Arbetsglädje – en blandning av sött och salt. Känns jobbet meningsfullt och du får feedback, då har du arbetsglädje och kraft att engagera dig. Om inte, står likgiltigheten och lurar runt hörnet.
Tidigare i år frågade fackförbundet Unionens tidning Kollega sina läsare vad som ger dem arbetsglädje. Arbetsuppgifterna hamnade överst på listan. Kollegorna kom på andra plats, tätt följd av delaktighet och uppskattning. Lönen, ansvar, chefen, tillit och förmåner, lyftes också fram som viktiga ingredienser för arbetsglädje.
När Anna-Carin Bredmar vid Göteborgs universitet, började jobba med sin avhandling, Lärares arbetsglädje – betydelsen av emotionell närvaro i det pedagogiska arbetet, hade hon stora planer. En idé var att undersöka på alla pedagogiska nivåer, ”från småbarnsavdelningen till professorn”, som hon uttrycker det. Vad är gemensamt och vad skiljer sig åt? Men det blev för stort, för mastigt. Ändå är hon helt övertygad om att resultatet riktar strålkastarljuset mot sånt som är helt allmänmänskligt, som gäller för oss alla.
Anna-Carin Bredmars studie fokuserar på nitton lärare och deras erfarenheter av arbetsglädje. De lärare hon pratade med, arbetade alla med elever i årskurs ett till tre, men var ändå på ett eller annat sätt involverade i förskoleklass. Lärarna pekar på saker som är typiska när man vistas i barns närhet, som kramar och roliga kommentarer, men också sånt som kan vara oerhört krävande för vuxna, inte minst energimässigt. Samtidigt är det just det som är grejen, det som gör arbetet så roligt. Men i inledningen av sin studie var hon orolig för att lärarna skulle uppleva projektet som ett hån. Komma och prata om arbetsglädje när krisdebattens vågor svallade som allra högst.
– Det märkliga var att de gärna ställde upp och att det var nästan omöjligt att få tyst på dem. Flera av lärarna undrade varför vi aldrig pratar om arbetsglädje. Varför lyfter vi aldrig fram det som är roligt i jobbet, det som verkligen ger kraft och energi? Men man ska veta att när man kastar ljus på ett sånt fenomen, då kommer per automatik dess skugga fram också, konstaterar Anna-Carin Bredmar.
Hon menar att arbetsglädjens främsta fiende eller hot, inte har något med ilska, frustration eller sorg att göra. Hotet kommer från likgiltigheten, att man känner att allt är skit samma. Anna-Carin Bredmar understryker att det är fundamentalt i så kallade mellanmänskliga arbeten att bibehålla arbetsglädjen. Hamnar man i likgiltigheten försvinner orken och energin som behövs för att involvera och engagera sig, det som är så betydelsefullt det pedagogiska arbetet ska bära frukt. Det är de intervjuade lärarna överens om. Känner man arbetsglädje gör man ett bättre jobb.
Uttrycket arbetsglädje blir på något sätt mindre diffust när man själv upplever just det. Anna-Carin Bredmar beskriver det som att ”det man uppfattar som sin kärnverksamhet” fungerar och att det känns meningsfullt. Då infinner sig någon slags bekräftelse och feedback som gör att man känner glädje helt enkelt. Och inte glädje i största allmänhet utan glädje i relation till arbete. När jag frågar henne vad hon själv gör för att locka fram arbetsglädjen de dagar då den lyser med sin frånvaro, konstaterar hon att det handlar om att förmå sig att reflektera. Över vad det är i jobbet som är roligt och när hon känner att ”Yes, det här betyder mycket för mig”. Vad är det då för fält, för område, för situationer och sammanhang? Kan hon åstadkomma mer av det? Kan hon tala med sin chef eller med kollegorna, eller kan hon själv strukturera sitt arbete så att hon gör mer av det roliga, det givande och mindre av det andra?
Anna-Carin Bredmar talar om arbetsglädjens tre fundament. Ett är den grundläggande stämningen som man inte riktigt kan ta på. Ett annat är det hon kallar för kraftkällan, den innebär att man orkar mer. Hon nämner lärare som jobbat med temaarbeten som krävt mycket merjobb, men det gjorde ingenting. Det var roligt, stimulerande och gav mycket energi tillbaka. En helt annan sak är det när man ställs inför situationer eller uppgifter som dränerar, som inte har att göra med det som man ser som sina främsta uppgifter. Fundament nummer tre är närvaro och Anna-Carin Bredmar använder sig av tre ord för att fånga denna innebörd hos arbetsglädjen, närvaro, härvaro och flöde, för att lyfta fram behovet av att vara här och nu, att göra ett bra jobb och för att känna just arbetsglädje.
Uttrycket ”det sitter i väggarna” är ett annat sätt att beskriva den grundläggande stämningen på en arbetsplats. Jag testar det på Anna-Carin Bredmar och hon poängterar direkt, med ett skratt, att arbetsglädjen förstås inte är helt oberoende av de människor som vistas där. Man kan inte tömma ett hus och sätta in helt nya personer och ändå ha kvar den stämning som varit tidigare.
Hon tar det hon kallar för det fenomenologiska perspektivet som handlar om relationer, de mellan människor såväl som relationer till en miljö, en kontext, ett sammanhang. Det är liksom mellanrummet som är i fokus, en form av samspel som också är ett sätt att hantera livets berg-och-dalbana. När det blir för stressat och pressat, då drar man lite skämt och försöker lätta upp stämningen. Det är en ventil på samma gång som det är ett sätt att känna en befriande gemenskap. ”Visst är det jobbigt och svårt, men om vi hjälps åt så kan vi göra skillnad. Då kan vi vända det här”, som Anna-Carin Bredmar säger det.
– Det är något av en mellanmänsklig styrka i den delade glädjen, att man får skratta och gråta tillsammans. Många gånger gör man saker bara för att det är kul och för att man vill känna glädjen tillsammans med barnen, i undervisningssammanhang eller med kollegorna.
Hon menar att arbetsglädje som emotionell närvaro i sin tur kan mynna ut i en förmåga, så kallad emotionell lyhördhet, en hörnsten i det pedagogiska arbetet. Det är något man kan utveckla om man är beredd att ta in de erfarenheterna. Hon syftar inte bara på glädjefyllda stunder, men säger att hon tror på vikten av att våga uppmärksamma det som är positivt och som fungerar, samtidigt som man försöker sålla ut det som är mindre lyckat.
– Jag vill påstå att man kan utveckla ett känsligt förnuft och en förnuftig känsla i pedagogiskt arbete som är så viktig. Då kan jag handla insiktsfullt, förstå sammanhang och det bidrar till möjligheten att till viss del och i viss mån, inta den andres perspektiv.
Just det, att kunna skifta perspektiv, är viktigt i allt pedagogiskt arbete. Anna-Carin Bredmars lärare återkommer i avhandlingen, till att när de är närvarande och lyhörda, då upplever de arbetsglädje. Och omvänt, i de glädjefyllda stunderna har man större förmåga att agera på ett bra sätt. Glädjen fungerar förebyggande och ska man skapa ett gott pedagogiskt arbete behöver man kunna engagera och involvera sig, bjuda på sig själv. För att kunna göra det är det nödvändigt att man lyssnar på sina egna signaler.
– Ta bara förskollärararbetet, det handlar så mycket om att göra upptäckter tillsammans med barnen, om att gå in i saker med nyfikenhet och en öppen attityd, då händer det något extra i mötet.
I sin avhandling skriver Anna-Carin Bredmar att arbetsglädje också bidrar med en förståelse av arbetet som en sammanvävd helhet. Hon använder ordet livsväv och menar att varaktig arbetsglädje i läraryrket handlar om möjligheten att få erfara en mängd olika känslor. En av de intervjuade, Gry, utvecklar: ”…att det är levande material, gör att jag vet ju inte riktigt vad som väntar mig. Men jag har hellre det och att jag får vara arg och glad och ledsen och sur och spela hela det här känsloregistret än att allting är lika, lika, lika”.
Martin Röshammar