Tillskott av omega 3 och 6 höjer läsförmågan – särskilt hos elever med koncentrationssvårigheter, enligt neuropsykiatern Mats Johnsons studie.

Hur gick er studie till?

– Vi undersökte hur läsförmågan för vanliga skolbarn i årskurs tre förbättrades av tillskott av omega 3 och 6. Halva gruppen fick omegakapslar och halva placebo i form av palmolja. Alla fick göra det datorbaserade lästestet Logos före studien, efter tre månader och efter sex månader.

På vilka sätt förbättrade sig de elever som fick omegakapslarna?

– De blev framför allt bättre på fonologisk avkodning, som mättes genom att de fick läsa nonsensord, och på visuell analys som innebar att de fick jämföra textrader för att avgöra vilka som var lika. I behandlings-studier beräknar man ett mått som kallas effektstorlek och pratar om små, medel-stora eller stora effekter. Effekterna i vår studie var medelstora eller i vissa fall stora. De stora effekterna rörde barn med koncentrationssvårigheter.

Hur avgjorde ni vilka barn som hade koncentrationssvårigheter?

– Vi delade ut skattningsformulär till alla föräldrar och utifrån deras svar delade vi in barnen i två grupper, en som hade koncentrationsförmåga under medianen och en som hade över. Vi hade inga barn i studien med så mycket symtom att adhd-diagnos kunde misstänkas.

Det finns många tidigare studier kring tillskott av omega 3 eller 6 till barn. Vad visar de?

– Tidigare studier har visat effekter på barn med adhd, som fått lättare att koncentrera sig och i vissa fall förbättrat sin läs-förmåga. Det här är den första studie som visar att omega 3/6-tillskott kan ha goda effekter även för andra skolbarn. Att olika studier gett olika utfall kan bero på att man använt sig av skilda preparat. Sammansättningen av de påverkande fettsyrorna har inte varit samma. Det preparat som vi sett goda effekter av har höga halter av fettsyran epa och låga av dha.

Skulle du rekommendera intag av omega 3 och 6 till barn för att förbättra deras läsförmåga?

– Det behövs ytterligare studier som bekräftar vårt resultat innan man kan ge sådana rekommendationer men om någon frågar så säger jag att de kan prova. Det är i alla fall inte farligt och det finns möjligheter att det hjälper.

Såg ni några biverkningar?

– 5 procent av deltagarna fick magbesvär. Ett barn avbröt på grund av magont och några fick lös avföring men ingen fick allvarliga problem. Några fick avbryta studien för att de hade svårt att svälja kapslarna. Det var väntat eftersom tidigare studier haft samma omfattning av biverkningar och besvär.

Finns det några kopplingar mellan din studie och kommersiella intressen?

– Studien är genomförd med hjälp av forskningsanslag från företaget som gör de omegakapslar vi använt oss av. De har inte påverkat resultat eller analys och artikeln är fackgranskad och publicerad i en internationell vetenskaplig tidskrift.

Kunskaper i teckenspråk hjälper hörselskadade barn att bli bättre läsare.

Skriven svenska och svenskt teckenspråk är två helt skilda språk med olika grammatik och ordföljd. Men Emil Holmers avhandling visar att det finns en koppling. Han har studerat utvecklingen hos 16 barn i teckenspråkiga specialskolor som håller på att lära sig läsa. Resultatet visar att de barn som hade större kunskaper i teckenspråk också var bättre på att läsa svenska och hade en bättre läsutveckling än barnen med mindre teckenspråkskunskaper.

I avhandlingen utvärderar han också effekten av en intervention där döva elever fick datoriserad teckenspråksbaserad lästräning. Syftet med interventionen var att stärka sambandet mellan teckenspråk och det skrivna språket men utvärderingen visar inga tydliga effekter på barnens läsutveckling.

Avhandlingen heter Signs for Developing Reading – Sign Language and Reading Development in Deaf and Hard-of-hearing Children och är framlagd vid Linköpings universitet.

Det är stor skillnad på att lära ut teckenspråk och takk, skriver Åsa Rosqvist och Jessika Forsberg.

Takk – tecken som alternativ och kompletterande kommunikation – är i dag en väl ansedd och förhållandevis enkel metod som blir allt vanligare, framför allt inom förskola och skola. Något som dock oroar oss som takk-utbildare är att vi möter många utbildare utan relevant kunskap.

Förutom själva teckenkunskapen anser vi att den som utbildar i takk måste ha kunskap om språklig och kommunikativ utveckling. Till detta ska läggas kunskap om språkstörning och avvikande språkutveckling.

Allt fler utbildare som kan teckenspråk menar att de även kan utbilda i takk. Men eftersom det är stor skillnad på att lära ut teckenspråk och takk, måste vi vara noga med vilka takk-utbildare vi rekommenderar.

Vetskapen om att föräldrar och personal får felaktig utbildning och information när de möter utbildare som inte har rätt kompetens bekymrar oss. När vi tittar runt på nätet hittar vi också en del direkt felaktiga faktauppgifter hos vissa utbildare.

Vi har genom åren mött många som fått lära sig tecken utan tillgång till rätt metodik. Många av dem har gett upp på vägen. Detta måste det bli ändring på! Först med rätt utbildning kan man använda sina teckenkunskaper på rätt sätt.

Vi anser att kunskapen om takk måste bli större. För att fler ska lära sig takk måste vi värna om, och inte urholka, metoden. Det gör vi bland annat genom att rekommendera utbildare som använder rätt metodik samt har relevant utbildning och kunskap.

För att uppnå detta föreslår vi:

• Att det avsätts tid och pengar så att förskollärare, lärare och assistenter får en gedigen utbildning i takk.
• Att vi tillsammans ser till att enbart rekommendera takk-utbildare med den kunskap och utbildning som krävs .
• Att föräldrar som behöver får rätt takk-utbildning av personal med relevant kompetens.

I skånska Höllviken är elever ambassadörer för sin dyslexi. När de berättar om sina svårigheter ökar förståelsen bland skolkamraterna.

En varm, fuktig vind letar sig upp från Öresund, genom det lilla samhället Höllviken och in i klassrummen på Ängdala skola. Solen ligger på genom de breda fönsterpartierna och Minna Standar i 9A gör vad hon kan för att fläkta sig sval. Om en stund ska hon hålla ett föredrag för skolans fjärdeklassare och möjligen är det nervositeten inför uppdraget som gör henne lite extra svettig den här eftermiddagen. Visserligen har hon gjort det förut och hon har Måns Nordberg i 7B vid sin sida, men det är ändå pirrigt att stå framför ett 40-tal tioåringar. Särskilt när det handlar om att berätta om sin dyslexi.

– Men du får förklara vad en funktionsnedsättsättning är för något, det kan inte jag, säger hon till specialpedagog Anna Aspelund som tillsammans med kollegan Alex Nikolaidis kämpar för att få tekniken och det förberedda bildspelet att fungera.

Minna Standar och Måns Nordberg har båda dyslexi, något de delar med ungefär 5–10 procent av Sveriges befolkning. Här på Ängdala skola, en fristående grundskola i Vellinge kommun, är andelen betydligt högre. I de två klasserna i årskurs sju är de åtta stycken och i Minna Standars klass är de fem.

Att det går förhållandevis många elever med dyslexi här kan bero på att det är en skola dit medvetna föräldrar söker plats åt sina barn. Här finns ett gediget och sammansvetsat elevhälsoteam med tre specialpedagoger, en kurator på heltid, en skolsköterska på 80 procent samt en psykolog som finns på skolan en dag i veckan och som dessutom deltar i elevhälsans möten.

Samtidigt ökar kunskapen kring dyslexi generellt och fler och fler elever genomgår en utredning. Bara för ett par år sedan kunde en elev här i Höllviken, som hör till Region Skåne, få träffa en logoped inom ett par veckor. Nu är väntetiden fyra månader.

– Det sitter flera stycken därinne och väntar på att få reda på om de har dyslexi, säger Anna Aspelund och gör en gest mot klassrummet intill där fyrorna börjar samla sig.

Under tiden gör specialpedagogerna på Ängdala skola vad de kan för att underlätta för eleverna, till exempel genom arbetet med dyslexiambassadörer. Anna Aspelund har själv en son som har dyslexi och när hon såg hur mycket det betydde för honom att få träffa och prata med sin kusin med samma diagnos började hon fundera. Kunde de äldre eleverna på skolan fungera som stöd och förebilder för de yngre?

– Det är så viktigt för de här eleverna att få känna att de inte är sämre än någon annan. Genom ambassadörerna får de någon att se upp till samtidigt som det skapar en förståelse och en acceptans för dyslexi bland alla elever redan i mellanstadiet. Jag ser det som ett förebyggande arbete, säger hon.

För tre år sedan tillfrågades de första eleverna på högstadiet om de kunde tänka sig att berätta för sina yngre kompisar om hur det är att ha dyslexi och vad det innebär. Och nu står årets ambassadörer beredda.

– Hej, jag heter Minna och går i nian. När jag gick i fyran, precis som ni, fick jag veta att jag har dyslexi.

Minna Standar och Måns Nordberg turas om att berätta. Om att vara så trött efter skolan att man slocknar i soffan så fort man kommer hem. Om att plugga hårt, mindre stycken åt gången men mycket oftare än klasskamraterna. Att dyslexi är något man får lära sig att leva med. Och att det kändes bra att få veta vad som var fel men att det också var läskigt, för tänk om man skulle bli mobbad och inte få några vänner?

– Men så blev det inte. Alla mina vänner vet att jag har dyslexi och de förstår, säger Minna Standar.

– Jag blev ofta arg och frustrerad när jag upptäckte att jag inte var som andra. Nu vet jag att det bara handlar om att jag måste göra på ett annat sätt, fortsätter Måns Nordberg.

Eleverna lyssnar uppmärksamt och de är väl förberedda med egna frågor. Hur får man dyslexi? Hur mäter man om man har det? Går det att träna bort? Kan ni läsa?

En viktig poäng med ambassadörernas arbete är att förmedla hur viktigt det är att använda de hjälpmedel och det stöd som erbjuds. Anna Aspelund och hennes kollega Alex Nikolaidis har många års erfarenhet av specialpedagogiskt arbete. De vet hur vanligt det är att elever med dyslexi drar sig för att använda exempelvis talsyntes och andra hjälpprogram för att de tycker att det är pinsamt och i stället kommer på egna strategier.

– Om man tänker efter är det faktiskt lite lyxigt att ha dyslexi. Vi är ju inte mindre smarta än någon annan men vi får ändå mycket hjälp, säger Minna Standar och Måns Nordberg håller med:

– När jag fick min surfplatta så tyckte mina kompisar att det var coolt. Och nu tror jag inte att jag hade klarat skolan utan den.

Specialpedagogerna på skolan ser till att träffa elever med dyslexi regelbundet för att visa vilka hjälpmedel det finns, men störst effekt blir det när eleverna berättar för varandra.

– Det är fantastiskt när man ser dem hjälpa varandra och visa hur man kan göra. Jag tror att ambassadörernas arbete bidrar till att klimatet blir öppnare för alla med dyslexi, säger Anna Aspelund.

I det förebyggande arbetet ingår att få eleverna att lära känna sig själva och sina behov. Men Alex Nikolaidis poängterar att det är skönt för eleverna att bli tillfrågade om de behöver hjälp i stället för att själva behöva vara de som säger till. Därför är det också viktigt att lärarna tar sig tid och sätter sig in i elevernas svårigheter.

– Dyslexi är ju olika för alla, man får prova sig fram i de olika ämnena. Och vi jobbar hårt för att öka acceptansen. För tre år sedan var det till exempel inte självklart med muntliga förhör och det finns fortfarande många som tycker att ett skriftligt prov är mer värt, säger han.

Christofer Qvist är 16 år. Han var en av de första dyslexiambassadörerna på Ängdala skola. När han gick i sexan hade han betygsvarning i engelska. Sedan dess har utvecklingen bara gått framåt och nu går han på gymnasiet i Malmö och läser social science, samhällsprogrammet på engelska. I dag är han på besök och berättar för Anna Aspelund och Alex Nikolaidis hur det går.

– Jag har alltid letat fram mycket material på egen hand och det fortsätter jag med. Och så har jag lärt mig att säga till om det är något som inte funkar, då ber jag att få göra på ett annat sätt i stället, säger han.

Anna och Alex ser nöjda ut.

– Det är så roligt att träffa Christofer igen och se hur hans självförtroende har vuxit och höra att det går bra. Det är ett fint kvitto på att vi lyckats.

Alla vinner på inkludering. Det gynnar dem som har det svårt men fördelarna är många för alla elever.

David Mitchell, adjungerad professor vid University of Canterbury i Christchurch i Nya Zeeland, är på besök i Stockholm. Eller rättare sagt i Europa. Under två månaders tid har han varit på resande fot, huvudsakligen inbjuden av universitet, myndigheter och organisationer för att föreläsa om sitt specialområde inkludering.

Resan och föreläsningarna hänger ihop med att hans bok från 2008, What Really Works in Special and Inclusive Education, nyligen kom i en matigare, reviderad upplaga och översatts till flera språk. Titeln på svenska är Inkludering i skolan – undervisningsstrategier som fungerar och recensenterna är överlag positiva.

”Den borde finnas i alla personalrum och aktualiseras med jämna mellanrum för att inte glömmas bort. Så viktig är den.”, skrev specialpedagog Monika Mattsson här i Specialpedagogik i våras.

En anledning till den uppmärksamhet boken har fått är det konkreta anslaget. Innehållet bygger på 27 olika strategier som David Mitchell valt ut med särskild hänsyn till elever i behov av stöd. Kamratpåverkan, social färdighetsträning, formativ bedömning, den fysiska miljön och vikten av samarbete, både mellan vuxna på skolan, med föräldrar och med myndigheter, är några exempel.

Intresset handlar också om bokens koppling till aktuell forskning. Vikten av evidens, framför allt när det kommer till att förstå vilka undervisningsstrategier som fungerar i olika sammanhang, är något som David Mitchell inte nog kan betona. Det borde vara en självklarhet för lärare och lärarutbildare att grunda sin undervisning på forskning och hålla sig uppdaterade, menar han.

– Var skulle vi befinna oss om läkare och ingenjörer inte tog del av ny forskning? Som diabetiker är jag oändligt tacksam för upptäckten av insulinet. Tyvärr har utbildningsområdet halkat efter på det här området, säger han.

Själv har David Mitchell gått igenom stora mängder forskning som han både refererar till och problematiserar i boken. För lika viktigt som det är att stödja sig på evidensen är det att kunna tolka situationen. Vilka strategier som passar är ett beslut som varje lärare måste ta med hänsyn till eleven och situationen.

– Lärare underskattar ofta sin egen skicklighet. En bra lärare vet vad som måste göras för att stimulera utvecklingen och hantera svårigheter, säger han.

Men det finns en begränsning i vad en lärare kan göra på egen hand. David Mitchell berättar om förhållandena i Nya Zeeland där man arbetat aktivt med inkludering sedan i slutet av 1990-talet. Där är det reglerat i de statliga styrdokumenten att inkludering inte är något som skolor kan bortse från. Numer har den undervisande läraren alltid stöd av minst en pedagog i klassrummet. De har båda, i sin tur, tillgång till specialpedagogisk handledning, direkt i klassrummet eller vid lektionsplaneringen.

År 2010 ansåg 50 procent av skolorna i Nya Zeeland att inkluderingen fungerade mycket bra. Fyra år senare, 2014, var den siffran 75 procent.

– Vi blir bättre och bättre på inkludering men det finns fortfarande mycket att göra, säger David Mitchell.

Att inkludering är bra för alla är lätt att säga. Men David Mitchell har inga illusioner om att det är enkelt att arbeta inkluderande. Det vet han av egna erfarenheter som lärare och skolpsykolog. Men det finns utgångspunkter som underlättar. Till exempel att utveckla undervisningen – helst hela läroplanen – så att den redan från början passar alla, oavsett funktionsnedsättningar eller särskilda behov.

– Min enkla definition av inkludering är ”education that fits”, undervisning som passar. Det är inte barnet som ska passa in i skolan, det är skolan som ska anpassas efter barnet. Det är ett mångfacetterat arbete som innehåller många komponenter och det är mycket som måste klaffa. Tar man bort en komponent så blir inkluderingen lidande, säger han.

På frågan om hur man får inkludering att fungera för de elever som har det allra svårast, de som har svårt att vara i en större grupp, som blir aggressiva, utagerande eller som lider av svår ångest, dröjer David Mitchell en aning med svaret. Men hans övertygelse står fast:

– Vi kan inte dra en linje mellan vilka vi tycker att vi kan undervisa och inte. Så fort vi väljer bort elever så kommer vi snart att tycka att vi måste välja bort ytterligare elever, gränserna kommer hela tiden att flyttas. Vår utgångspunkt måste vara att vi kan undervisa alla.

David Mitchell återkommer till vikten av att göra anpassningar som passar eleven. Anpassa undervisningen, anpassa lektionen, anpassa prov och bedömning.

– Det här kräver ett mått av kreativitet. Diskutera med varandra, gör studiebesök, prata med lärare på andra skolor där det fungerar bra och ta reda på hur de gör.

Anette Markström:

”Det började egentligen för några år sedan när jag hade en elev med autism som inte ville visa upp vad han hade gjort. Då satte jag fast en tidskriftssamlare, en brevlåda, på benet till hans bänk och så fick han lägga sina färdiga arbeten där. Då kunde jag gå dit och titta själv och slapp tjata på honom att han skulle visa mig.

Nu har vi en pojke i årskurs tre som har adhd. Det blir ofta rörigt kring honom. Bland annat har han svårigheter att få fram sitt material, både det som han har i bänken och sådant som eleverna måste hämta på andra ställen i klassrummet.

När han gick i ettan började jag använda brevlådan på bänken på ett omvänt sätt. 

Inför varje lektion samlar vi ihop de uppgifter som klassen ska jobba med, det kan bli en fem-sex stycken, och lägger dem i brevlådan åt honom. Han gör samma saker som sina klasskamrater men han har det samlat hos sig. På det här sättet minimerar vi antalet förflyttningar i klassrummet och han slipper hamna i onödiga konflikter med de andra eleverna.

Genom att det är tydligt vilka uppgifter han ska göra ser han också ett tydligt slut på arbetet under passet. Det är viktigt att inte lägga mer i brevlådan än han hinner klart med, det är skönt för honom att känna att han lyckas med den prestation som krävs av honom.”

En bok värd att återkomma till, perfekt att ha handledning kring. Det skriver Veronica Ferm, som gillar fokuset på förhållningssätt.

Boken är inte en traditionell antologi. Den är skriven som ett gemensamt bidrag från författarna, vilket innebär att de alla bidrar med olika perspektiv utifrån skilda bakgrunder till samtliga kapitel. Författarna tar ett helhetsgrepp från förskola till gymnasieskola med fokus på förhållningssätt, där syftet är att belysa hur viktigt lärarens förhållningssätt och synsätt är för barns och elevers utveckling och lärande. De uppmanar oss att ta utgångspunkt i kollegiala samtal, där vi kan stötta och utmana varandra.

Det specialpedagogiska perspektivet i denna bok handlar om att utgå från resurser och möjligheter hos barn och elever samt i den pedagogiska miljön. Återkommande rubriker i texten är relationer, samspel och språkande. Boken förordar förebyggande arbete, att uppmärksamma vad som bär och inte bara vad som brister, vilket tydligt speglar det relationella perspektivet. Författarna menar att det inte bara finns ett enda pedagogiskt förhållningssätt som är bra för alla och riktar sökarljuset på lärandemiljön, alltså den sociala och pedagogiska miljön, där lärarnas synsätt och förhållningssätt spelar en central roll.

Att vara medveten om sitt eget sätt att tänka är en förutsättning för professionellt förhållningssätt, där det handlar om att man som pedagog känner sig själv, vågar och är beredd att reflektera över sitt förhållningssätt. Och det är vad specialpedagogik i professionellt lärarskap handlar om, att ständigt fundera, reflektera och utmana sig själv samt att kunna läsa av situationen och anpassa stödet utifrån kontexten. Detta har en avgörande betydelse för kvaliteten i mötet med barn och elever.

Det här är en bok värd att återkomma till, som även är optimal att ha kollegial handledning kring, vilket stadium man än arbetar med. Boken innehåller saker som jag direkt kommer att ta till mig och med mig i arbetet som specialpedagog. Innehållet tilltalar mig extra då förhållningssätt är ett begrepp som lägger fokus på pedagogerna och hur vi kan tillrättalägga miljön, i stället för att se problem hos barnet eller eleven. Det är en viktig bok, som samtidigt är så självklar, naturligtvis är det så här vi ska arbeta och tänka. Tänk om vi kunde ha en medveten närvaro och lyhördhet i alla möten med våra barn och elever, hur skulle förskolan och skolan se ut då? Så min uppmaning till er är att läsa, omfamna och använda denna bok!

Rådgivare på SPSM, som fått priset Skolkurage av organisationen Elevens rätt, som arbetar för allas rätt till en bra skolgång.

I motiveringen betonas din insats genom tre ord – kreativitet, kompetens och kurage. Kan du säga något om din kreativitet?

– Jag menar att man måste försöka på alla sätt att ge barn en likvärdig skolgång. Ta en elev som inte har talförmågan. Hur gör man för att en elev som saknar röst ska nå kunskapskravet muntlig framställning? Jag tror att det finns många fler möjligheter än många skolor erbjuder.

Du är rådgivare på SPSM. Berätta något om din kompetens!

– Jag har varit lärare sedan i början av 1970-talet och jobbat på många olika ställen, i grundskolan, med nyanlända, som specialpedagog, med hjärnskadade på Astrid Lindgrens sjukhus. Bland annat. Och sedan jag började här på SPSM har jag läst oerhört mycket om specialpedagogik och bedömningsfrågor.

Och så slutligen kurage. Var har du fått det ifrån?

– Det vet jag inte, men för mig är det självklart att den som har det svårast också ska ha mest stöd. Jag hoppas jag kan ge föräldrar, lärare och skolor lite mod att våga se på regelverket med kreativa ögon och hitta okonventionella lösningar.

Genom den nya appen Privatliv ska undervisningen i sex och samlevnad bli mer tillgänglig. Särskilt för elever i särskolan.

– Vår främsta målgrupp är personer med en intellektuell eller kognitiv funktionsnedsättning i åldern 15–20 år. Men egentligen passar den alla eftersom de allra flesta har fått alldeles för lite undervisning i sex och samlevnad, säger Zafire Vrba, frilansande sexualupplysare som tillsammans med kollegan Nathalie Simonsson skapat appen.

Appen Privatliv är ett undervisningsmaterial och för att det ska kännas relevant och aktuellt har sexualupplysarna haft ett nära samarbete med elever i särskolan.

– Vi vill visa att de ungdomarna har liknande tankar och frågor om sex och samlevnad som vilka andra ungdomar som helst. Därför var det viktigt att de som ska använda appen också var med och påverkade inne-hållet, säger Zafire Vrba.

Allt material utgår från läroplanerna och syftet är att eleverna ska få kunskap om kroppen, hur den ser ut och fungerar, lära sig mer om känslor, om relationer och hur man kan ta kontakt med någon. Här finns korta filmer, foton och illustrationer och eleverna kan själva klicka sig runt.

– Det finns ingen början eller slut så man har möjlighet ta till sig så mycket information som man själv vill. Till exempel kan man själv välja om man vill leta upp de allra mest intima delarna av kroppen. Det är inget som bara poppar upp på skärmen, säger Zafire Vrba.

En stor vinst med appen är att den är enkel att använda på egen hand, menar Zafire Vrba. Till exempel behöver man inte kunna läsa för att ta till sig informationen.

– Vi vänder oss till en målgrupp som allt för sällan har inflytande över sitt eget liv, men har man väl fått hjälp med nerladd-ningen kan man använda den ganska självständigt och det tycker vi är viktigt.

Appen, som är kostnadsfri, är finansierad av Post- och telestyrelsen. Läs mer på www.mittprivatliv.se.

07:00

Att cykla några kilometer till jobbet ute på Frösön tycker jag ger en skön start på dagen. Det har varit en fantastisk höst hittills här i Östersund och att få njuta av den här utsikten över Storsjöflaket är inte alls illa en måndagmorgon. Man får bara komma ihåg att ha med en ombyteströja, för alla backar kan föra med sig en viss grad av eftersvettning!

07:30

Lugnet innan dagen drar igång på allvar. Planeringen försöker jag göra på morgonen då jag är effektiv och får saker gjorda. Eftermid-dagarna går åt till alla möten och konferenser med föräldrar och kollegor. Det är knappt att jag hunnit installera mig på mitt rum då jag som ny specialpedagog bara hunnit vara på skolan några veckor.

09:00

För tillfället är det matematik som jag undervisar i mest. Att jobba med elever som har det kämpigt i skolan kan vara mycket krävande, men när man väl når fram och ser framstegen de gör vet man ändå att man valt rätt yrke. Under mina lektioner blandar jag mer krävande uppgifter med lättsammare aktiviteter för att upprätthålla elevernas motivation och intresse.

10:00

Femmorna har jobbat kring temat minoritetsspråk i Sverige. Eftersom jag är finlandssvensk och även kan finska, passade det bra in i temat att jag drog en kort lektion i finska för eleverna. De har varit nyfikna på min finlandssvenska dialekt och de tycker det är häftigt att jag kommer från Finland. Ibland får jag höra att jag talar så bra svenska och då brukar jag skämtsamt svara ”Men tack! Jo, jag har ju bara övat sen jag föddes”.

11:30

Ute och rastvärdar. Skolan är vackert belägen på Frösön med en stor skolgård som eleverna får vara på. Det är full fart på rasterna, vilket eleverna behöver för att sedan orka med lektion igen. Klätterställningarna och fotbollsplanen är det som drar mest just nu. Jag väntar på vinter och snö så att vi kan åka skidor!

13:00

Här sitter jag på mentorsträff med specialpedagog Malin Ihrén. Som nyutexaminerad har man rätt till en mentor som introducerar en i yrket och stöder en i yrkesstarten. Det är tacksamt att veta att man har någon man kan vända sig till och diskutera med. För mig är det svenska skolsystemet nytt. Även om det finns likheter mellan den finska och den svenska skolan så finns det också många olikheter. I Finland har man ju läroplikt, medan man i Sverige har skolplikt. Efter mentorsträffen väntar höstens första möte med elevhälsoteamet. Fullspäckad måndag!

Bäst idag

Alla möten med elever. Ibland är de bara så härliga och de sätter verkligen guldkant på dagen.

Sämst idag

Att jag inte riktigt hann göra allt jag tänkte i dag. Alltid dyker det upp något man inte tänkt sig. Nåja, det kommer ju en dag i morgon också.

Med sin förra bok ville Petter Alexis Askergren inspirera unga till läsning. Nu tänker han göra dem till författare.

Hiphop gick hem hos eleverna, upptäckte rapparen Petter Alexis Askergren när han föreläste om sin debutbok 16 rader och sina dubbla diagnoser (adhd och dyslexi) på skolor runt om i landet. Även om inte alla elever tillhörde den 42-åriga musikerns fanskara, var många intresserade av rap och poesin bakom texterna.

– Då tänkte jag på hur man skulle kunna inspirera dem till att skriva mer än bara raplåtar, säger Petter Alexis Askergren.

Han bjöd in journalister, författare och skribenter för att tolka hans låtar. Resultatet blev nya boken Remix, tänkt att fungera som ett startskott för skrivande i klassrummet.

I tidigare intervjuer har han berättat om hur han själv läste sin första hela bok på komvux och inte kunde skriva på gymnasiet. Numera kan han hantera diagnoserna.

– Det är som att lära sig cykla fast tvärtom. Jag måste hela tiden hålla igång skrivandet.

Många elever på gymnasiesärskolan får inte den praktik de har rätt till. För Julia Josefsson ledde praktiken till både lärlingsplats och sommarjobb.

Hur är en bra lärare? Julia Josefsson stannar till vid övergångsstället i sällskap med en grupp barn med spring i benen, men hon dröjer inte med svaret.

– En bra lärare lyssnar på sina elever och ser vad eleverna behöver för att de ska kunna utvecklas, säger hon innan hon leder barnen över gatan och vidare mot en park – till synes omedveten om att hon just beskrivit en del av sig själv. Åtminstone om jag ska tro lovorden från två pedagoger och tre av barnen som kutar iväg mot gungorna nu.

Annars tycks Julia Josefsson vara som vilken annan kulturintresserad och All-star-skodd 18-åring som helst, och som en av landets cirka 7 000 gymnasiesärelever har hon också rätt till 22 veckors praktik under de fyra år som hon går på gymnasiet. Eller arbetsplatsförlagt lärande, apl, som det heter.

Vi träffar henne och hennes handledare Eva Kalm-Granberg på Montessoriförskolan Jordgloben i centrala Norrköping en morgon i juni. Det var här hon gjorde sin apl förra läsåret, och det är här som hon ska gå sin lärlingsutbildning till hösten. En utbildning som är ny i sitt slag och som innebär ännu mer praktik. Då får hon bekanta sig ännu mer med arbetsmarknaden, något som i sin tur ökar hennes chanser till framtida jobb.

Men Julia Josefsson har inte bara handlag för jobbet, hon har också haft lite tur. I samband med att gymnasiesärskolan gjordes om för tre år sedan ökade nämligen skolans fokus att hjälpa dessa elever ut i arbetslivet. Men att hitta praktikplatser är svårt, det vittnar bland annat sex av tio rektorer om i en intervjuenkät som Skolverket nyligen gjorde.

En orsak till det är arbetsgivarnas brist på tid och resurser, upplever rektorerna. De pekar också på konkurrensen från andra utbildningar samt ett ganska svalt intresse över lag. Många känner därutöver oro. Oro för att eleverna på gymnasiesärskolan ska känna sig lurade om de går en utbildning som inte leder till någon fortsättning i arbetslivet.

”Ibland så ifrågasätter jag, vad utsätter vi eleverna för?”, som en av de intervjuade uttrycker det.

En annan:

”Var finns platsen för den här målgruppen? Det är svårt för normalstörda att passa in, det är sådan otrolig förändringstakt och höga krav.”

Och en tredje, som menar att det handlar om människosyn, efterlyser i likhet med många andra intervjuade ett större samhällsansvar. Att politikerna och arbetsgivarna, framför allt de offentliga, helt enkelt borde anstränga sig och samverka mer med skolorna. Så här säger hen:

”… offentlig sektor måste ta ett ofantligt mycket större ansvar. Där brister det. … För jag tror att det är enda sättet för de här ungdomarna att komma in på arbetsmarknaden.”

Men i Norrköping har politiker och näringsliv engagerat sig i frågan. Ja, här intill Bråviken har man inte bara lyckats få fram praktikplatser utan också ansträngt sig för att hitta och utbilda handledare, som exempelvis montessoriläraren Eva Kalm-Granberg. Dessutom har kommunen en särskild apl-samordnare, som tillsammans med lärare och arbetskonsulenter arbetar med att ta fram just praktikplatser.

Från och med i höst har Norrköping också dragit igång ett pilotprojekt som innebär att ett antal utvalda elever på gymnasiesärskolan nu får gå en lärlingsutbildning. Elever som till exempel är beredda på arbetsgivarnas krav på närvaro och intresse för att utföra själva jobbet. Då får de praktisera halva sin utbildningstid i stället, betydligt mer än när de gör sin vanliga apl.

Och Julia Josefsson, som just har påbörjat tredje året på estetiska verksamhetsprogrammet på Hagagymnasiet, är alltså en av dem.

Halvtimmen före övergångsstället och promenaden till parken visar hon oss hemtamt runt i Jordglobens lokaler. Läsrummet, dockvrån, samlingsrummet – och så ateljén förstås, som hon trivs bäst att vara i.

– Här brukar vi pyssla och måla och så. Men det är kul att leka med barnen över huvud taget, säger hon.

Efter sin apl blev hon erbjuden att sommar-jobba här i tre veckor och när vi satt oss ned vid ett bord ber jag henne svara på varför hon tror att hon blev det. Hon ler lite generat.

– Vet inte …

Eva Kalm-Granberg ser ömsom på henne ömsom på mig, och ler ännu mer:

– Eftersom du är så duktig på att jobba naturligtvis!

På vilket sätt? 


– För att hon är så lyhörd, ödmjuk och ansvarsfull. Alltid glad. Hon lyssnar på barnen, ser deras behov och tar sig verkligen tid med dem. Till skillnad från en del andra praktikanter man haft genom åren, som antingen gömt sig på toaletten eller glott ner i telefonen.

Hur var det i början av praktiken?

– Då var du osäker och sprang efter mig hela tiden. Men nu tar du för dig, tar egna initiativ och kommer med egna idéer. Eller hur, Julia?!

En pojke eller flicka pockar på uppmärksamhet i rummet intill och Eva Kalm-Granberg reser sig upp och går iväg, och under tiden hon gör det frågar jag Julia Josefsson hur hon tycker att det är att vara här på jobbet och på skolan. Trivs hon?

– Jag är inte så jätteförtjust i skolan. Nej, det är bättre här. Roligare. Mycket roligare.

Finns det inte något som är tråkigt med jobbet?

– När barnen skriker kan det vara lite jobbigt, även om det är normalt att barn gör det.

Hur trivs du med dina arbetskamrater jämfört med dina klasskamrater?

– Alltså ... Här är det mer på riktigt. Man kan fråga dem om vad som helst … Vanliga, enkla saker. Och så utvecklas man ju hela tiden genom att titta på hur de gör. Jag försöker lära mig av dem, för min egen skull.

Vad tror du om den nya lärlingsutbildningen?

– Spännande. Jag har redan lärt mig mycket, men nu tror jag att jag kommer lära mig ännu mer.

Tror du att du kommer jobba på en förskola även efter utbildningen?

– Jag vet inte, vi får se vad allt leder till.

Senare, i den där parken, när Julia Josefsson står i centrum för en ringlek och är nära att trilla omkull av en klunga klängande barn, berättar Eva Kalm-Gransäter varför hon nappade på kommunens erbjudande och valde att vidareutbilda sig till handledare.

– Det var så självklart på något sätt. Alla ska få känna att man behövs, att man är en kugge i samhället. Sådant är jätteviktigt för mig.

Och vad är det viktigaste man bör tänka på som handledare?

– Att man först och främst lär känna eleven. Och att man inte ger eleven för svåra eller för enkla uppgifter. Men jobbigare än så är det faktiskt inte, och vinsten man får ut av det här är så mycket större än jobbet man lägger ned.

Hon tittar åt Julia Josefssons håll, fortsätter:

– Jag förstår inte varför det ska finnas sådant motstånd som det gör. Det är ju fantastiskt att få se en ung människa växa på det här sättet. Dessutom är det ju bara bra om barn får träffa alla sorters människor.

– Det är win-win för alla!

Läraren berättade för klassen om en elevs ADHD – mot föräldrarnas bestämda vilja. Nu kritiseras hen av Justitieombudsmannen.

Begränsa överskotten, fördela resurserna kompensatoriskt, blanda eleverna och ge lärarna mer att säga till om. Det är Lärarförbundets politik för en likvärdig skola. – Vi menar att staten har det yttersta ansvaret för likvärdigheten. Det ansvaret har inte tagits fullt ut, säger ordförande Johanna Jaara Åstrand.

Innebär detta att ni har satt ner foten om vinsterna, Johanna Jaara Åstrand?

Betyg på försök i årskurs 4 införs med start nästa höst. Det är innebörden av en lagrådsremiss som regeringen beslutade om på onsdagen. Försöket införs trots omfattande kritik från forskare och tunga skolmyndigheter.

Varma relationer mellan lärare och elever kan få elever att ingripa mot mobbning. Det visar ny forskning vid Lunds universitet.

Ett sätt att minska mobbningär att få elever att ingripa direkt på plats eller säga till en lärare. För elevers motivation att göra det är deras relation till läraren viktig, visar en ny studie.

– År 2025 hoppas jag att vi är ett lärarförbund. Så kaxigt avslutade Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand sitt tal på Mittkonferensen.

Johanna Jaara Åstrand – är det din bedömning att det bara kommer att finnas ett lärarförbund år 2025?

• Lärarförbundet tappade under förra året nästan 2 000 yrkesaktiva medlemmar.
• Bara hälften av medlemmarna tycker att Lärarförbundets idé och värderingar är tydliga.
• En tredjedel av ombuden avslutar sina uppdrag varje år. En del ombud ersätts, men inte alla, vilket gör att antalet ombud minskar.

–Ärligt talat är detta deprimerande siffror. Men samtidigt innebär de en stor potential. Om vi kan bli bättre på att involvera och engagera medlemmarna kan vi växa igen, sade Johanna Jaara Åstrand under sitt inledande tal på Mittkonferensen.

Den svenska friskolekoncernen Kunskapsskolan öppnade nyligen sin första skola i Saudiarabien. Om några år ska bolaget ha flera tusen elever i landet. – Sedan har vi ambitioner att göra mycket större saker i Saudiarabien så småningom, säger chefen för satsningen, Anders Bauer.

Lärare har ett eget ansvar för att elevernas personuppgifter skyddas. Det konstaterar stadsrevisionen i Göteborg efter en granskning som avslöjar allvarliga brister i skolornas IT-säkerhet.

Hallå där! Maria Svärdström, fritidspedagog i år 4 till 6 på Murgårdsskolan i Sandviken, som pratat mycket om läskiga clowner med eleverna på sistone.

– Det var två polisanmälningar i helgen och det har spridits i sociala medier om clowner, men det har inte varit någonting. På måndagen började barnen direkt att prata clowner. Men i alla historier är det någon annan som har sett en läskig clown. Ingen har sett en direkt.