Utvärderad verksamhet vinner

– Oj.

Hon synar dem.

– Vi ska resa bort i eftermiddag.

Medarbetarna stiger in i hallen med resväskor på släp. Fyra dagar ska de vara i Aten, konferera och relaxa, säger Tuula Aula. All personal, femtiotre personer från de fyra förskolor som hon är chef för.

– Det kostar inte mer än en procent av årsbudgeten. Det är de värda.

Verksamheten pågår som vanligt fram till halv tre och föräldrarna har inget emot att Condorens förskolor i Sickla stänger knappt en och en halv dag.

Jag följer Tuula Aula genom Kristallen, den största förskolans lokaler. Hon sveper med handen över matrummet. När hon trädde in som chef för tio år sen stod bord i vuxenhöjd och tripp-trappstolar i alla förskolorna. Verksamheten präglades av budgetunderskott, missnöjda föräldrar och sjukskriven personal.

– Till exempel i matrummen var det för tungarbetat. Barnen skulle lyftas upp på och ner från stolarna, de skulle ha hjälp att lägga upp maten. Nu klarar de sig själva.

De hjärtformade låga borden och stolarna i småbarnshöjd gör det möjligt.

Vi går vidare. Varje rum har sin egen karaktär men i alla utrymmen är de olika materialen för lek, som färger eller burkar med kottar, placerade i höjd så att barnen själva kommer åt dem.

Omvandlingen av förskolorna som Tuula Aula startade utgick ifrån att barn är kompetenta. De kan klara mycket på egen hand, och på köpet få kunskaper inom olika områden. Att själv hämta mat innebär övning. Att lägga upp sju köttbullar är matteträning. Medan tallriken bärs till bordet övas balans och när de använder besticken tränar barnen finmotorik.

Och självständiga barn gör att pedagogerna kan ägna sig mindre åt omsorg. I stället kan de rikta in sig mer på det pedagogiska uppdrag som läroplanen, än mer skärpt i den reviderade upplagan, ger dem.

– Faktiskt får man en lugnare arbetsmiljö om uppdraget blir tydligt, säger Tuula Aula.

Ett av målen i Condorens förskolor är att skapa miljöer som stimulerar barnens lek och lärande. Hur det målet och andra ska nås formuleras konkret i den lokala verksamhetsplanen. Den är ett levande dokument som revideras en gång per termin.

Vi går längre in i lokalerna. När Condoren skulle börja arbeta konkret utifrån läroplanen beslöt man att bygga på Reggio Emilias filosofi. Alltså inreds varje rum med syftet att väcka nyfikenhet på ett bestämt tema och lärande. Med legobitarna lär man matte, ljusslingor som arrangerats till en bit stjärnhimmel ingår i ett pågående naturvetenskapligt projekt. En svart och en vit koja invid varandra låter barnen uppleva skillnaden mellan mörker och ljus. Överallt syns barnens arbeten, i ett rum hänger ark med fastlimmade, guldsprejade pumpakärnor från taket. Barnens målningar, teckningar och byggkonstruktioner är en viktig del av förskolans dokumentation som de själva kan ta del av.

I den omarbetade läroplanen har chefens ansvar för det systematiska kvalitetsarbetet gjorts tydligare. Tuula Aula tycker att det är bra. Hon intresserar sig för hur man förbättrar verksamheten inom näringslivet och har låtit Condoren genomgå flera kvalitetsgranskningar.

Medan hennes arbetsrum fylls av bråte rör hon sig ute på de fyra enheterna. ”Ser jag ett utrymme där jag inte förstår vilket lärande som ska ske så frågar jag genast pedagogerna om det.”

Hon får grepp om verksamheten genom regelbundna ledningsgruppsmöten och personalmöten då hon tar
del av barnens och personalens reflektioner. Förskolorna får också kontinuerlig handledning från Reggio Emilia Institutet och av en genuspedagog.

En gång per termin sker utvärdering. Då går man igenom resultaten av alla utvecklingssamtal, där både barn och föräldrar är med, och sammanställer dem. Senast visade det sig att det inte var riktigt tydligt för föräldrarna vilket lärande som sker i de olika miljöerna. Det tar man med sig när nästa upplaga av verksamhetsplanen formuleras. Innan den klubbas går den på remiss till alla anställda.

Efter tio års utvecklingsarbete är Condoren flerfaldigt prisbelönt. Vad gör man när kvaliteten är på topp?

Hon skakar på huvudet, ”vi kan alltid utveckla mer, det går aldrig att bara vila i en form, då stannar det av.”

Vi går ut genom Kristallens hall där väskorna har blivit fler. Nedanför en brant backe i ett villaområde ligger en annan av Condorens förskolor.

– Den hette Lillefot, men det är för småttigt – vad blir man av att vara en lillefot? – så personalen och barnen hittade på ett nytt namn, säger Tuula Aula.

Alltså tar pedagogen och arbetsledaren Anna Jenefjärd-Sylvendahl i stället emot på förskolan Optimus, som betyder den bästa. Också här står rullväskor parkerade och personalrummet tjänar halvt som förråd. ”Att hålla ordning här inne är inte prio för oss”, säger hon.

I gengäld är förskolans miljöer genomtänkta i detalj. Ytorna är inte stora men rymmer ateljé och olika stationer för lärande: naturkunskapshörnan, matterum och språkrum, inrett som en djungel. På skyltarna i bokhyllorna står det ”Rim och ramsor”, ”Mångfald” och ”Genus”. Ord vars innebörd förskollärarna talar med barnen om. I ateljén kan de skapa med skrot, grenar, pinnar … Men en dockvrå får man leta förgäves efter.

Anna Jenefjärd-Sylvendahl ser road ut.

– Jag kan inte riktigt se vad en dockvagn skulle väcka för nyfikenhet. Ja, på omvårdnad kanske, men varför ska barnen byta blöja på en docka? Våra ettåringar lär sig att byta blöja på sig själva och varandra.

Trots det genomtänkta utbudet där barnen kan välja och själva ta för sig har det varit en del oro i gruppen på sistone.

– När det blir för mycket spring får vi fråga oss om det är dags att göra om miljöerna. Det kanske tyder på att materialet är för enkelt, till exempel i matte, och att det är dags att byta ut det, säger hon.

En av nyheterna i den läroplan som gäller från 1 juli i år är att det är förskolläraren som har ansvar bland annat för uppföljning och utvärdering. Det tycker Anna Jenefjärd-Sylvendahl är bra, men det innebär ingen stor förändring eftersom förskollärarna inom Condoren löpande dokumenterar och följer upp verksamheten.

I läroplanen står det att man ska följa, dokumentera och analysera varje barns utveckling för att sedan utvärdera – verksamheten men inte de enskilda barnen. Det låter som en svår balansgång, men med Reggio Emilias filosofi där dokumentation är en grundpelare tycker hon inte att det är svårt att skilja mellan att bedöma verksamhet och barn.

Det är gruppens lärande man ser på, betonar hon, och det sker ständigt. När hon sitter med barnen kan hon iaktta deras språkutveckling och se hur de lär av varandra. För att inte fastna i ett dokumenterande av vad barnen gör, utan i stället se hur de gör, väljer förskolläraren ett speciellt område att följa upp, till exempel hur barnens lek och lärande ter sig ur genusperspektiv. För att få en klar bild för man på Condoren statistik över hur barnen väljer och vilken miljö de dras till. Om det visar sig att flickorna alltid väljer skapande medan pojkarna föredrar byggande, står det klart att syftet i arbetet med genus inte har nåtts. På detta sätt
dokumenteras processer. Det ger kunskap om barnens lärande, och om hur verksamheten fungerar, men innebär inget mätande av enskilda barns förmåga.

Kvalitetsutmärkelserna, senast utmärkelsen Bättre skola 2010 som gick till Optimus och Kristallen, gör att Condorens förskolor får många studiebesök. Miljöerna inspirerar och ofta vill besökarna inreda sin egen förskola med Condoren som modell.

– Men man kan inte bara åka hem och såga av benen på borden. Det är ett jättejobb med miljöerna, först måste man fråga sig vad det ska tillföra, varför man ändrar, säger Anna Jenefjärd-Sylvendahl.

Hon följer mig ut. På hallväggen sitter för närvarande foton och barnmålningar av sol och måne på mörka himlar. De är svaret på frågan: Kan man fånga ljuset?