house i Sussex.

Otaliga böcker har skrivits, och nya skrivs, såväl om gruppen i dess helhet som om enskilda medlemmar. Deras egna böcker kommer ut i ständigt nya upplagor. Flera har på senare tid blivit föremål för lysande filmatiseringar, som Virginia Woolfs Orlando och Mrs Dalloway samt E M Forsters En färd till Indien och Howards end.

J M Keynes teorier, som dömdes ut av nyliberalerna på 1980- och 90-talen, har återkommit i kolossalformat i de senaste årens ekonomiska stimulanspaket.