Här badar barn i rim och ramsor

–Finns det någon här som börjar på bokstaven mmm, frågar hon.

–Max! säger Max.

Det betyder att han får komma fram och lämna tillbaka sin namnbricka i burken igen.

–Bra! Finns det någon som börjar på den här, N, säger Anki Wallin och ritar ett N i luften.

–Nora! Och Nike!

Anki Wallin hinner ljuda och rita både R som i Ronja, A som Antonia, E som i Ellinor och W som i Wilma innan alla lämnat tillbaka sina lappar. Att lära sig känna igen ordbilden av sitt namn är ett första steg i läsprocessen – att se hur bokstäverna formar en symbol med särskild betydelse.

Efter ljudandet är det så dags för dagens rimramsa. Anki Wallin plockar ner en lapp med en lång text från väggen och läser:

–Får du mat månntro, sa en… vilket djur tror ni?

–Ko! ropar barnen.

–Ät med måtta sa…?

–En potta, säger Max.

–Ja, en potta, det rimmar, men det är inget djur… säger Anki Wallin.

–Råtta, enas barnen om till slut.

Bokstäver, rim och ramsor är vardag på Trollsländan. Det är lätt att engagera barnen i olika lekar, men svårare att få dem att sitta stilla och lyssna på en bok, tycker Anki Wallin. Därför har avdelningen börjat med ”bokpåsen” för att öka intresset för högläsningen. Alla barn turas om att ta hem påsen och ta med en favoritbok hemifrån i den till förskolan som förskollärarna sen läser högt ur på samlingen.

Det barn som tagit med sin egen bok engagerar sig ju mer i den. I dag är det Maja 4 år som har den blå ”bokpåsen” med sig. Maja har med en bok om bokstaven O som Anki Wallin ska läsa.

–Det är viktigt att lyssna på allas böcker. Det har ni haft lite svårt för, men ni har lärt er, säger hon medan barnen skickar runt en skål med äppelbitar mellan varandra.

Anki Wallin läser och pratar med barn-en om innehållet, olika saker på O. Vad är opera för nåt?

–Det är sån här oooh, sjunger en flicka en hög ton.

Men alla i ringen ser inte bilderna så bra. Några tröttnar, lägger sig ner och fokuserar på äppelbiten.

Förutom vid samlingen brukar förskollärarna läsa på morgonen när det är färre barn. Förskolan har arbetat mycket med en lockande läs- och skrivmiljö. Böckerna är många, står alltid i barnhöjd och det finns flera olika platser för böcker. Dels används de för stillsam läsning i myshörnor, dels som leksak i den fria leken.

Barnen sitter ofta och berättar sagor för varandra med hjälp av bilderna i böckerna. En gång i mån-aden går alla på avdelningen till biblioteket.

–Det är en bit att gå så det blir en hel utflykt med fika på vägen. Vissa barn vill låna pekböcker som mer är för små barn, då försöker vi styra lite så böckerna åtminstone har lite text. På samma sätt kan vissa vilja låna böcker som är jättelånga och svåra. Men för de mesta får de själva välja sina böcker, en till två var är lagom, säger Anki Wallin.

I matrummet på Trollsländan har hörnan vid det ena bordet döpts till ”Läs- och skrivhörna”. Här finns pennor, papper och alfabet och här gör barnen sina egna böcker. Förskollärarna hjälper till genom att häfta ihop vita papper. När böckerna är fullritade får barnen berätta sina historier som förskollärarna skriver in finstilt bredvid bild-erna. Ellinor, fyra år, bläddrar noga i sin bok från början till slut och berättar för Anki Wallin vad bilderna föreställer. Det börjar med ett hus och slutar med en flicka som växer.

Ellinor har skrivit sitt namn utanpå boken. De flesta 4–5-åringar är nyfikna på att skriva sitt namn vilket ofta blir första ordet i skrift. Något annat som ofta skapar intresse för skriftspråk är den pedagogiska dokumentationen när förskollärarna intervjuar barnen individuellt med papper och penna.

–När vi intervjuat barnen ser vi hur de sen härmar oss, de sitter och skriver och intervjuar varandra om vad de tycker, berättar Anki Wallin.

Bredvid läs- och skrivhörnan hänger ”matramsor” på väggen som gruppen läser före maten. Varje ramsa handlar om en bokstav i alfabetet. På tallrikarna läggs namnskyltar på olika platser varje dag så barnen lär sig känna igen hur deras namn ”ser ut”. Namnen är skrivna med små bokstäver, gemener, eftersom det är lättare för barnen att skilja de bokstäverna åt anser förskollärarna. Det gäller även skyltarna för de små barnen på förskolan. Stora bokstäver, versaler, är för jämntjocka.

På Slättens småbarnsavdelning Solkatten jobbar förskolläraren Carin Wilhelmsson. Redan ettåringar läser genom att titta i pekböcker säger hon. På 1–3-årsavdelningen finns två bokhörnor och det hänger ett alfabet på väggen. Barnens namn står skrivna jämte deras foton runt mattan på golvet.

Avdelningen använder mycket tecknade bilder i verksamheten, men under bilden skrivs också ofta ordet ut med gemener. Carin Wilhelmsson hänvisar till Vygotskijs teori om den proximala utvecklingsnivån, att man som pedagog ska utmana barnet att sakta pröva lite svårare saker.

–Man ska inte vara rädd för bokstäver. Även de minsta barnen lär sig känna igen formen av sitt namn i skriftspråk på sin samlingsplats och hylla. Vi kopplar samman bild och bokstäver hela tiden. Till slut lär barnen sig koppla till exempel färgen gul till ordet ”gul”, det blir en ordbild.

På småbarnsavdelningen finns också ett tangentbord att lekskriva på. Men ingen riktig dator, det har bara de äldre barnen.

–Vi skulle gärna ha en dator på småbarnsavdelningen också, säger Carin Wilhelmsson.

För ett år sedan deltog Carin Wilhelmsson och några andra förskollärare på Slätten i forskningsprojektet Läs och berätta med läs- och skrivforskaren Ann-Katrin Svensson. Förskollärarna fick gå på föreläsningar, läsa pedagogisk litteratur och diskutera verksamhetens utveckling.

Förskolläraren Carin Wilhelmsson var med och fick inspiration att använda böcker utomhus med sin dåvarande grupp 4–5-åringar. Barnen ville bygga en egen raggarbil på gård-en – vilket blev ett tema. Förskollärarna lät boken Raggarråttan Roger, som barnen älskade, bli central i bygget.

–Boken var bra och innehöll alla värdeord tyckte vi. Vi läste den om och om igen. Barnen berättade den för varandra och för de yngre barnen och vi märkte att berättelsen kom med i den fria leken. En kille som redan kunde läsa läste också högt för de andra.

Förskollärarna beslutade att kopiera upp sidor ur boken, plastade in dem och hängde dem på ett snöre mellan träden ute på gården där bilen byggdes. Det gjorde också de yngre barnen medvetna om boken och skapade nyfikenhet på sagan och bokstäverna.

Forskningsprojektet med Ann-Katrin Svensson gav Carin Wilhelmsson en ny syn på bokmiljön i förskolan.

–Jag lärde mig att vi kan ha fler böcker, placera böckerna på bättre sätt och använda dem på nya sätt, som att läsa utomhus eller på toan. Jag tar gärna med en filt och några böcker ut på gården.

Hon säger att det är viktigt att läsningen uppfattas som positiv och naturlig.

–Kanske måste man vara färre barn, två, tre, om alla ska kunna se i boken. Men framför allt måste den som läser vara aktiv och engagerad, det går inte att tvinga någon att lyssna. Ibland klär vi ut oss, då blir det mer teater.

Carin Wilhelmsson märker att barnen är engagerade när de lägger sig i, frågar och själva fyller på berättelsen.

–De är medskapare.

I dag har de små barnen valt att plocka ner sagorna Äntligen godnatt, Barbapappa, Bondgården och Bu och Bä på sjön från hyllan. 1–3-åringarna sitter dagligen i soffan och tittar i böcker.

–De blir till i den miljö vi erbjuder. Därför har vi i förskolan läskigt mycket makt genom den miljö vi introducerar för dem. Miljön kallas ju den tredje pedagogen och får absolut inte vara torftig. Vi har många olika böcker framme, det ska finnas böcker som intresserar alla. Vi läser så fort de ber om det. När som helst, på morgonen, före och efter maten. Att läsa saga är mycket mer än att lugna ner barn på vilan, säger Carin Wilhelmsson.