Helga Törnkvizt forskar om vad fritidspedagogik egentligen är.
Foajén på Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping ekar tom i väntan på terminsstart. Med undantag av Helga Törnkvizt, hennes sex månader gamla dotter Elsalie och Lärarnas tidning är det ingen här.
Helga Törnkvizt har parkerat de tre äldsta barnen hos mormor och morfar och förbereder sig för det seminarium hon ska hålla på den årliga konferensen Kunskapsepidemin på högskolan i Jönköping. Det handlar om vad fritidspedagogik är egentligen — ett ämne hon har skrivit en C-uppsats om.
— Ingen vet riktigt vad vi gör — varken lärare, skolledare, föräldrar eller folk på stan. Knappt vi själva heller. Det finns ingen definition och väldigt lite forskning. Jag tyckte otydligheten var spännande, säger hon.
Hon har intervjuat utbildare, studenter och yrkesverksamma fritidspedagoger. Ingen kunde leverera en definition av begreppet fritidspedagogik men alla hade mycket att säga om det de gör och kan.
— Det viktigaste var arbetet med den sociala kompetensen. Att ha ett pedagogiskt förhållningssätt och en tanke med allt man gör, togs också upp av de flesta, liksom helhetssynen på barnet och inställningen att lärande sker hela tiden och överallt, säger Helga Törnkvizt.
Ett skäl till att intervjua tre kategorier var att hon ville få en bredd i svaren och se om det fanns några skillnader. En sådan var synen på yrkets status.
Utbildarna på högskolan ansåg att fritidspedagoger befinner sig långt ner i hierarkin. De verksamma i skolan kände sig däremot jämställda med lärare och förskollärare och tyckte att de hade ett gott samarbete. Studenterna befann sig mitt emellan och rapporterade att de sett båda sidor under sin vfu-period.
Det är just statusen som gör att det är så viktigt att definiera vad fritidspedagogik är, enligt Helga Törnkvizt.
— Jag tror att otydligheten har bidragit till att vi hamnar i skymundan politiskt, att vi inte får legitimation, att vår utbildning kortats och att barngrupperna har blivit större.
Om skolledarna insåg vilken betydelse fritidspedagogerna har för barns identitetsskapande och relationer, nödvändiga förutsättningar för att kunskapsinhämtningen ska fungera, skulle de inte använda dem som
lärares hjälpredor och vikarier lika lättvindigt, tror hon.
Hon började på Lärande C på högskolan parallellt med att hon gick Lärarlyftet förra hösten. Att läsa vidare har hon velat ända sedan hon gick fritidspedagogutbildningen för drygt tio år sedan. Kanske blir det en masters- eller forskarutbildning så småningom. För hennes egen definition är inte färdigtänkt ännu.
— Någonstans handlar det om det pedagogiska förhållningssätt som innebär att man kan använda vilken aktivitet som helst — en lek, att klippa guldstjärnor eller vara ute i skogen — för att utveckla självkänslan och den sociala kompetensen hos barn.
Helga Törnkvizt vill kallas »fritidspedagog« hellre än »fritidslärare« eller »grundlärare med inriktning arbete i fritidshem«. Samtidigt tycker hon att hon har ett läraryrke.
— Men vi är en annan sorts lärare, utanför klassrummet.