Han kräver garantier för introduktionsåret

De nyexade lärarna behöver någon som särskilt bevakar deras rättigheter. Särskilt nu när de måste söka introduktionsår för att bli legitimerade.

— Under utbildningen finns en studentkår och på arbetsplatserna finns en fackförening. Det behövs att någon lägger extra krut på att bevaka övergången, säger Marcus Friberg. Han är ordförande i Lärarförbundet Student och menar att det är studerandeföreningen som har detta särskilda ansvar.

Han sitter i vardagsrummet i den lägenhet i Helsingborg som han delar med ett par kompisar. Genom vardagsrumsfönstret syns Öresund och längre bort siktar han Helsingör och slottet Kronborg. Det är tydligt att hösten är i antågande.

— Jag får många mejl från nyexaminerade studenter som är oroliga för hur de ska få till ett fungerande introduktionsår, säger han.

Tillsammans med Friedrich Heger, ordförande Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening, skrev han därför en kritisk debattartikel som publicerades i Göteborgs-Posten vid terminsstarten.

Vad är ni kritiska emot?

—Att det inte finns statligt garanterade introduktionsplatser till de nyexaminerade. Det finns en stor risk för att det kommer att uppstå flaskhalsar när många nya lärare söker introduktionsår. Det kan påverka synen på läraryrket negativt.

— Men vi är inte emot legitimationsreformen som sådan, den är mycket bra. Men den måste finansieras fullt ut av staten.

Du efterlyser statligt finansierade introduktionstjänster av den typ som infördes i Skottland, efter att ett system liknande det svenska misslyckats. Varför vill du ha det?

— Jag är övertygad om att vi snart kommer att uppleva samma problem som man gjorde i Skottland och att vi kommer att dra samma slutsatser som de gjorde, nämligen att det behövs statligt garanterade platser.

— Risken är nu att vi tappar en generation lärare som har svårt att få platser eller får plocka ihop introduktionsåret med hjälp av en mängd vikariat men till priset av sämre kvalitet.

Varför det?

— När det inte finns några garanterade platser så kommer de lärare som redan är legitimerade att få de lediga jobb som finns. Först när dessa lärare har fått jobb blir det dags för dem som söker introduktionsår. Det måste finnas någon form av statligt tvång att inrätta platser. Det kan inte bara vara beroende av rektorernas goda vilja.

Men är statligt finansierade tjänster möjliga i ett kommunaliserat system som det svenska?

— Givetvis är det det. Det är inte bara möjligt — det är nödvändigt. Redan i dag har vi en statlig skola på många sätt. Staten styr över läroplan och lärarutbildning. Det är pengahanteringen som är kommunaliserad. Staten ger bidrag till kommunerna i en gemensam påse som de får fördela till sina olika verksamheter.

— Men man kan reglera via lagstiftning och få kommunerna att rätta sig efter det.

Utbildningsminister Jan Björklund menar att det inte blir någon skillnad för de nyexaminerade jämfört med i dag. Nya lärare får söka vikariat för att så småningom få fast tjänst.

Vad är det för fel med att göra det?

— Att hoppa mellan en mängd vikariat och på det sättet få ihop till ett introduktionssår är inte förenligt med kvalitet. Vi tror på idén om introduktionssår och vill att det ska hålla en hög kvalitet.

Varför ska lärare ha en särskild reglering?

— Vi ser det som en del i det reformpaket som går ut på att höja kvaliteten i skolan och statusen i läraryrket. Vill man lyckas med detta måste man garantera reformen fullt ut. Då måste det finnas en reglering som tvingar arbetsgivaren att ta emot nyexaminerade lärare och ha introduktionsplatser.

Vad tycker du är viktigt för att introduktionsåret ska fungera bra för den enskilda lärare om man ser till lärande och trivsel?

— Det måste finnas tydliga ramar och det måste vara en sammanhållen period. Det allra bästa är om introduktionsåret kan genomföras på en och samma skola. Då kan det skapas en bra progression, där både mentor och rektor har möjlighet att följa och stödja den nya lärarens utveckling.

— Om lärare tvingas hoppa runt mellan en mängd olika vikariat, med olika mentorer och rektorer, blir det mycket svårare att få till denna progression. Sedan är det förstås viktigt med en god lön.

Nedsatt tid och eventuell ersättning till mentorer är en förhandlingsfråga mellan parterna. Vad tycker du om det?

— Det är bra att det är en förhandlingsfråga mellan dem. Det här en fråga som handlar om anställningsvillkor och de förhandlas mellan parterna. Men det måste finnas något att förhandla om. Därför måste det in mer pengar i systemet. Det går inte att hela tiden trolla med knäna för kommunerna.

— Jag tror att de nedsättningar i tid som Jörgen Ullenhag föreslog i sin utredning kommer att vara vägledande i förhandlingarna. Han föreslog 10 procents nedsättning för mentorerna och 5 procent för lärarna.

Hur tror du att det går att få fram mentorer?

— Det blir mycket svårt om det inte införs några incitament som ersättning eller nedsatt tid för mentorerna. Det är redan i dag svårt att få fram handledare till den verksamhetsförlagda utbildningen.

Det är rektorn och inte mentorerna som ska bedöma de nya lärarnas lämplighet inför legitimationen. Men mentorerna förväntas samtala med rektor om hur de ser på deras lämplighet. Är det en bra ordning?

— Det är bra att rektor gör bedömningen eftersom hon/han vet hur vardagen fungerar på skolan. När det gäller relationen mellan läraradepten, mentorn och rektorn så är det en del i den professionella rollen att kunna hantera dessa relationer. Det är viktigt att mentorsutbildningen innehåller etiska aspekter på detta.

Mellan 5 och 10 procent av rektorerna är inte lärarutbildade. Vore det bättre att mentorn gör bedömningen?

— Givetvis bör alla rektorer ha en pedagogisk utbildning. Men mentorn bör inte göra bedömningen. Det är rektor som har det pedagogiska huvudansvaret. Mentorn ska fungera som coach.