Flera gånger har eleverna vunnit skrällsegrar i Melodifestivalen, Dansbandskampen och Idol. Är det en slump att deras utbildning ligger i Bert Karlssons hemstad Skara? Fotnoten besökte Sveriges kanske mest kommersiella musikutbildning för att få klarhet.
Undervisningen i ljudteknik sker i ett rött trähus som har bankat ner milstolpar i svensk populärmusikhistoria. Bröderna Herrey, Lena Philipson och Vikingarna är några av de artister som har spelat in i den här studion. Men nu är det gymnasieelever som står lutade över det fyra meter långa mixerbordet. I mitten sitter musikproducenten Bengan Andersson och visar musikprogrammet Logic Studio. Han klinkar på en synt och pratar om polyfonisk aftertouch.
– Om jag trycker ner ett helt ackord så kan jag få vibrato eller reverb på bara en ton – lyssna här!
Killarna nickar och ställer följdfrågor. Vad heter det där pianoljudet? Hur skapar man subkoder på en cd-skiva?
Rätt som det är delar Bengan Andersson med sig av en anekdot om vad som hände när han jobbade med en viss artist. Eller när han var inblandad i ett projekt i Hannover.
I likhet med de flesta av skolans lärare har han brett kontaktnät i den kommersiella musikvärlden. I lärarkollegiet finns också dansbandssångerskan Erika Sjöström och låtskrivaren Lars ”Dille” Diedricson, som sedan Melodifestivalsegern med Tusen och en natt 1999 har deltagit i tävlingen årligen.
En av eleverna är Pontus Johansson som har siktet inställt på att bli musikproducent.
– Lärarna har koll på hur det fungerar i verkligheten. Det är tufft att flera av dem är kända. Och så är det kul när det går bra för eleverna, som när Zekes var med i Dansbandskampen förra året, säger han.
Music and production, MOP, är ett specialutformat program vid det kommunala gymnasiet Katedralskolan i Skara. Karaktärsämnena läses i Music factory – ett utvecklingscentrum för musikindustrin, inrymt i ett hus som ägs av Bert Karlsson. Här finns studios, replokaler och konferensrum.
I varje årskurs finns två parallellklasser och söktrycket är hårt. Rekordåret 2007 hade drygt 170 elever programmet som förstahandsval. 64 togs in.
Efter att tjejgruppen Timoteij vann en delfinal i Melodifestivalen förra året berättade Aftonbladet om ”superskolan i Skara” där gruppen drillats i likhet med Zekes som slagit igenom i Dansbandskampen hösten innan, Lady Gagas turnétrummis Andreas Brobjer och gitarriststjärnskottet Johan Randén.
– Vi har inte som mål att skapa artister. Vårt mål är att skapa en så bred och verklighetsbaserad utbildning som möjligt. Elevernas framgångar är en följd av hur vi jobbar, säger Kristian Wejshag som grundade utbildningen för tio år sedan.
Hans kontor är fullt av cd-skivor i papplådor. Wejshag är musiklärare men kallar sig också entreprenör. När han startade skolan för tio år sedan var han anställd som musiklärare i Skara kommun. Med MOP ville han åstadkomma något som han ansåg saknades i konventionella musikutbildningar: verklighetsförankring.
– Eleverna ska inte lära sig saker som bara fungerar inom skolans fyra väggar. Vi kan inte lära ut klassiska fugor av Bach om det inte finns någon efterfrågan på dem, säger han.
Han tillägger att skolan inte styr eleverna genremässigt. Alla får spela vad de vill och det gör de. Punk och klassiskt, dansband och jazz.
Verklighetsförankringen innebär att skolan använder samma dataprogram som branschfolket, inga budgetvarianter. De får lära sig vad som kan hända om de lägger ut sina låtar på nätet utan att tänka sig för och om skillnaden mellan musikförlag, skivbolag och distributionsförlag.
– Vi försöker återskapa en bransch i miniatyr. Efter en spelning får eleverna utvärdera den med läraren. Var repertoaren rätt i förhållande till kundens önskemål?
Kristian Wejshags tes är att kundens behov och elevens inte behöver stå i motsättning till varandra. Tvärtom menar han att eleverna får en kick av att känna att det de gör är på riktigt.
– Musikbranschen styrs mycket av en kund i slutändan, så är det.
Han använder dansbandet Zekes som illustration till sitt synsätt. Medlemmarna gick i trean på MOP när de slog igenom i SVT:s Dansbandskampen hösten 2009. Wejshag håller fram bandets cd En sån natt. På omslaget syns fem leende killar i likadana stålgrå kostymer.
– Ingen av de här grabbarna lyssnar på Lasse Stefanz när de kommer hem, säger Kristian Wejshag och pekar på en av de kostymklädda:
– Jakob är egentligen en superjazzkille. Han är jätteglad att han har ett jobb där han får musicera, vara kreativ och uppleva publikkontakt. Dessutom kan han utöva jazz för att hålla sin motivation uppe.
Kristian Wejshag själv har vetat sedan han var sex år att han skulle ägna sig åt musik. I nian följde han med en äldre kompis som pluggade på musikgymnasium för att kolla in hur det var. Efter besöket valde han ekonomisk linje.
– Jag minns ärligt talat inte vad det var som avskräckte. Det var kanske att de inte gjorde så mycket. Musikutbildningar kan bli väldigt abstrakta. Det kan rent ut sagt bli flummigt.
Vad är flum?
– Om man kliver in i en musiksal och någon sitter och tar en bordunton i en kvart som de andra ska sjunga lite kring. Eller om läraren ber eleverna titta ut på ett träd, och se vad man kan skapa för musik utifrån det. Det skulle vara en väldigt flummig situation för mig.
Två våningar under Kristian Wejshags kontor formerar sig basgången och wailandet till ett klimax. Tjejen vid mikrofonen markerar efterslagen i stegen. Hon snurrar med fingret i luften, tre vändor till; All I need is to get my boogie down.
Treorna förbereder ett uppträdande. Grupperna började repa för någon vecka sedan men det mesta sitter. Och det svänger. Kurt Lundholm går från rum till rum och lyssnar på balanser och tempon.
Kurt Lundholm är lärare i ensemblespel och musikhistoria. Hans undervisning styrs av nationella kursplaner. För att eleverna ska få så bred kompetens som möjligt låter han dem metodiskt arbeta sig igenom de genrer som parallellt avhandlas i musikhistorian.
– Eleverna ska få en musikalisk bredd men skolans inriktning är ändå populärmusik så det är det vi fokuserar på. Vi börjar i ettan med att bygga upp en klassisk cover-repertoar. Sedan blir det mer avancerat, för att eleverna i trean ska kunna syssla mer med jazz, fusion, visa, symfonisk rock, konstpop.
Kurt Lundholm menar att hans sätt att undervisa är traditionellt.
– Skillnaden är i så fall att MOP satsar mycket på utåtriktade projekt. Så fort de har en repertoar så ska de ut och spela och vi uppmanar eleverna att starta egna grupper, säger han.
Ingen av de elever som Fotnoten pratar med under en dags besök på Music factory har något negativt att säga om utbildningen. Lärarna lovordas genomgående som proffsiga, peppande och omtänksamma.
Kompositionsläraren Lars ”Dille” Diedricson låter eleverna ta del av de beställningar han själv får från musikförlag jorden över.
– Förlagen förklarar vad det är för artist som ska sjunga låten. Här har vi till exempel ett tvillingpar i Korea som behöver en låt … quite recently famous in China and Taiwan, läser Dille Diedricson direkt från ett mejl:
– Ja, och så brukar det stå om det ska vara en kärlekslåt till exempel och om den ska vara glad eller sorgsen.
Eleverna får komponera utifrån beställningen och får ofta respons från förlaget.
Stommen i undervisningen är annars kompositionsuppgifter i olika genrer.
– De får sätta sig i varsitt rum, oftast två och två, och jag går runt bidrar med tips och tricks.
Vissa tips är återkommande.
– Det jag oftast får påpeka är att melodin ska vara i fokus. Vad många annars gör är att lägga allt fokus på arret. Men jag menar, man vet ju själv hur det är när man hör en låt, man struntar fullständigt i om det är gitarr eller dragspel, det är melodin man lyssnar efter, säger Dille Diedricson.
Radioformatet är en annan sak som han brukar påminna om.
– Har man 3.20 minuters radiotid, så hinns 24 takters intro inte med.
Dille Diedricson vet inte hur han skiljer sig från en kompositionslärare på ett ”vanligt” gymnasium.
– Men jag misstänker att det påverkar att jag jobbar i branschen i dag och vet vad som efterfrågas. Vill man ha radiotid får man kanske tänka sig att anpassa sig lite.
Ett problem som Kristian Wejshag tampas med är att få folk att förstå att Music and production inte är samma sak som Fame factory, dokusåpan som spelades in i början av 2000-talet.
– De första åren fick jag förklara det hela tiden. Det är likadant med Bert Karlssons inflytande. Bert och jag är goda vänner privat, men han har alltid respekterat att han inte ska kliva in i MOP, säger Kristian Wejshag.
Han betonar att Bert Karlsson aldrig har föreläst på MOP och aldrig har avlönats av utbildningen. Enligt Wejshag är Bert Karlssons enda inblandning att han äger huset där undervisningen sker.
Men elever berättar att de ofta ser Bert Karlsson på skolan, och Bert Karlssons egen bild skiljer sig från Kristian Wejshags:
– Jag försöker att vara mentor för eleverna och ser också till att skolan får rätt lärare. Många av dem har jag själv använt som producenter och musiker, säger han.
Bert Karlsson hävdar att han har koll på samtliga elever på skolan. När han upptäcker en talang som sticker ut, brukar han använda personen i något sammanhang.
– När jag anordnar allsång, till exempel. Då kan de få vara med och sjunga eller kompa.
Vad tittar du efter hos eleverna?
– Jag tittar efter om de har ”det”. Antingen så har man det eller inte. Det ser man på dem direkt. Först ser jag hur de ser ut, sedan lyssnar jag på hur de sjunger. Men det handlar inte om utseendet, utan om karisma. Man kan vara tjock eller smal. Men karisma är ingenting som man kan få genom att gå på en skola.
Borde inte skolan ge alla elever lika chanser?
– Chanser är ingenting som man kan dela ut. Alla har inte lika chanser, så är det i vanliga grundskolan också. Det är bara lärare som tror att alla kan få lika chanser, men lärare lever ju i en fantasivärld.