Ett gymnasium i Stockholm hade rätt att stänga av en 20-årig elev för att dödshotat en lärare, konstaterar kammarrätten.

Så ser undervisningen i praktisk-estetiska ämnen ut i Norge, Finland, Danmark och Island.

Musik

Island

Ämnet ska stärka elevernas känslighet inför och kunskap om de grundläggande faktorerna i musik: tonhöjd, noter, klangfärg, volym, ackord, tolkning och form, så att de kan bilda sig en uppfattning om olika musikstilar och inser värdet av musik i sina liv.

Finland

Musikämnet bör främja en positiv inställning till musik och kulturell mångfald. Eleverna ska sjunga, musicera och komponera. Man ska både främja elevernas musikaliska kunskaper och deras förmåga att samarbeta.

Norge

Fokus ligger på sång och noter. Upphovsrätt och digitala verktyg är andra inslag.

Danmark

Till skillnad från de andra länderna är musik bara obligatoriskt från första till sjätte klass. Antalet musiktimmar har ökat med en timme i veckan i årskurs 1 och 5. Eleverna ska bland annat sjunga danska sånger. Ämnet lägger grunden för »livslångt och aktivt deltagande i musiklivet«. I högstadiet är musik en valbar kurs. Musikskola och skola ska samarbeta, läs mer om det på sidan 32.

Från och med i höst ska programmering in i slöjden i Finland. Uttryck var med från start.

Mörkret är här. Slöjdläraren Kasper Hiltunen säger det med ett dramatiskt tonfall, som om klassen har hamnat mitt i en science fiction-film. I själva verket är vi i ett klassrum på Vasa övningsskola i österbottniska Vasa. Kasper Hiltunen, som är lärare i teknisk slöjd, och kollegan Stina Ahlmark, som undervisar i textil slöjd, har samlat sina två halvklasser för ett gemensamt projekt. För första gången ska sexorna programmera i slöjden – ett nytt inslag i den finska läroplanen från och med i höst. Men det är inte därför Kasper Hiltunen pratar om att mörkret är här. Han menar det bokstavligen. Dimman och regnet utanför fönstret vittnar om att vinterhalv­året har tagit sitt grepp om staden. Det innebär att risken för trafikolyckor ökar eftersom det blir svårt för bilisterna att se fotgängare, förklarar han för klassen.

– Så nu vill vi att ni ska vara extra försiktiga.

Eleverna får se ett filmklipp. De ska räkna hur många personer som kommer emot dem på filmen som visar en gata i höstmörkret. Inom kort syns en reflexklädd man närma sig kameran. Först när han bara är ett par meter bort ser man att det går en annan person bredvid. Eleverna tror att den första mannen syntes mycket tidigare eftersom han har har reflexer på sig, vilket är en korrekt bedömning. Kasper Hiltunen förklarar att de framöver ska jobba med att synas bättre i trafiken, och framför allt, på ett roligare sätt.

– Ni ska planera och tillverka någon slags mojäng som hjälper er att synas i mörkret. Det är upp till er och er uppfinningsrikedom att uppfinna vad mojängen skulle kunna vara, och vem som bär den, säger han och föreslår att det kan vara något som blinkar och lyser.

Efter att ha gått igenom en matris med färdigheter som projektet berör, hämtar textilläraren Stina Ahlmark en strykbräda, ett strykjärn och några gamla plastpåsar och förpackningar. Innan de börjar skissa på sin manick ska eleverna själva pröva att smälta ihop flera lager plast, vilket gör materialet slitstarkare och är ett sätt att återanvända material.

– Det som ska blinka och lysa kan vi inte hänga i luften, det måste ju fästas någonstans också, säger Stina Ahlmark.

Hon demonstrerar hur hon sänker värmen på strykjärnet, lägger plast i två lager, bakar in det i bakplåtspapper och stryker ovanpå. Kasper Hiltunen visar upp ett fotband som han själv gjorde när han programmerade med fritidsklubbar i ett försöksprojekt inför det nya momentets intåg i slöjden. Det är ett grönt kardborreklätt band med lampor fastsydda, som blinkar i olika färger när han knyter det runt ankeln för cykelturen. Problemet är att bandet som är i tyg lätt blir smutsigt, han tror att plast kan vara ett bättre material eftersom det är lättare att rengöra.

När ordet programmering kommer på tal tänker många av oss på en datorskärm med en djungel av siffror och tecken. I den finska slöjden handlar det mer om programmerbar elektronik.

– För mig är det inte intressant att programmera en jamande katt på datorskärmen, utan jag vill att det ska bli någonting. Det är främst för att få en lysdiod att blinka eller tona ut, skapa något slags blinkmönster, få en motor att snurra eller en melodi att spela, säger Kasper Hiltunen.

I Finland heter trä- och metallslöjdens motsvarighet teknisk slöjd, vilket är som en kombination av slöjd- och teknikämnet. Vid sidan av trähantverk brukar eleverna löda fast dioder. Steget till att programmera maskiner är därför inte så långt. Men eftersom den textila och tekniska slöjden är ett enat ämne i Finland är programmering i teorin lika mycket en del av textilslöjden. Med den nya läroplanen finns också en tydligare förväntan om att eleverna ska jobba med mångmateriella projekt. Även om många förmodligen bara kommer att programmera i den tekniska slöjdsalen vill Kasper Hiltunen jobba med mjuka material.

– Världen är ju mångmateriell. Kan vi närma oss uppgiften från en teknisk synvinkel men också erbjuda eleverna en uppgift där de får kombinera både textil och teknik är det jättebra, säger han.

Det finns även en jämställdhetstanke bakom. Varken Kasper Hiltunen eller Stina Ahlmark vill att programmering ska bli något som bara den, i de allra flesta fall manliga, tekniska slöjdläraren sysslar med. De vill också få flickor intresserade av teknik och programmering, och då kan textil vara en bra ingång. Precis som i Sverige lockar textilsalen mest flickor medan pojkarna föredrar teknisk slöjd. När eleverna väljer slöjdart i åttonde och nionde klass är valet i hög grad könsbundet, en tradition lärarna gärna lämnar bakom sig.

Eleverna delas in i grupper och går till de två angränsande textilsalarna för att pröva att smälta plast. De sätter ivrigt i gång och experimenterar, och det dröjer inte länge innan nya plastkombinationer träder fram. Eric Voldi visar stolt upp hur han och kamraterna har lyckats smälta ihop sju lager påsar och förpackningar. Ronja Hästman har gjort ett halsband av en plastremsa och ett utklippt hjärta av en svart sopsäck. Kasper Hiltunen är imponerad av att hon fick till en upphängningsfunktion.

Efter en lunchpaus blir det presentation av vad de kommit fram till när de prövat att smälta plast. Det leder till en diskussion om plastens miljöpåverkan och tillverkning innan Kasper Hiltunen tar fram en kartong med små lysdioder. Han berättar att det speciella med dessa lysdioder är att det går att sy fast dem med ledningstråd, och skickar runt några som eleverna får känna på. De får veta att det krävs en liten dator i deras produkt för att styra över lysdioderna. Även en sådan visar Kasper Hiltunen upp. Den är som ett litet chip och en elev frågar om det verkligen är en dator.

– Den har minne, processor och till och med en liten usb-port, säger Kasper Hiltunen och tillägger:

– Om vi programmerar den att skicka strömmen till port 1 så gör den det.

När eleverna har sytt fast trådar, lysdioder och den lilla datorn på ett plagg ska de koppla in manicken i en dator via usb-porten. I ett datorprogram ställer de in hur lamporna ska agera; när de ska slås på, om de ska blinka och i vilken takt. Det enda som behövs är någon typ av batteri som kopplas på vid användning. Det kan låta krångligt, men när Kasper Hiltunen demonstrerar tycks det vara solklart för sjätteklassarna som har massor av idéer om vad de ska tillverka. Blinkande hundhalsband ligger högt i kurs.

Under lektionens sista minuter börjar eleverna skissa på sin produkt. De måste klura ut hur och var allt ska in – lysdioderna, batterihållaren och den lilla datorn.

– Ni har ju märkt att plasten som ni smälter inte är så hård, så ni kan ju sy i plasten sen, förtydligar Stina Ahlmark.

När hon utbildade sig till lärare i textilslöjd fanns det inte på världskartan att programmering skulle inta hennes sal. Det är inte heller något hon har längtat efter.

– Det här är ju inte mitt drömområde, jag är inte speciellt tekniskt lagd. Men det är ingenting man kan blunda för, utan det är bara att hänga med, säger Stina Ahlmark.

Att hon är i gång med det redan första terminen beror mycket på Kasper Hiltunens intresse. Vid sidan av undervisningen på Vasa övningsskola jobbar han på lärarutbildningen vid Åbo akademi. Den senaste tiden har han hållit i fortbildningar för slöjdlärare i den finlandssvenska delen av landet, som mest har lockat kvinnor i åldrarna 40 till 60 år.

Att programmering fördes in i slöjden och matematiken i Finland beror på flera faktorer. Den nya läroplanen sätter mer fokus på innovationsförmåga och företagsamhet. Eleverna ska numera också söka frågor själva, inte bara svaren. Enligt Kasper Hiltunen är programmering ett bra sätt att göra det på.

– Det är så mycket vi kan träna genom programmering: logiskt tänkande, problemlösning och att få något slags grundtänkande för hur den programmerbara världen fungerar.

Han ser det bara som ännu en materialteknik i slöjdsalen, lika viktigt som att smida knivar vilket han ska göra med nior nästa lektion.

– Det handlar om variation både för mig själv och eleven, att vi jobbar med olika saker. Programmering är ju en del av den materiella världen vi jobbar i.

Kritiken mot att föra in programmering i slöjdämnet i Sverige har ofta handlat om att det skulle gå utöver slöjdens kärna – hantverket. Kasper Hiltunen ser det som en »onödig noja«.

– Det är klart, varje gång vi tar in något nytt måste vi ta bort något. Men vad är det för skola om vi inte utvecklas? Om världen förändras måste vi förändras, det ser jag som självklart. Om ämnet ska leva vidare måste vi ha också ha samhällsrelevans.

Nu förs diskussioner i Norge om att dela upp kunst og håndverk i två ämnen, som svenskans bild och slöjd. Förslaget möts av skepsis.

Bild och slöjdär ett gemensamt ämne i norsk grundskola, kunst og håndverk. Så har det varit sedan 1960, när teckning, textilslöjd och träslöjd slogs ihop. I dag innehåller ämnet fyra huvudområden som kunskapsmålen är fördelade under: arkitektur, design, visuell kommunikation och konst. Under den senare punkten samsas konsthistoria med praktiskt arbete som måleri och skulptering, medan det är fokus på bilders betydelser inom visuell kommunikation. I arkitektur lär sig eleverna hur arkitektur påverkar vardagen, de får bland annat konstruera skalenliga husmodeller. Design handlar om formgivning av föremål och är det mest hantverksmässiga området där eleverna gör allt från ritningar till föremål i olika material.

– Speciellt designbegreppet är viktigt här hos oss. Det är inom det området som vi på många sätt kan förena det bästa från konsten och det bästa från hantverksdelen, berättar Lennart Johansson som leder intresseorganisationen Kunst og design i skolen och tidigare utbildade lärare i kunst og håndverk på Høgskolen i Oslo og Akershus.

Han berättar att lärare ofta fokuserar på olika material i perioder, till exempel trä. Men även då försöker läraren kombinera arbetsuppgifterna med andra material och tekniker. I en slöjduppgift kan eleverna också få i uppgift att rita en skiss, lära sig om färglära och arbeta med komposition.

– De olika kompetensmålen går in i varandra och det är en förutsättning för att hinna med alla olika mål, säger Lennart Johansson.

Lärarna har stor frihet att välja material och tekniker, så länge eleverna når kunskapsmålen. Läroplanen är inte mer detaljstyrd än att det står att de ska arbeta med traditionella och nyare material. I lärarutbildningen ingår en träperiod, en textilperiod, en period med måleri, en med teckning, en med tryck, en med keramik och en digital period.

– Det blir ingen djupdykning i de olika områdena, men det ger en plattform för att kunna utveckla sig vidare, säger Lennart Johansson.

Materialvalen i undervisningen handlar mycket om lärarens specialkunskaper och skolans lokaler.

– Har man dåliga lokaler finns det en tendens till att det blir mycket teckning, måleri och tvådimensionellt arbete. När man då ska gå in på materialbaserade uppgifter i trä och textil blir det ofta korta och enkla uppgifter, säger Lennart Johansson.

Han berättar att rejäla trä- och textilsalar blir allt mer ovanliga. I dag har många kombinerade salar med kanske endast ett par hyvelbänkar i ena hörnet.

Just nu är en stor reform på gång i den norska skolan. En utredning tittar på om kunst og håndverk ska delas upp i två ämnen på högstadiet, i en konstdel och en hantverksdel, och om eleverna ska få välja mellan dessa. Regeringens mål är att stärka det praktiska hantverksarbetet i skolan i förhoppning om att det kan motverka avhopp på gymnasiets yrkesprogram och få fler att välja praktiska yrkesutbildningar. Förslaget möts av protester från organisationen Kunst og design i skolen som anser att ett enat ämne skapar bättre förutsättningar för förmågor som kreativitet, innovation och problemlösning. De tycker också att det kan vara problematiskt ur ett genus- och klassperspektiv om eleverna får välja mellan konstarterna eftersom de har fått uppfattningen att regeringen är mer intresserad av träarbete när det gäller hantverk.

– Vår största styrka är att ha ett samlat ämne, säger Lennart Johansson.

Politikerna vill även renodla grundskolans ämnen, de anser att för många moment ska samsas och att eleverna får för ytliga kunskaper. Lennart Johanssons organisation har fått frågan om vad som kan strykas ur kunst og håndverk. I stället för att prata om att ta bort har de pekat på vad som är viktigast att bevara – teckning, hantverk och visuell kommunikation. Hur det slutligen blir, och om det ens kommer att vara ett enat ämne, återstår att se. 

Utblick: Norden Uttryck nr 6 2016 Drama tar plats i grundskolan, Musikskollärarna är med på matten och slöjdlärarna programmerar. Följ med på en resa Norden runt.

En egocentrisk vetenskapsman som avskyr barn. Så beskriver Johan Ulveson den karaktär han spelar i årets julkalender Selmas saga. Historien utspelar sig i ett magiskt universum utan tid och rum, där vad som helst kan hända.

Hur känns det att vara med i årets julkalender?

– Väldigt kul! Särskilt eftersom julkalendern är ett program som många familjer ser tillsammans, vilket inte är så vanligt nuförtiden. Men också för att jag tycker det är roligt att få vara med i en så fantastisk historia som den här.

Vad handlar julkalendern om i år?

– Den handlar om en liten flicka som får reda på att hennes fattiga familj ska vräkas från sitt hus. Snart får Selma reda på att tomten kan hjälpa fattiga människor, så länge man har ett rent hjärta. Lite senare stöter Selma på vetenskapsmannen Efraim von Trippelhatt som är mitt uppe i att planera en expedition för att bevisa tomtens existens. Då ser Selma sin chans och följer med på von Trippelhatts resa för att framföra sin önskan till tomten: att hennes familj ska få behålla sitt hem. 

Du spelar Efraim von Trippelhatt, vad är han för en typ?

– Han är en väldigt självupptagen och galen gubbe som har levt ensam i hela sitt liv och som tar enormt stora risker. Hans föräldrar är nobelpristagare och oerhört skeptiska till hans forskning. Alla hånskrattar åt honom men han är fylld av revanschlust och fast besluten att bli den som knäcker tomtens gåta. 

Finns något särskilt som fascinerar dig när det gäller den här historien? 

– Ja, att man har lyckats skapa en historia som utspelar sig i någon slags egen värld, med hjälp av att hämta element från olika tidsepoker. Den här sagan utspelar sig i en tid av äventyr och okunskap, då människan fortfarande upptäcker nya världsdelar.

Hur är det att arbeta med barnskådespelare?

– Det är väldigt inspirerande. Det som kan vara knepigt för barn är »upprepningens konst«, att det nästan alltid krävs flera inspelningar av samma scen. Den upprepningen kan vara svår för den som inte är van. Men Ester Vuori är otroligt begåvad. Det var som att jobba med ett riktigt proffs.  

Laleh är som en trojansk häst som tar sig in mer och mer där musikbranschens makt finns. Väl inne sprider hon både värme och kristaller.

Att ta maktenöver sitt eget liv. Det har Laleh Pourkarim alltid drömt om. De drömmarna kommer nog av att hon väldigt tydligt upplevt att hon inte haft någon makt alls. Få bestämma var hon ska få finnas, var och hur hon ska få leva. Redan på gymnasiet började hon sin målmedvetna strävan efter att nå dit, till en verklighet som fri musiker och konstnär. Hennes liv har varit fullt av tvära kast, många ofrivilliga sådana men också en hel del omsorgsfullt valda. Som när hon efter högstadiet i Hammarkullen i östra Göteborg, där hon växte upp, sökte sig till musiklinjen på anrika och prydliga Hvitfeldtska gymnasiet inne i centrala staden. Då lämnade hon en bubblande skola där »hela ens personlighet fick plats«, där alla fick vara annorlunda, för en vardag där det var mer strikt, inte lika mycket som en lekplats. Laleh poängterar att hon inte vet om det strikta var på gott eller ont, men mer organiserat, mer styrt, det var det.

– Gymnasietiden var en av de lyckligaste perioderna i mitt liv. Ibland kan det vara skönt med ramar, det är lika bra att man lär sig hantera dem. Men sista året var det bara kul och jag gjorde precis vad jag ville. Men jag respekterade liksom inte betygssystemet. Det var som om jag redan höll på att bygga ett företag, som jag redan var chef. Jag behövde ingen utbildning för att bli chef över mig själv.

Det är så hon uttrycker det, som om hon blev chef och företagare redan då. Hon började spela live tidigt och hon kände det så tydligt att hon skulle bli olycklig om hon inte skulle ägna sig åt musiken.

– Samtidigt respekterar jag mina kompisar som har chefer, som har ett vanligt liv. Till dem brukar jag säga: »Det är ni som har fått den största gåvan, ni kan gå till jobbet och sen går ni hem. På helgen har ni helg«. Det har jag aldrig haft. Jag tror att jag inte ens fick fullständiga betyg i gymnasiet. På högstadiet fick jag toppbetyg i alla ämnen, i gymnasiet gick jag inte ens på vissa lektioner.

Laleh lägger snabbt till att hon hade en väldigt bra relation till sina lärare. Hon använder sig gärna av ordet respektfull. Hon skrattar högt när hon säger att hon nog uppfattades som fjäskig i högstadiet, men hon var verkligen intresserad av alla ämnen då. Då hade hon också ett tydligt mål, att komma in på musiklinjen. I gymnasiet förstod hon inte riktigt vad hon skulle göra med det hon lärde sig. Redan då började hon med musikteknik, »lite grann«, och jobbade med några producenter. Musiken var och är nödvändig för att hon ska kunna vara en fungerande person.

– Antingen är man artist eller musiker eller så jobbar man som det. Förstår du? Skapande finns i mig för att jag är uppfostrad så. Eller om det är genetiskt. Jag har en kusin i Los Angeles och när mina kompisar har träffat honom säger de alltid att han är som jag, lika kreativ. Han är poet. Hela min pappas släkt är poeter.

Som musikerär Laleh svår, nej omöjlig, att placera i ett fack. Nästan lika omöjligt är det att beskriva henne. Kanske för att hon inte släpper en djävel över bron till sitt privatliv.

Jag intervjuade henne våren 2005 i ett lånat rum på ett numera nedlagt bostadshotell i Stockholm. Hon var tjugotre år och hon pratade. Mycket. Jag kommer ihåg det där mötet. Det är inte ofta man träffar någon som är så totalt närvarande som hon var då. Hon ville verkligen att jag skulle lyssna på hennes sånger och på det hon hade att säga. Allvar och fniss om vartannat. »Jag vet att jag kan dö i morgon och är ständigt medveten om det. Jag har alltid levt så nära döden, har alltid flytt. Har verkligen en flyktinghistoria bakom mig. Samtidigt har jag alltid levt så nära livet, glädjen och sorgen så alla de här ytliga sakerna i världen, de spelar ingen roll för mig«.

Den där stunden var som en slags föreställning med sång, prat och musik för bara mig. Laleh snackade med olika röster, imiterade skivbolagssnubbar och andra i branschen och pratade ibland om sig själv i tredje person. Hon konstaterade att »en 20-årig tjej har suttit i studion och varit nyfiken och bara testat och försökt göra saker på sitt sätt. Vissa saker låter ju som det ska, alltså proffsigt. Men vissa saker låter ju helt galet för musiker och producenter. Det är spännande att jag omedvetet bryter lagar«. Åren har gått, men hon gör fortfarande exakt det hon känner för.

– Det är makt att kunna producera sin musik. Då behöver du inte ha fler omkring dig som tycker som du för att du ska få förverkliga din idé. Som producent är jag så noggrann och tekniskt kunnig att jag kan få det att låta exakt som jag vill. Det känner jag bara mer och mer. För några år sedan kunde jag kanske inte göra samma typ av beat, du vet tunga hiphopbeat. Den makten över min musik gör också att jag kan fortsätta vara fri i det jag gör. Annars måste jag göra något annat.

Nu är Laleh en av de största svenska artisterna, hon turnerade i Sverige under hösten och spelade på de största inomhusarenorna i våra största städer, med mer än 30 musiker på scenen. Men på många sätt är hon sig lik, hon uttrycker sig sällan konkret men friheten och det nödvändiga i att bara få vara sig själv, det är fortfarande essensen av det som är både personen och artisten Laleh. Hon är impulsiv och instinktiv och det är nog det som griper lyssnaren, hennes texter är både personliga och öppna för tolkningar, både naiva och allmängiltiga. Hon blir aldrig inåtvänd, aldrig svår, aldrig övertydlig. Kanske handlar låten Kristaller på den senaste skivan som heter samma sak, om hennes mamma som dog 2013.

– »Världen är full av kristaller och aldrig mer som förut«. Jag gillar den raden. Man får tolka det som man vill, men någonstans känns det rätt och jag vet inte riktigt varför. Livet är vackert, men det blir aldrig som förut. Man ser mer och man förstår mindre. Kristaller handlar nog om det. Glimtar av någon slags vetande. Som om det inte var meningen att man skulle behålla den insikten eller tanken. Att veta några korta sekunder och sedan glömma bort.

I hela sin karriär har Laleh fått goda råd, säkert av ren omtanke, men som hon säger det själv: »Bara jag vet mina mål och de resultat som jag vill nå. Så det är svårt för någon annan att leva sig in i mitt liv och veta exakt vad jag behöver«. Hon bor numera i Los Angeles, i ett hus med studio och har börjat skriva och producera låtar åt andra, artister på spikrak väg upp, som den kanadensiske popstjärnan Shawn Mendes, den engelska musikern Ellie Goulding och Demi Lovato, en amerikansk artist och skådespelerska.

– I musikbranschen i Los Angeles verkar de inte vara så vana vid personer som har så mycket rutin eller som vet så mycket som jag vet, trots att jag är ung. Då blir det som att man kommer in lite som en trojansk häst. Man vet så mycket mer än de tror att man vet.

Flytten till Los Angeles har fått Laleh att gå in i sin gamla hiphopvärld, på det sättet att hon som hon uttrycker det, har hittat tillbaka till den coola Hammarkullesidan hos sig själv. Det hörs på den senaste skivan, Kristaller, om inte annat hörs det på vissa låtar, på beatsen i låtar som Work och Bark less, wag more. Laleh menar att det egentligen handlar mer om hiphopens energi och attityden än musiken, rappar gör hon ju inte.

– Hiphopenär fortfarande en subkultur som på många sätt står utanför samhället och kritiserar det. Så jag har influerats mycket, men jag är mer intresserad av att vara i samhället.

Laleh vet att det hon verkligen kan, det är att förmedla känslor, att tala direkt till och med lyssnaren. Hon ser det som att hon och hennes allt större publik tillsammans har byggt ett ömsesidigt förtroende. De litar på att hon vet vad hon gör. Hon vill att Bara få va mig själv ska spelas på radio, att Aldrig bli som förr ska spelas för barnen, samma barn som ska sjunga Goliat på skolavslutningen. De ska göra jorden hel och aldrig skada varandra mer. 

En bilderbok i ordets rätta bemärkelse. Och vilken bilderbok! Utan ord men med detaljerade svartvita teckningar berättar Jennie Ekström i den alldeles nyutkomna boken Fröet. Med hjälp av ett frö, flaskpost och lite tur får en ensam pojke en vän, flickan. Flickan bor på en öde ö, ensamhetens ö, men kan odla en slingrande växt av fröet som finns i pojkens flaskpost. Pojken och flickan klättrar på växten och möts.

En bok att återkomma till, för att upptäcka nya detaljer. Alla åldrar kan läsa den; den väcker tankar, funderingar, skaparlust och kreativitet.

Fröet är illustratören Jennie Ekströms första bok. Tidigare har hon arbetat med reklamkampanjer, tidningar, klädkollektioner och i konstnärliga samarbeten – ofta med naturen som inspiration.

Många svenska elever saknar kunskaper i de mest grundläggande räknesätten i matematik, enligt en ny forskningsrapport. – De mest basala kunskaperna saknas, och det är väldigt allvarligt, säger Madeleine Löwing forskare i matematikdidaktik vid Göteborgs universitet.

– Det är kul att resultatet var lite bättre i Timss och man lyfter fram att eleverna kan resonera, men det var sämre med vetandet. Och då undrar jag vad de resonerar om när de inte har ordentliga faktakunskaper? säger Madeleine Löwing, som står bakom studien.

Annette Mars har undersökt hur högstadieungdomar lär sig att spela och skapa musik. En viktig slutsats är att musiklärarens kunskap och förmåga att organisera undervisningen har stor betydelse.

Varför har du valt att undersöka elevers lärande i musik?

− Jag är fullständigt uppslukad av att få barn och ungdomar att utvecklas musikaliskt. I arbetet som musiklärare har jag känt att det finns mer som jag skulle kunna ge mina elever. Att forska om elevers lärande har varit ett sätt för mig att få svar på frågor som jag haft och hitta verktyg som kan förbättra musikundervisningen.

En av de två delstudierna i avhandlingen har du gjort i Gambia, kan du berätta mer om den?

− Under flera år undervisade jag i musik i både Sverige och Gambia. Jag märkte att det fanns skillnader i svenska och gambiska ungdomars musikaliska lärande. När jag fick chansen att forska ville jag ta reda på mer om hur den kulturella bakgrunden och ungdomars musikaliska lärande hörde ihop. Under ett konsertprojekt i Gambia har jag observerat hur två 14-åringar, en från Sverige och en från Gambia, lärde sig att spela varandras musikstycken.

Vad fann du?

− Det fanns mycket som var gemensamt, till exempel att eleverna använde sig av gester och gehör i musiklärandet. De strävade också efter att underlätta för sin medmusikant. Jag fann även att deras tidigare erfarenheter påverkade lärandet. Allra tydligast blev det när de skulle lära sig något som var nytt och utmanande. Då använde de sig av verktyg som de var vana vid. Svenska ungdomar är vana vid en skriftlig lärandekultur, där noter och andra tecken används för att lära sig spela. De gambiska ungdomarnas lärande sker i en muntlig lärandekultur, med omfattande repetition av musikstycken för att minnas och lära sig att spela.

Den andra studien gjorde du under ett musikalprojekt på en svensk högstadieskola. Vad handlar den om?

− Jag ville studera ungdomars musikaliska lärande i skolmiljö. Under studien observerade jag högstadieelevers samlärande när de komponerade musik och spelade i ensemble.

− Min tanke var att enbart fokusera på eleverna. Men så blev det inte. Jag upptäckte snabbt att musikläraren hade så stor betydelse för elevernas lärande att jag även behövde observera interaktionen mellan lärare och elever.

Vilka är de viktigaste resultaten?

− Att lärarens kunskaper och sätt att organisera undervisningen, är väldigt betydelsefulla för elevernas lärande i musik.

− När elever exempelvis arbetar i grupp är lärarens förmåga att identifiera de svårigheter som uppstår när eleverna spelar tillsammans och kunskaper om vad de behöver öva mer på, avgörande för om eleverna ska komma vidare i sitt lärande. När eleverna enbart lär av varandra hamnar de vanligtvis i en situation där de har svårt att kritisera varandra. De saknar också ämneskunskaper, vilket gör att de har svårt att definiera vad de behöver öva på. Jag är kritisk till att grupparbeten används ganska så oreflekterat i musikämnet. Om syftet är att eleverna ska bli självständiga i sitt spelande kan det vara motiverat. Men om eleverna ska utvecklas i sitt instrumentspel eller förmåga att komponera är det viktigt att läraren har en aktiv roll i undervisningen.

Finns det fler resultat som du vill lyfta fram?

− Jag blev förvånad över hur viktigt det är att musikläraren förmedlar ett ämnesadekvat språk till sina elever. De behöver finna ett gemensamt språk som kan användas när de komponerar och spelar tillsammans, både i och utanför klassrummet, så att de menar samma saker. Ett vanligt scenario är att eleverna frågar efter »vilken takt de ska spela i«, när de egentligen menar puls eller rytm, vilket leder till förvirring och att det tar tid att komma till själva spelandet.

Finns det någon teori som är särskilt viktig?

− Jag sökte länge efter en teori som kunde beskriva musiklärarens komplexa uppgifter. Mot slutet av studien stötte jag på Wartofskys teori om primära, sekundära och tertiära artefakter. En artefakt är en sak eller ett icke materiellt föremål som skapats av män­niskor eller utvecklats i kommunikation mellan människor. I en musiksal kan artefakter exempelvis vara olika former av notskrift, tabulatur, ackordscheman eller kvintcirkel. I studien såg jag att trots att elever och lärare använde samma artefakter, så skedde det något mer när lärarna utförde handlingarna.

− Lärare och elever använder till exempel notskrift på olika nivåer, beroende på vilken förståelse och intention de har. När eleverna tillämpar notskrift är det oftast för att spela ett musikstycke. De använder sig av artefakten på sekundär nivå. När läraren använder notskrift, kan han eller hon även ta reda på vilken kunskap som en elev har och vilken utveckling som är möjlig. Då används artefakten på tertiär nivå.

Hur bidrar den teorin till resultatet?

− Den tydliggör hur musikläraren­ genom sin kompetens och sina ämnes­kunskaper har förmåga att anpassa undervisningen efter elevens behov och förmedla de kunskaper som eleven behöver för att gå vidare i sitt lärande. 

Att uttrycka sin åsikt är viktigt, så varför inte göra det även med vävning? Slöjdläraren Jenny Andersen tipsar om ett experimentellt projekt.

Varsågoda – sätt i gång och väv! Kanske inte världens konstigaste uppmaning, men när man inte vet hur man väver är det klurigt. Det insåg slöjdläraren Jenny Andersens elever på Sveaskolan i Malmö när de fick uppmaningen efter att hon visat dem vävda textilier från världens alla hörn. Framför sig hade de en liten plywoodskiva per grupp med tre elever. Skivan var 50 × 50 centimeter stor med en känsla utskriven på baksidan – kärlek, tomhet, ilska eller längtan. En känsla eleverna skulle uttrycka i vävningen. Jenny Andersen valde att skippa instruktionerna för att få dem att pröva och ompröva.

– De hade ju sett bilderna jag visat från traditionella vävstolar och vävramar och det räckte. Någon googlade sig också fram, någon började spika i en tunn masonitskiva men det höll ju inte för att spänna en varp, så då fick de tänka om.

Hon dukade upp ett bord av återanvänt material, från fluffiga mjuka saker till hårda, kalla. De pratade om hur man via material och färg kan förmedla en känsla. Till slut växte »små läckra konstverk« fram med symboler som brustna hjärtan, regnbågar och eldslågor. Eleverna fick försöka tolka vad klasskamraterna uttryckt.

Konstanalys kring vävar hade de testat på tidigare, när gruppen besökte utställningen om Hannah Ryggen, som gjorde många politiska vävar under tidigt 1900-tal, på Moderna museet i Malmö.

– Där fick de en massa frågor att svara på, som hur de känner när de tittar på det och varför de tror att vissa symboler är med.

Jenny Andersen kände att Hannah Ryggens symbolrika, konkreta konstverk som uttrycker många åsikter, passade ett gäng niondeklassare. I museets inslag »meningsväven« kunde besökare väva in lappar med åsikter på en väv bestående av två träplankor med trådar emellan. Jenny Andersen tog med idén till textilsalen.

Efter de första fem, sex lektionerna, när eleverna hade testat på att väva, var nästa steg att uttrycka egna åsikter i enskilda arbeten. Idéprocessen fick ta tid, uppemot två, tre lektioner. Jenny Andersen tryckte på vikten av att fundera över vad de själva brinner för, att det inte bara handlar om att göra utan att motivera görandet.

– Sen var jag tydlig med att jag ville att de skulle släppa föreställningen om vad en väv är.

Hon var ute efter det annorlunda, experimentella. Så blev det också. En elev släpade in en trasig cykel och vävde in plastpåsar i ramen på den för att symbolisera kärleken till cykling. En annan sågade ut ett feministiskt tecken och vävde med trosresår inuti i det. En tredje vävde en svensk flagga och klistrade på tidningsartiklar om mord och elände, för att visa upp en annan bild av vårt land. Det blev en hel del oväntade kreationer och heta diskussioner.

– Alla gick verkligen in för det, arbetade intensivt.

En ny utgåva av neurologen Jan Fagius bok om musiken och hjärnan, en bok värd att läsas av alla. Fagius formulerar lättfattligt och initierat vad forskningen säger.

Jag läser om var i hjärnan musiken sitter (till höger, men den samarbetar med vänster) om sambandet musik och språk, om hur musikerns hjärna ser ut jämfört med amatörens, om musik verkligen kan göra oss smartare … (den så kallade Mozarteffekten slaktas effektivt). »Det står alltmera klart att ett samarbete mellan hjärnhalvorna ligger bakom vår kompletta musikvarseblivning«, skriver Fagius. Men det är komplicerat och komplext hur musiken uppfattas och jag är oavbrutet fascinerad när jag läser om så kallad tondövhet (tycks vara mycket ovanligt) och absolut gehör (har egentligen inte mycket med musikalitet att göra, mer om förmågan att minnas frekvenser).

Jag fascineras över hur fantastisk vår hjärna är och hur mycket som i dag är mätbart – som att man kan mäta hur hjärnan registrerar en felspelning strax innan den verkligen sker! Jag läser om sambandet musik och känslor, om musik som behandling mot demens och i ett intressant kapitel om musik verkligen behövs för att överleva.

Boken passar alla som är intresserade av musik. Den kan sättas i händerna på politiker som argument mot att minska musikundervisning i skolan. Den diskuterar mängder av spännande saker och samtidigt gör den mig tacksam, för att citera författaren: »sammanfattningsvis tycks vi kunna dra slutsatsen att musik, denna rika produkt av den mänskliga hjärnans kapacitet, återverkar på och stimulerar hjärnan, inte bara dess musikaliska förmåga och vårt emotionella välmående utan även flera andra kognitiva funktioner.«

83 kommuner och enskilda huvudmän måste betala tillbaka 40 miljoner kronor av det statsbidrag de har fått för att minska barngrupperna i förskolan. – Vi tycker att vi fick oklar information från Skolverket, förklarar verksamhetsstrateg Stefan Sundbom på Södertälje kommun.

2 327 av landets förskolor har med hjälp av ett nytt statsbidrag minskat barngruppernas storlek under året 2015/16.

82 procent av kommunerna och de enskilda huvudmännen har genomfört åtgärderna på ett sådant sätt att Skolverket kan godkänna deras beviljade statsbidrag. Men 18 procent måste betala tillbaka 40 miljoner kronor av sina statsbidrag.

Södertälje är den kommun som får betala tillbaka mest.

Kommunen beviljades nära sju miljoner kronor i statsbidrag för att minska barngrupperna i förskolan under 2015/16. Nu kräver Skolverket att 5,7 miljoner kronor ska betalas tillbaka, eftersom kommunen inte i tillräcklig omfattning har uppfyllt de uppställda kraven.

– Det här statsbidraget kom hastigt och lustigt och vi visste inte riktigt vad som krävdes för att få del av det, säger förskolans verksamhetsstrateg Stefan Sundbom.

I Södertälje minskade kommunen barngrupperna genom att göra om stora avdelningar till mindre avdelningar. Det kostade inte mer och därför kunde kommunen inte redovisa högre kostnader som skäl för att få statsbidraget.

Vad innebär det för kommunen att miljontals kronor nu måste betalas tillbaka?

– Ingenting. Vi har räknat med att vi får betala tillbaka statsbidraget och har inte gjort av med pengarna.

Botkyrka får betala tillbaka hela sitt beviljade statsbidrag på 951 000 kronor.

– Vi skulle minska barngrupperna i en del av kommunen genom att bygga paviljonger. Men det gick inte att bygga dem som vi hade planerat, förklarar utbildningsförvaltningens chef Mikael Caiman Larsson.

En vanlig förklaring till att kommuner och enskilda huvudmän tvingas betala tillbaka statsbidrag är att de inte har hunnit eller lyckats med att vidta sina planerade åtgärder för att minska barngrupperna i förskolan.

– Det är svårt för huvudmännen att göra en prognos som håller hela bidragsåret ut, säger undervisningsrådet Anna Angermann på Skolverket.

Andra förklaringar kan vara att de planerade åtgärderna inte har lett till minskade barngrupper, att åtgärderna inte har kostat lika mycket som huvudmännen har sökt pengar för eller att de har pågått för kort tid.

Sammanlagt är det 49 kommuner som tillsammans får betala tillbaka 36 miljoner kronor och 34 enskilda huvudmän som tillsammans får betala tillbaka fyra miljoner kronor.

Samtidigt får 224 kommuner och 243 fristående huvudmän behålla sina 500 beviljade miljoner kronor.

77 procent av statsbidragspengarna har gått till personalkostnader och 12 procent till om- och nybyggnationer.

Tidigare i höstas nekades fyra kommuner att ta del av lärarlönelyftet. Orsaken var att ansökningarna till Skolverket kommit in för sent. Nu har de valt att överklaga beslutet.

Den 9 november avvisade Skolverket ansökningar om statsbidrag för lärarlönelyftet från Enköping, Eskilstuna, Ulricehamn och Älvkarleby. Beslutet innebar att Älvkarlebys riskerar gå miste om 455 000 kronor, Enköping om 5,2 miljoner, Ulricehamn om 3,2 miljoner och Eskilstuna om 12 miljoner kronor i statsbidrag.

Orsaken till Skolverkets beslut var att kommunernas ansökningar hade kommit in för sent och var inskickade i fel format. Nu har alla kommunerna valt att överklaga till förvaltningsrätten i Stockholm.

I sin överklagan förklarar Eskilstuna att skälet till att kommunens ansökan lämnades in två dagar för sent var att man på utbildningsnämnden trodde att ansökan redan hade lämnats in den 28 oktober. Det vill säga i god tid innan sista ansökningsdag. Man konstaterar att det vore ”oproportionerligt” om kommunen, dess lärare och elever skulle drabbas så hårt på grund av ”ett mänskligt tekniskt misstag och en ringa försening om 48 timmar”.

Älvkarleby kommun förklarar, i sin överklagan, att organisationsförändringar i kommunhuset lett till att de helt enkelt missat datumet då uppgifterna skulle rapporteras in. Bland annat har de fått en ny skolchef och tjänsten som ekonomichef har varit vakant under hösten. Kommunen intygar att de nu har sett över rutinerna för hanteringen av samtliga statsbidragsansökningar från utbildningsförvaltningen.

Grundskollärare som arbetar med yngre elever har i snitt fått de högsta löneökningarna av lärarna i Stockholm stad sedan 2013, enligt Dagens Nyheter. Det handlar om lönelyft på i snitt 25 procent.

Statliga reformer som lärarlönelyft och karriärlärarreformerna i kombination med lärarbrist och en ökad rörlighet har varit lönedrivande för Stockholm stads lärare. Men även kommunala satsningar har ökat lärarlönerna. Det visar en sammanställning som DN har gjort av Stockholms stads lönestatistik för kommunanställda.

Astrid Gadman, personal- och kompetensförsörjningschef på Stockholms utbildningsförvaltning, konstaterar att lärarna fått kommunala påslag utöver de statliga satsningarna.

– Det ena var en generell löneökning till alla lärare utanför den ordinarie lönerevisionen på 2 procent i början av 2015. S, MP, V och FI majoriteten i staden fullföljde då ett löfte som Alliansen gav innan valet. Det andra var ett förvaltningsbeslut i samband med lönerevisionen förra året då staden gav en procent extra att fördela utöver potten på 2,3 procent. Det gick till skickliga legitimerade lärare, säger hon.

I budgeten för 2017 har Stockholm inte planerat några extra lönesatsningar på lärare utöver den normala lönerevisionen. Däremot kan stadens cirka 600 skolledare på grund- och gymnasieskolorna räkna med ett extra lönelyft då det finns 8 miljoner i budgeten.

Johan Törnroth, ordförande i Lärarförbundet i Stockholm stad, tycker att det är glädjande att staden har arbetat för att höja lönerna. Och han tycker att det är positivt att staden valt att permanenta de statliga karriärlärar- och lärarlönelyften. Men han är rädd att den nuvarande majoriteten nu slår sig till ro. Och det fungerar inte för en arbetsgivare som måste rekrytera 2 000 lärare varje år, poängterar han.

Om staden ska kunna behålla lärarna så krävs, enligt Törnroth, långvariga planer med satsningar både på löner och arbetsmiljö.

– Tyvärr finns det också nivåskillnader i lönerna när det gäller förskollärarna som är anställda på skolorna och på förskolorna. Vuxenlärarna omfattades inte av lärarlönelyftet och Kulturskolans lärare har också glidit efter så där ser det inte lika ”glädjande” ut när det gäller lönerna för Sveriges största arbetsgivare inom skolan, säger han. 

Efter åratal av kräftgång har de svenska Pisa-kurvorna vänt uppåt i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. – Det motsvarar ett kunskapshopp på en halv årskurs, säger Mikael Halápi, vikarierande generaldirektör på Skolverket. Men likvärdigheten fortsätter att försämras.

Glädjen var stor förra veckan när kunskapsmätningarna Timss och Timss Advanced visade att svenska elever blivit lite bättre på matematik. Vi kan fortsätta glädjas nu när världens största kunskapsmätning – Pisa 2015 – blivit offentlig.

Efter åratal av försämrade resultat går det uppåt för Sverige även här – och inte bara i matematik. Svenska niondeklassares resultat ligger nu över OECD-snittet i läsförståelse och på OECD-snittet i matematik och naturvetenskap.

De väldigt svaga läsarna och räknarna är färre än 2012, då nästan var tredje svensk pojke inte nådde upp till den läsnivå som OECD anser krävs för att delta i samhället. Dessutom har andelen riktigt starka elever ökat något inom alla tre ämnesområdena.

– Det är för tidigt att säga vad som orsakat förbättringarna, kanske beror de på en allmän uppryckning och krismedvenhet efter Pisa-chocken 2012, säger Mikael Halápi.

Naturvetenskap har varit huvudområde i Pisa denna gång. Här är Sveriges resultat inte statistiskt säkerställda men OECD tror ändå att den nedåtgående trenden är bruten.

Av den elevenkät som ingår i undersökningen framgår det att svenska elever är positivt inställda till naturvetenskap och vetenskaplig metod. Trots detta är det färre än i OECD i genomsnitt som tänker sig en framtid i ett naturvetenskapligt yrke.

Allt är inte ljust för Sveriges del.  Förra veckan visade Timss att resultatskillnaderna i årskurs åtta ökat mellan svenska elever med olika mycket hemresurser. Pisa visar samma mönster:

Kunskapsgapet mellan hög- och lågpresterande elever och mellan elever med olika socioekonomisk bakgrund är nu större än OECD–snittet. Det gäller även skillnaderna mellan elever med inhemsk respektive utländsk bakgrund liksom resultatskillnaderna mellan skolor.

OECD lägger stor vikt vid likvärdigheten i skolsystemen och oroas över att resultatskillnaderna fortsätter öka i Sverige. Man lyfter fram Kanada, Estland, Finland och Japan som goda exempel på länder som kombinerar likvärdighet och goda resultat och rekommenderar fler länder att styra resurser till skolor med stora utmaningar. 

Enligt Mikael Halápi är det för tidigt att säga om de svenska förbättringarna är hack i kurvan eller början på en långsiktig positiv utveckling. Det som skett är en återställare till 2009 års nivåer. Till resultaten 2000 är det långt kvar.

– Politikerna behöver ta likvärdigheten på allvar om vi ska tillbaka till 2000 års nivåer, säger han.

Resultaten i den nya Pisaundersökningen är ett mycket efterlängtat – men lite oväntat – lyft för den svenska skolan. Och oron för den fortsatt dåliga likvärdigheten är stor.

Så kan man sammanfatta kommentarerna om Sveriges resultat i Pisa 2015, som presenterades i dag.

– Men det är oroväckande att klyftorna växer och att vi inte lyckas kompensera de elever som behöver skolan bäst, fortsätter hon.

Kenneth Nilsson (S), ordförande i SKL:s beredning för utbildningsfrågor samt kommunalråd i Örebro, håller med på denna punkt:

– Jag känner en inre förtvivlan över de ökade klyftorna i skolan. Det är ett problem som kommit i skymundan av resultatutvecklingen och det duger inte. Skolorna behöver ha resursfördelningsmodeller som tar hänsyn till socioekonomiska faktorer och föräldrarnas studiebakgrund, säger han.

Däremot är han kritisk till att kommunerna fått så mycket kritik för sitt huvudmannaskap för skolan.

– Att bara peka ut kommunerna som problemet är att göra det enkelt för sig. Hur har vi i så fall lyckats vända resultaten?

Även Maria Jarl, som är ordförande i samordningsnämnden för lärarutbildning (SOL) vid Göteborgs universitet gläds åt trendbrottet, men oroar sig för likvärdigheten: 

– Förhoppningsvis leder resultaten till en bred diskussion om likvärdigheten och att skolor i socialt utsatta områden får erfarna och kunniga lärare. En viktig fråga är lärarutbildningens ansvar för att lärarstudenterna får lika goda förutsättningar att arbeta i alla typer av skolor.

Professorn i nationalekonomi Jonas Vlachos överraskades av vändningen i Pisaundersökningen.

– Resultatet är lite förvånande så till vida att Pisa sägs vara mer läsintensivt än Timss. Jag trodde nog att det skulle bli mindre positivt än Timss eftersom vi vet att invandringen slår hårdast på läsförståelse, säger han.

Både utbildningsminister Gustav Fridolin och Liberalernas partiledare Jan Björklund prisar landets lärare och elever för ett gott arbete, men menar båda att det finns mycket kvar att förbättra. Inte minst när det gäller likvärdigheten.

– Ojämlikhet är slöseri och det slår rakt mot den svenska skolans själ, säger Fridolin till TT.

Jan Björklund tar resultathöjningen som en intäkt för att den politik han drev som skolminister nu ger resultat.

– Atlantångaren börjar vända, säger han till TT.

Andelen femteklassare som får stödundervisning har halverats sedan början av 1990-talet, visar nya siffror från Statistiska centralbyrån.

Den elev som ligger i riskzonen för att inte nå målen ska få stöd, står det i skollagen. Det kan betyda extra anpassningar i klassrummet som individuellt utformat schema, hjälp med att förstå instruktioner eller anpassade läromedel. Om det inte fungerar ska eleven få ett åtgärdsprogram och särskilt stöd.   

Men andelen elever som får sådant stöd har minskat, visar SCB:s undersökning. Bland dem som går i årskurs 5 har nu runt var tionde någon form av stödundervisning. I början av 1990-talet var det omkring var femte.

– Man kan lugnt räkna med att fler elever skulle ha haft stöd och det är ett problem som skolan brottas med. Men vad de här siffrorna står för är egentligen svårt att säga eftersom de bara mäter antal och inte kvalitet, säger Lennart Rådbrink, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Ungefär 5 procent av de undersökta femteklassarna vars föräldrar har eftergymnasial utbildning fick stödundervisning eller hade åtgärdsprogram upprättade. Bland dem med enbart en eller ingen högskoleutbildad förälder var andelen 10 procent.

– Av Pisaresultatet såg vi nu att skillnaden elevgrupper emellan har ökat. Skolan måste jobba bättre med det kompensatoriska uppdraget och göra mer skillnad för de barn som inte har samma förutsättningar som andra, säger Lennart Rådbrink.

Förskolläraren Erik Stenkula fund­erar kring julhajpen, vikten av att använda rätt namn och glädjen i att våga misslyckas.

”Man bör kallasaker och ting vid deras rätta namn”, sa Olof Palme när han fördömde bombningarna i Hanoi julen 1972. Han hade naturligtvis sitt syfte i en allvarlig tid. I mindre seriösa sammanhang kan det ha sitt syfte att göra precis tvärtom – jag som förskollärare såg iallafall en komisk öppning i det. Vad det kan inbjuda till om någon inte kallar sina barn vid deras ”rätta” namn.