För en tid sedan läste jag en artikel med rubriken ”Kärlekshormon är även rasisthormon” som satte myror i huvudet på mig. Den väckte mitt intresse och fick mig att svänga fram och tillbaka i min tolkning. Den hade samma effekt på mig som den berömda optiska illusionen: Ser du en ung vacker kvinna eller en häxa med huckle och stor näsa?
Oxytocin är hormonet som får oss alla att må bra. Präriesorkar, men hög halt av ämnet lever i livslånga, trogna parförhållanden till skillnad från nästan identiska arter men med lägre halter av detta hormon. Oxytocin är hormonet som får oss att må bra vid beröring, vid amning, vid samlag och så vidare.
En psykolog, Carsten De Dreu, vid Amsterdams universitet hade testat om hormonet oxytocin kan förstärka negativa attityder till andra människor och ja, så var det. Försökspersoner som fått hormonet insprutat i näsan var mer benägna att offra främlingar till förmån för holländare till skillnad från de som fått placebo i fiktiva experiment. Så individer med namn som Ahmed, Youssef och Mohammed låg risigt till – åtminstone om de bodde i Holland.
Präriesorkar och människor! Biologi och psykologi!
Jag tvivlar inte på sanningshalten i experimentet, trots att min uppfattning och slutsats om mänsklig samvaro är den rakt motsatta. Från min utsiktspost – både som privatperson och som specialpedagog med lång erfarenhet av barn i grupper, barn i utanförskap och barns förmåga eller bristande förmåga till empati – drar jag den slutsatsen att barn med närhet, kärlek och trygg anknytning har större förmåga att visa tolerans, att förstå och känna empati för andra, har större förmåga att hantera konflikter än de barn som genom sin barndom fått mycket lite av närhet och beröring.
Om vi tittar på vilka unga människor som dras till extrema och rasistiska organisationer har jag den uppfattningen att det oftare är otrygga, desorienterade unga människor med ett starkt behov av tillhörighet, ett starkt behov av ”vi och dom”, än unga människor från hem där barnet fått växa och utvecklas i sin takt och fått sina primära behov tillfredsställda både fysiskt och mentalt. Det tycks motstridigt. I hem med goda uppväxtvillkor borde oxytocinet flöda medan det borde vara tvärtom i familjer med svårigheter att tillfredsställa barns primära behov.
För mig blir det motsägelsefullt, precis som med bilden av damen och ”häxan”. Vad ser vi egentligen och vad ska vi dra för slutsatser?
När en kris inträffar med många människor inblandade är det naturligt för människan att i första hand tänka på de sina. När tåget spårar ur tänker hon först på sina barn som är på resa. ”Var befinner de sig någonstans?” är frågan som med automatik far genom hennes huvud. När ett flygplan störtar blir hon först livrädd att någon av hennes egna ska vara med (där kanske oxytocinet verkar).
Men sen! När det visar sig att alla närstående är välbehållna går tankarna och empatin till de som förlorat de sina i olyckan.
Människan är en komplex varelse. Det finns många faktorer att ta hänsyn till när vi ska tolka mänskligt beteende. Oxytocin och andra hormoner, hjärnans utveckling, nedärvda egenskaper sen tidernas begynnelse och mycket annat som medicinare och biologer är mer kunniga om än jag är några faktorer. Andra faktorer är människans psykiska utveckling, självbild och självkänsla, grupprocesser och miljö, människans intellektuella förmåga etcetera.
Som specialpedagog blir jag oroad över en alltför ensidig tolkning av barns beteende i förskola och skola. Det är alltför lätt för oss pedagoger att på ett amatörmässigt sätt diagnostisera de barn vars utveckling vi är satta att stödja, både intellektuellt och socialt. ”Det är en typisk ADHD!” eller ”Men visst är han lite Asperger?”
Och visst: Du ser myrorna i kroppen, de ständiga konflikterna, blicken som av någon anledning inte vill möta din, bristande koncentration eller ett ensidigt intresse och en avstängdhet när det gäller den sociala samvaron.
Men ärligt talat: Hur många i den pressade situation vi pedagoger ibland befinner oss i diagnostiserar miljön eller oss själva? Hur många konstaterar: ”Ett typiskt stressymtom” eller ”en liten en som inte orkar med oss”.
Jag vill poängtera att jag inte är ute efter att förringa vikten av medicinska diagnoser när de är professionellt ställda. Men våra mänskliga beteenden är så mycket mer än hormoner, nervtrådar och hjärna. Våra beteenden styrs och förändras av våra miljöer och våra sammanhang både i och utanför förskolan och skolan.
Hur du tolkar informationen du får beror alldeles på din egen historia och vart du riktar dina ögon. Det finns inga enkla sanningar, det finns inte det ena eller det andra. Gudskelov för forskare inom alla discipliner och för dess uttolkare som har förmåga att se resultaten i ett helhetsperspektiv och se att människan är mer än det de ser i förstoringsglaset.