Vad händer på en skola när legget blir verklighet? Åtta lärare berättar.
Några lådor i gult tegel med Färstaberget framför. Ett fint inglasat bibliotek, en multiarena med konstgräs och en fullstor gympahall. Det är Ljustadalens skola i norra Sundsvall.
Här, i sågverksindustrins vagga Skön, invigdes ett helt nytt miljonprogramsområde 1974 på det som förut var landsbygd. Skolan var stor, med tre paralleller på låg- och mellanstadiet och fem paralleller på högstadiet. I dag finns det två, inte särskilt stora, klasser i varje årskurs från förskoleklass till nian, utom i år sex där det bara är en.
Minskningen beror både på att det skett en föråldring i området och på elevtapp till friskolor.
De flesta som bor här har svensk bakgrund men området är ändå ett av Västernorrlands mest socialt utsatta enligt landstinget. Trots att arbetet kan vara tungt är personalomsättningen liten på skolan. Lärarna trivs och blir kvar.
Nu står Ljustadalen, precis som landets övriga skolor, inför utmaningen att ställa om till skärpta behörighetsregler och legitimation. Vid halvårsskiftet 2015 ska det helst vara färdigfortbildat och omorganiserat.
Så långt har inte de två rektorerna tänkt ännu men skolan har börjat se om sitt hus.
På ett litet högstadium som Ljustadalens är det svårt att få SO- och NO-lärare med behörighet i alla ingående ämnen. Där kommer det att bli problem med betygsättningen.
Matematik, där humanister nu står för mycket av undervisningen, blir en annan utmaning. Skolan har redan börjat organisera om för att få mattekompetens i de yngre åren. Mattelärare från högstadiet har fått börja undervisa på mellanstadiet, och klasslärare med olika specialisering får ha sina ämnen i varandras klasser.
I vissa årskurser är det också dåligt ställt med engelskan.
Lärare som inte är behöriga i allt de undervisar i uppmanas nu söka Lärarlyftet och VAL (vidareutbildning av lärare). En möjlighet, vid sidan av fortbildning, skulle vara att ha lärare som far runt och gästspelar på olika skolor. Nackdelen är att det då blir svårt att bygga de relationer som Ljustadalens elever behöver.
Lärarna fick sina tjänstgöringsintyg häromveckan, som de behöver för att söka legitimation. De flesta har inte sökt än men säger att de ska, snart.
"Våra elever kan inte ha för många lärare"
Namn Mattias Forss.
Ålder 40.
Examen 1–7-lärare med inriktning svenska och SO 1995.
Gör på skolan Lärare i en kommunövergripande grupp för elever i år 4–9 med autismspektrumstörningar.
"Jag vet för lite om legitimationen för att kunna tycka något. Det verkar handla mycket om att byta plats på folk på skolan. Och vad innebär det för kvaliteten?
Vår verksamhet med elever med autism har funnits sedan 1998. Den har levt under hot hela tiden, även innan legitimationen. Vi har inte fått någon information om vad den innebär för vårt arbete och vad som ska hända med våra elever. Men det låter ju som om det kommer att krävas ämneslärare med kompetens i 17 ämnen, lärare som dessutom har kunskaper i handikappet.
Visst vore det jättebra om alla vi fem som jobbar här var ämneslärare. Men personkemin och den sociala biten är minst lika viktig när man är lärare för elever med asperger och autism — det är en förutsättning för att det ska gå att jobba över huvud taget. Vi arbetar mycket mot föräldrar, barnhabiliteringen och soc, är lite av spindeln i nätet.
Och arbetet ser ut på ett annat sätt än i vanliga klassrum. Eleverna måste kunna gå undan och sitta ensamma om de vill. De kan inte ha för många olika lärare, då stannar de hemma. Tre av våra var hemmasittare i ett år innan de kom hit och då hade de hunnit tappa mycket. Här finns allt från de som knappt kan läsa när de börjar i fyran till väldigt intellektuella elever.
Jag vill jobba på det här sättet, tillsammans med mina arbetskamrater. Annars hade jag varit klasslärare. Får jag inte fortsätta kan jag lika gärna göra något annat än vara lärare.
Jag tänker inte fortbilda mig förrän de säger att jag måste, i och med att det är så osäkert om vår verksamhet får fortsätta. Dessutom skulle det bli svårt att klara sig på 80 procent av lönen under utbildningen."
"Jag trodde inte legget gällde mig"
Namn Kristina Dahlström.
Ålder 53.
Examen Ingen.
Gör på skolan Lärare i textilslöjd i år 3–9 med lokal behörighet.
"Jag har gymnasieutbildning med textilinriktning och massor med kurser i hantverket. För 14 år sedan läste jag pedagogik på deltid i två år, en utbildning som kommunen köpte in.
Fram till i våras trodde jag att legitimationskravet inte gällde mig, i och med att jag var fast anställd och hade lokal behörighet. Jag trodde att det bara drabbade de obehöriga som anställs från termin till termin.
Men så uppmanade rektor mig att söka VAL (vidareutbildning av lärare). Jag mådde jättedåligt under den månad jag gick och funderade. Skulle jag pendla till Umeå, läsa och analysera en massa böcker och samtidigt jobba här och vara aktiv med eleverna? Det skulle bli kostsamt också.
Jag vill inte låta lat och gnällig men jag tror helt enkelt inte att jag skulle klara av det. Det känns övermäktigt att vara borta från familjen och sätta sig in i en massa nya saker. Hade jag varit tio år yngre hade jag gjort det.
Jag är orolig för vad som händer om fyra år, det är inte roligt att bli utan jobb vid 57 års ålder.
Facket säger att jag inte kan bli arbetslös men däremot få andra arbetsuppgifter i kommunen. Men är det verkligen säkert?
Jag tycker att det är jättebra med legitimationen och att utbildning premieras men det borde finnas en utfasningstid för såna som mig.
Jag såg det inte som ett hinder att jag bara hade lokal behörighet, jag visste ju att jag aldrig tänkte flytta härifrån. Nu är det ett jättestort hinder och det känns skit."
"Rekrytering till våra grupper blir svårare"
Namn Ulrik Moen.
Ålder 42.
Examen 1–7-lärare med inriktning svenska och SO 1997.
Gör på skolan Lärare i en särskild undervisningsgrupp för utagerande elever i år 6–9.
"Jag undervisar i svenska, matte och SO-ämnen. Jag har läst specialpedagogik i omgångar och även lite matte, men inte tillräckligt.
Vi tar emot elever från hela kommunen på treterminersbasis. De har neuropsykiatriska diagnoser som adhd och tourette och/eller socioemotionell problematik. Vi är tre lärare som jobbar i gruppen och täcker upp så mycket vi kan i kompetenshänseende för att kunna erbjuda alla 16 ämnena. Fast slöjd och musik får vi av skolan.
Att man skärper upp behörigheten och försöker få rätt man på rätt plats är bra. Jag ligger inte sömnlös på nätterna på grund av legitimationen. Man får se det som en utmaning. Inom en snar framtid kommer nog mina två kolleger och jag att börja fortbilda oss så att vi blir så breda som möjligt. Vi för resonemang med vår chef.
För min del blir det väl matte i Lärarlyftet. Att gå ner och ha yngre elever är en annan möjlighet. Till viss del undervisar jag ju fel åldrar, så även där kan det bli aktuellt med fortbildning.
Sedan ska man komma ihåg att det krävs intresse, engagemang och flexibilitet för att jobba med barn i behov av särskilt stöd. Det är en typ av undervisning som bygger på samarbete med både arbetskamrater och föräldrar. En tanke som dyker upp är att det blir svårare att rekrytera lärare till såna här grupper när det ställs krav på examen för rätt ämne och årskurs."
"Det är första gången jag inte har idrott"
Namn Morgan Karlsson.
Ålder 36.
Examen 4–9-lärare i idrott och hälsa och historia 2004.
Gör på skolan Undervisar i alla SO-ämnen i år 7–9.
"Jag har varit på åtta skolor sedan examen. Det finns ganska många lokalt behöriga idrottslärare i kommunen och eftersom de har haft längre anställningstid än jag är det jag som har fått flytta på mig när elevunderlaget sjunkit och tjänsterna blivit färre.
Jag började på Ljustadalen för tre veckor sedan och det är första gången jag inte har idrott. Nu undervisar jag i alla SO-ämnen trots att jag bara har examen i historia.
Tidigare har jag tänkt att jag skulle läsa in de andra SO-ämnena för att få en bredare grund att stå på. Men i dagsläget tror jag inte att jag gör det, jag har inte lust helt enkelt.
Helst vill jag undervisa i idrott och hälsa, för det är mitt huvudämne.
Jag hoppas att tillvaron blir stabilare och att det kommer att lösa sig nu. Jag tror det. Legitimationen är bra. Det känns som ett bevis på att man har satsat på sig själv och sin utbildning. För mig personligen blir den en hjälp i konkurrensen med de lokalt behöriga, det kan man nog säga."
"Min spanska räcker för att lära ut grunderna"
Namn Karin Svensson.
Ålder 52.
Examen Ämneslärare i historia och svenska för gymnasiet 1984.
Gör på skolan Undervisar i spanska på högstadiet.
"Jag hade ett 15 år långt uppehåll från skolan då jag jobbade som utbildare för Noaks Ark i Stockholm. När jag återvände till Sundsvall för ett par år sedan ville jag helst ha en tjänst på gymnasiet men det fanns inte. Och jag ville inte undervisa i alla SO-ämnen på högstadiet. Så jag läste spanska två terminer i Lärarlyftet.
Det finns många obehöriga spansklärare i kommunen. Många har spanska som modersmål och är mycket duktiga men saknar lärarexamen. Mina kunskaper räcker för att lära ut grunderna.
Jag tror att jag har behörighet för grundskolan men jag vill gärna ha mer språkdidaktik. Ordförråd och sådant kan jag träna själv.
I dag var jag faktiskt på ett möte på Mittuniversitetet som kallat alla som jobbar som lärare i spanska, samt deras rektorer, om vad de har för önskemål och behov när det gäller fortbildning. Inga skolledare kom, trots att spanska är så populärt och det kan bli problem med lärarförsörjningen i legitimationens spår.
Min tjänst är delad mellan Ljustadalen och Matfors skola. Jag är här varannan dag utom på onsdagar då jag åker emellan. Vi har pratat lite om hur det blir när det krävs legitimation, om språklärarna får åka runt mer. Självklart vore det bättre att vara på en skola men det är inte hela världen om man kan lösa det smidigt. För mig är kontinuiteten med eleverna viktigast.
Det är bra med legitimation, den sätter en standard för vad man ska kunna. Skulle jag inte bli legitimerad i spanska får jag veta vad som krävs, och då kompletterar jag det. Svårare än så är det inte."
"Nu är min utbildning inte lika mycket värd"
Namn Karin Melin-Österlund.
Ålder 59.
Examen Fritidspedagog 1977, special- lärarutbildning 1984.
Gör på skolan Speciallärare i träningsskolan.
"Jag läste speciallärarutbildning med inriktning mot utvecklingsstörning, gren 3, i Malmö. Gren 3 var inriktad mot arbete i särskolans träningsskola, verksamhets- och yrkesträning samt yrkesutbildning.
Förskollärare och fritidspedagoger med minst tre års yrkeserfarenhet var behöriga att söka. Det står klart och tydligt i en förordning från 1981. Nu får kolleger som är förskollärare i botten leg, men inte jag. Det är beskedet från Skolverket och departementet. Helt plötsligt är min utbildning inte lika mycket värd och det är svårt att acceptera.
Det känns mycket märkligt att jag, efter att ha arbetat som behörig speciallärare i träningsskolan i nästan 30 år, inte ska få ansvara för undervisningen efter 2015 för att det nu har bestämts att jag valde »fel« grundutbildning för snart 35 år sedan.
Man kan väl inte ta bort en behörighet som någon har bara för att man ändrar reglerna senare? Det är ju inte frågan om en lokal behörighet i kommunen utan om en central, enligt en förordningstext.
Vi är uppemot tio personer från 50 och uppåt som berörs i Sundsvall."
"Jag älskade att vara klasslärare i år 5"
Namn Rebecka Berggren.
Ålder 36.
Examen Gymnasielärare i engelska och religion 2003.
Gör på skolan Undervisar i engelska och svenska i år 5–9.
"När jag bestämde mig för att bli lärare ville jag inte torka näsor på de minsta barnen och inte vara på högstadiet eftersom jag tyckte att det var för tonårsaktigt. Men när jag gick ut fanns inga jobb som passade min examen.
Jag kom hit och blev klasslärare i år 5 och bara älskade det. Så jag vet inte om jag hade gjort samma utbildningsval i dag.
Sedan höstterminen 2004 är jag också på högstadiet. Jag undervisar i engelska, svenska och B-språksförstärkning i sv/eng.
Svenska har jag två timmar i veckan i årskurs nio. Det är helt befängt, kvacksalveri.
Tidigare har jag haft bild, jag har undervisat i matte och till och med kvackat i franska. Det är så här verkligheten ser ut.
Det är väldigt bra med legitimation. Men jag kommer inte att läsa in svenskan. Det skulle säkert ta två år att få formell behörighet och det är inte det jag vill satsa tid och pengar på.
Eftersom jag redan har pluggat i fyra och ett halvt år och har en examen ligger mitt fokus på att få en tjänst i engelska på gymnasiet. I andra hand hoppas jag på en rockad här så att jag får göra det jag vill och är utbildad för."
"Risk att unga väljer annat"
Namn Solveig Forsgren.
Ålder 59.
Examen Fritidspedagog 1977.
Gör på skolan Fritidspedagog, ansvarig för extra språkträning med elever
i ettan.
"Jag har alltid varit intresserad av språket. För åtta år sedan startade skolan ett språkprojekt och introducerade kiwi-läsningen. Jag var i Kanada på studieresa och jag lärde mig Bornholmsmetoden.
Under skoltid använder jag metoden med elever som behöver extra stöd. Jag plockar ut ett litet gäng ettor tre gånger i veckan och tränar språket på ett roligt sätt genom att använda olika sinnen och lekar.
Jag har gått kurser och en svenskutbildning på 10 poäng på högskolan som kommunen köpte in. Det är ingen lärare som handleder mig utan detta är min kompetens och mitt ansvarsområde.
Jag vet inte hur det blir framöver, om jag får ha kvar ansvaret eller om en lärare ska ta över. Det känns inte bra.
Fritidspedagoger borde också få legitimation. Vi gör stora insatser i skolan, elever behöver hjälp på olika sätt och vi och lärarna kompletterar varandra.
Jag känner farhågor för hur det blir om vi inte får leg. Risken är stor att de unga, som har många år kvar, väljer att göra något annat. Och det vore jättetråkigt."