En modernist i kulisserna

Det är inte varje dag det kommer en avhandling om scenografi, ett område som kan tyckas smalt men utgör skärningspunkten mellan många uttrycksformer – bild, ljus, ljud, rörelse, dans, drama, film, text, musik, kostym, arkitektur, teknik … Mer multimodalt än så kan det knappast bli!

Redan på 1920-talet skapade Knut Ström vad man i dag skulle kalla multimediala föreställningar, där det ingick filmklipp, ljudfragment, rörelse, typografiska element och bildcollage. Exempel på det är pjäsen Hoppla vi lever, som sattes upp på Lorensbergsteatern 1928.

– Man kan jämföra med nutida uppsättningar där många medier infogas för att skapa en teaterhändelse med samhällskritisk potential, säger forskaren Astrid von Rosen.

På 20-talet var filmindustrin en ny, mycket stark och publikdragande kraft. Knut Ström verkar ha drivits av och antagit utmaningen från det nya mediet. Många andra samtida ansåg att det var ett medium med lägre status, en ”moralisk degradering”.

Men han uttryckte sig också på andra sätt. Avhandlingen innehåller en stor mängd ”fallstudier”, som visar hur han har löst scenografin till olika uppsättningar. Han var modernist, men inte någon dogmatisk sådan, utan anpassade sig lyhört efter vad den enskilda pjäsen krävde.

– Han hade en extremt stor bredd och gjorde även mer poetiska scenografier, som ett stilla skimmer, ett diffust ljusspel …, berättar Astrid von Rosen.

Ibland tog han till ”visuella vitsar”, blinkningar till publiken om dagsaktuella företeelser, och han använde sig gärna av folkliga referenser. Ett exempel är Krasch, som gick på Lorensbergsteatern 1930. Det var ett lustspel där både dialog och scenografi drev med det årets stora snackis, Stockholmsutställningen – där funktionalismen slog igenom. Stilen sågs då som en nyrik modenyck. Scenbilden, interiören i en direktörsvilla, hade fönsterspröjsar, funktionalistiskt ritade – för kaktusar. Färgerna var ”moderna”, pistagegrönt, rött, svart och lila. Scenografin fick applåder för öppen ridå!

Men Knut Ström fick också utstå mycket kritik. En tidig hörnsten i hans arbete var att införa samtida, modernistisk konst i teatervärlden – något som i 20–30-talens starkt polariserade politiska värld var liktydigt med att stå till vänster, vilket blev allt mer kontroversiellt. En av hans drivkrafter var att utveckla ett eget, starkt bildspråk. Astrid von Rosen placerar några av hans skisser jämte tyska samtida som Paul Klee och August Macke. För den som letar efter självständigt använda konsthistoriska referenser är Ströms bilder en guldgruva.

Han ville också gärna se sig som revolutionär – men var socialdemokrat under sin tid i Sverige. Knut Ström ansåg att staten skulle finansiera teaterverksamheten för att skapa ”god konst för alla”. Han strävade efter att bygga upp en dialog med publiken och var en av dem som arbetade för en ”folkteater” med hög konstnärlig kvalitet.

Astrid von Rosen hävdar att Knut Ström var en del av det enorma paradigmskiftet i Sverige; att han verkade i ”det komplexa spänningsfältet mellan institutionsomvandling, konstimplementering och teknikutveckling”. Och att allt detta synliggjordes i hans scenografier.

– Han var multikompetent, mångfacetterad – och motsägelsefull. En teknisk innovatör, konstnärlig och mycket kreativ.

Ströms tekniska förmåga kom väl till pass. Tillgången till nya maskiner, även inom teatern, fascinerade samtiden. En kritiker skrev om ”vridscenens brus” – ljudet uppfattades inte som störande utan som höjden av modernitet.

Knut Ström började som dekormålare på ateljéer i Stockholm och fick sitt första riktiga scenuppdrag som medhjälpare vid August Strindbergs Intima teater. Via ett stipendium kom han till Tyskland, då ett konstnärligt nav. Ström arbetade där i tio år, vid teatrar i både Berlin och Düsseldorf och blev en drivande kraft i tidens modernistiska genombrott. Det första världskriget och familjeomständigheter gjorde att han motvilligt fick återvända till Sverige och en tjänst vid Lorensbergsteatern i Göteborg.

Det kan ses som en exiltillvaro, men Astrid von Rosen tror att Ström trivdes. Han fick chansen att vara med och bygga upp den nya folkteatern, Stadsteatern, att bygga upp en levande relation med hemmapubliken. Med tiden blev han en känd Göteborgsprofil, tack vare sin folklighet, frispråkighet och uppkäftighet. Han ”iscensatte” säkert sig själv medvetet; dels som en djupsinnig teatertänkare, dels som en ”working class hero”, som cyklade till jobbet, gick på fotboll och umgicks på ölsjapp.

Avhandlingen är ett empiriskt arbete baserat på de rika teatersamlingarna på Göteborgs stadsmuseum. Forskaren har utgått från tusentals scenografi- och kostymskisser, modeller, affischer och foton ur scenografens stora produktion.

Under arbetet har Astrid von Rosen haft glädje av sin egen bakgrund som dansare, av att själv fysiskt ha rört sig i scenrummet.

– Scenografi är liksom dans en konstform som riskerar att bli bortglömd, eftersom den är svår att omvandla till text.

Hon kallar avhandlingen en översättningsplats, där hon försöker framkalla Ströms bildvärld med hjälp av Jaques Lacans begrepp det symboliska, det imaginära och det reala.

Boken är en rejäl volym, med ett generöst bildmaterial och stilenligt modernistisk grafisk formgivning. Författaren hoppas att den ska inspirera många, både genom bilderna i sig och genom att ge nya ingångar till bildens och scenens världar. Hon vill förmedla olika analysverktyg inför att se scenföreställningar, något som lärare kan sätta i händerna på sina elever, till exempel.

– Jag har en annan pedagogisk ambition också – den är att andra ska kunna följa i fotspåren och ta del av teatersamlingarna.