Ett gulnande tidningsklipp om den ugandiske diktatorn Idi Amin väcker funderingar hos Annika Langa. Hon minns också hur hon intervjuade Nelson Mandela och hur hans svar fick henne att häpna.
För ett tag sedan hittade jag ett tidningsklipp om den ugandiske diktatorn Idi Amin, som från 1977 insisterade på att bli kallad ”His Excellency, President for Life, Field Marshall Al Hadji, Doctor, Idi Amin Dada, VC, DSO, MC, Lord of All the Beasts of the Earth and Fishes of the Seas and Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular”.
Det gulnade klippet vittnar om en presidents galenskap, men kan också ses som ett tecken på en positiv trend i Afrika. Antalet diktatorer är färre och i demokratins fotspår följer ett blygsamt välstånd, som bland annat visar sig i en ökad konsumtion av ”icke-livsnödvändiga” produkter. I magasinet Omvärlden kan man läsa om en försäljningsexplosion av glass och yoghurt i Ghana.
Totalt uppskattas 300 miljoner människor på kontinenten tillhöra medelklassen. Det är med andra ord var tredje afrikan. Ändå är det inte tillräckligt. De globala orättvisorna är fortfarande galet stora, och det ska också nämnas att det räcker att ha en inkomst på 200 dollar i månaden för att falla i kategorin ”afrikansk medelklass”.
Härifrån gör jag ett tankeskutt till författaren Brigitta Trotzig som sammanfattade dilemmat, både i världen i stort och i det lilla, med en sällsam kraft: ”Det stora problemet är förfärande enkelt. Ett kort lopp mellan födelse och död. Att människovärlden borde vara en kärleksgemenskap. Varför är den inte det?”
Uttryckt så kan jag inte göra annat än att instämma. Så förfärande enkelt det borde vara att skynda på utvecklingen och göra jorden till en hyggligare plats för alla. Ett ställe där färre barn dog i botningsbara sjukdomar som diarré och mässling. Och där fler barn i Ghana och annorstädes hade råd att äta glass.
Om vi bara brydde oss mer. Om vi bara älskade mer.
Ifall Birgitta Trotzig var i livet skulle jag fråga henne om hon själv funnit ett svar på frågan om varför det är som det är.
Hösten 1992 fick jag tillfälle att fråga Nelson Mandela om hans syn på saken. Då var hans kamp mot apartheid ännu inte över, men regimskiftet närmade sig och journalistkåren försökte skaffa sig en bild av Sydafrikas framtida president. En reporter från New York Times frågade honom om hans favoritmusik och förvånades över svaret: i reporterns ordval ”den ultravita popgruppen ABBA”.
Jag kände en liknande häpnad inför det svar jag fick på frågan om vad man kunde göra åt världen, i synnerhet eftersom jag på den tiden var rätt ung och arg. Mandela sa ingenting i stil med att krossa kapitalet och låta massorna ta över produktionsmedlen.
Inte alls. Han sa: ”Man kan försöka att göra någon annan glad”.
Jag har funderat länge på hur jag ska avsluta den här krönikan. Är det verkligen så enkelt att rädda världen? Räcker det med att visa kärlek till sin nästa? Jag vet inte.
Men visst är det ändå svårt att förneka att Uganda med stor sannolikhet skulle ha varit ett bättre ställe om Idi Amin hade velat glädja sina medmänniskor.