Flera nedsättande omdömen kring elever vid en gymnasieskola i Varberg lades av misstag ut på skolans Facebook-sida av en lärare. Filen låg kvar i mindre än en minut men en av eleverna hann ladda ned den till sin dator.

Energigymnasiet i Upplands Väsby har så stora kvalitetsbrister att Skolinspektionen hotar med vite på 450 000 kronor om problemen inte rättas till.

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) kan tänka sig att justera reformen med karriärtjänster efter den massiva kritiken från landets lärare. – Absolut, säger han till Lärarnas tidning.

Skolinspektionen avslutar sin tillsyn av Praktiska gymnasiet Stockholm efter att skolan gjort de förbättringar som myndigheten krävt.

Begreppet ras viktigt analytiskt verktyg anser forskare.

I det offentliga samtalet är det kontroversiellt att använda sig av begreppet ras. Med denna »färgblindhet« und­viker lärare att diskutera elevers erfarenheter av rasism i vardagen, enligt en ny doktorsavhandling.

— Lärare är medvetna om elevernas erfarenheter men färgblindheten gör att de saknar begrepp för att diskutera dem, säger Osa Lundberg vid institutionen för kommunikation, pedagogik och lärande vid Göteborgs universitet.

Hon har under tre års tid följt tre lärarlag och deras elever i årskurs nio i en multietnisk förortsskola.

I och utanför skolan hade de »icke-vita« eleverna regelbundet erfarenhet av vardagsrasism. Det kunde exempelvis handla om att eleverna inte bemöttes på samma sätt vid studiebesök. När elevernas upplevelser inte togs upp i undervisningen riskerade deras känsla av utanförskap av öka, enligt Osa Lundberg.

Hennes forsning utgår bland annat från det som i USA och Storbritannien benämns »critical race studies«.

I Sverige är begreppen ras och rasism inte lika etablerade inom utbildningsvetenskapen, men Osa Lundberg anser att de är viktiga analytiska verktyg för att belysa social och kulturell ojämlikhet för icke-vita ungdomar.

I Sverige är det mer tillåtet och accepterat att prata om kulturella skillnader än att tala om ras och rasism, menar Osa Lundberg. Men att tala om kulturella skillnader är också att kategorisera och skapa skillnader mellan olika grupper i samhället, framhåller hon.

Osa Lundberg betonar att »ras« ska ses som en social konstruktion och inte som en biologisk kategori. I avhandlingen använder hon begreppet även för att analysera vitheten som norm i undervisningen. Den förutsatta neutraliteten i läromålen döljer vitheten som en universell norm, skriver hon.

Osa Lundberg anser att även lärare kan använda sig av begreppet ras i undervisningen, på liknande sätt som kategorier som klass och kön. Det kan möjliggöra samtal i klassrummet om den vithetsnorm som enligt Lundberg ofta förmedlas genom ämnesundervisningen. Eleverna är redan medvetna om vad det innebär att ha en annan hudfärg än vit och tar ofta upp det sinsemellan på ett lekfullt sätt.

— Jag tror att lärare och elever i nian kan hantera en sådan diskussion på ett objektivt och neutralt sätt. Det kan bli lättare att sätta ord på elevernas erfarenheter.

När ugglan läser lystrar barnen. Tidig satsning på litteratur ger bättre läsförståelse i årskurs 3. Det vet förskollärarna i Mölndal.

Björnen som blygt kikar fram vid trappkanten och barnen på Stensjöns förskola har inte träffats förut. Trots det känner barnen direkt igen både henne och den lilla skogsscenen med den uppochnedvända bänken i ena hörnet av rummet.

— Jag brukar gå hit i smyg och öva på att gå på lina, förklarar hon när hon äntligen vågar se barnen i ögonen och svara på deras frågor om varför hon har kommit på besök.

— Vi vet, du är jättebra på det, svarar barnen i mun på varandra.

Björnen ser förvirrad ut.

— Hur vet ni att jag är bra på att gå på lina? frågar hon.

— Vi har sett det i en bok, svarar de utan att tveka.

Boken som barnen så självklart hänvisar till är »Hugo — vilken cirkus« av Mia Nilsson. Den är det här läsårets utvalda saga på flera av Mölndals förskolor med litteraturprofil. Att en figur ur sagan plötsligt lösgör sig ur pappret och kommer på besök är inget ovanligt eller konstigt för barnen här. Trots att de känner igen förskolläraren Jennie Pilo som döljer sig under björnkostymen spelar de med och blir tydligt exalterade över det oväntade besöket.

— Vi brukar säga att i fantasins värld kan allt hända, kommenterar förskollärare Line Kavmark Knieling.

Själv är hon för stunden utklädd till uggla. Också det en bokkaraktär. Fast en som fått en större roll i förskollärarnas arbete med boken än den har i den nedskrivna sagan. Där är ugglan bara ett av alla djuren i skogen som tillsammans bestämmer sig för att sätta upp en cirkus. I Stensjöns förskolas version är ugglan en figur vars mobila bibliotek barnen då och då får besöka för en bokstund med guldkant.

En sådan bokstund kan, som i dag, för­beredas med att en handdocka kommer med en QR-kod med en inspelad inbjudan från ugglan att komma och besöka henne. Ibland ute i skogen eller på gården och ibland inne i en särskilt uppbyggd biblioteksvrå.

— Aoo, aoo. Vad roligt att ni fick mitt meddelande. Jag satt här och väntade och väntade, hälsade ugglan alias Line Kavmark Knieling barngruppen när den för en stund sedan knackade på dörren till det stora rummet där hon tillfälligt byggt upp sitt mobila bibliotek.

Därefter bjöd hon den förväntansfulla och lite uppspelta barngruppen att slå sig ner och med en gemensam vers förflytta sig till sagans värld. Hon tände ett ljus och började läsa ur dagens utvalda bok »Cirkus Bestivus« av Andreas Palmaer.

— »Hugo — vilken cirkus« är vår utgångspunkt och vår ram det här läsåret. Utifrån den jobbar vi upplevelsebaserat med alla läroplanens strävansmål och läser även många andra böcker, berättar Line Kavmark Knieling.

»Cirkus Bestivus« har getts ut av Olika förlag och handlar om hur viktigt det är att man gör det som man är bra på och inte det som förväntas av en på grund av ens könstillhörighet. Den vänder upp och ner på gängse föreställningar om vem som är bra på vad, och det är förstås ingen slump att Line Kavmark Knieling har valt att läsa just den.

I höstas låg arbetslagets fokus på att få barnen att med Hugos hjälp fundera kring hur man är en bra kompis. I boken låtsas han ha brutit benet när det är dags för cirkusens efterlängtade föreställning och ger på så sätt den blyga björnen chansen att visa upp hur bra hon är på att gå på lina. Ingen av de andra djuren i skogen ville låta henne göra det efter­som de inte trodde att en tjock liten björn kan vara bra på att balansera på en lina.

Nu i vår är tanken att förskollärarnas fokus i stället ska ligga på att utifrån bokens berättelse försöka stärka barnens självförtroende och självkänsla så att de vågar visa det som just de är bra på. Oavsett omgivningens förväntningar. Planen är att arbetet ska kulminera i en gemensam cirkusföreställning lagom till sommaren.

Innan barnen lämnar ugglan och det mobila biblioteket för den här gången, och björnen går hem till skogen igen, får de därför en låda att ta med sig tillbaka till avdelningen. Den innehåller några böcker om hur man gör en cirkusföreställning och två frågor: »Vad tänker du att du är bra på?« och »Vad skulle du vilja uppträda med på en cirkus?« — tänkta som startskott på vårens arbete.

Line Kavmark Knieling dröjer sig kvar när barnen och kollegerna går i väg. Hon vill ta av sig de buskiga glasögonen och den grå fjäderliknande tröjan innan hon åter är sig själv med barnen. Det är viktigt att inte blanda ihop rollerna för att mystiken och spänningen i leken inte ska gå förlorad. För även om barnen hela tiden när de möter en sagokaraktär vill visa att de visst vet vem som gömmer sig under förklädnaden spelar de efteråt med och talar om besöken som om de varit på riktigt.

— Barnen tycker alltid det är väldigt spännande när de får träffa en utklädd bokkaraktär. Och handdockorna som vi använder nästan varje dag blir deras vänner. Ibland kommer de till oss och berättar att handdockorna har sagt saker till dem som vi vuxna inte har hört, säger Line Kavmark Knieling förtjust.

Hon gillar att barnen, precis som de vuxna, lever sig in i leken. För ett av syftena med litteraturprofilen och det upplevelse­baserade arbetssättet är att barnen ska få möjlighet att utveckla sin fantasi.

— Att få möjlighet att leka berikar barnens lärande. I fantasins värld får de bearbeta sina tidigare erfarenheter och upplevelser, säger Line Kavmark Knieling.

Att arbetssättet dessutom uppskattas av alla i personalen är en bonus.

— Varje gång vi klär ut oss känns det lite pirrigt och extra roligt. När vi vuxna har kul på jobbet blir vi goda förebilder för barnen, anser Line Kavmark Knieling.

Den främsta anledningen till att Mölndals förskolor började arbeta med en litteraturprofil för ungefär tio år sedan var dock att man ville stimulera barnens språk- och läs­utveckling och uppmuntra dem att reflektera över text och bild genom en riklig tillgång till litteratur. Och det målmedvetna arbetet har gett resultat.

När Ann-Katrin Svensson, lektor vid Högskolan i Borås, för något år sedan gjorde en utvärdering av arbetssättet i Mölndal visade det sig att de barn som gått i en förskola med litteraturprofil hade bättre resultat än riksgenomsnittet i läsförmåga och läsförståelse på det nationella provet i årskurs 3. Både på klass- och på individnivå.

— Väldigt många av de här barnen hade alla rätt. Det går naturligtvis inte att säga fullt ut att det beror på litteraturprofilen men även om man tar hänsyn till socioekonomisk bakgrund hamnar de påfallande högt, konstaterar Ann-Katrin Svensson när hon ombeds kommentera ut­värderingens resultat.

Lika positiv som hon är till litteratur­förskolornas arbete, som hon anser är »föredömligt«, lika negativ är hon till att förskolor inte kommer att kunna få bidrag för att delta i den statliga satsningen Läslyftet.

— Det är så misslyckat att man inte har förstått de tidiga årens betydelse för kommande skolresultat, säger Ann-Katrin Svensson och hänvisar till att forskning har visat att barn som tidigt blir positiva till läsning och litteratur blir mer motiverade att träna upp sin förmåga att själva ta del av och förstå det som står i böckerna.

Ann-Katrin Svensson tycker också att det är synd att det inte ställs några krav på förskolor att ha ett eget bibliotek.

— Det finns i dag förskolor som har mindre än en bok per inskrivet barn. Dessutom är det många som förvarar sina böcker i inlåsta förråd som barnen inte har tillgång till. Det medför att barnen går miste om att uppleva bokglädje i förskolan, säger Ann-Katrin Svensson.

På Stensjöns förskola tänker man fortsätta att jobba med sin litteratursatsning även utan statens läslyftsbidrag. Men Line Kavmark Knieling håller med Ann-Katrin Svensson om att det är konstigt att förskolor inte får vara med i Läslyftet på samma villkor som skolor.

— Det är ju i förskolan som det livslånga lärandet grundas, säger hon och lämnar det stora rummet för att återförenas med barngruppen inne på avdelningen. Nu helt befriad från ugglekläder och åter sitt vanliga jag. Det är dags för lunch och sagovärlden får vila.

Till hösten utökas Läslyftet med material för förskolan. Men det blir inget statsbidrag till deltagande förskolor.

När Läslyftet startade i höstas var fortbildningsmaterialet som ingick riktat mot grundskolan och förskoleklassen. Till läsåret 2016/2017 kommer det även att finnas material för förskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan. Men huvudmän för förskolan kommer inte, till skillnad från övriga huvudmän, att kunna söka stats­bidrag för att frigöra tid för handledning.

— Det beror på begränsade resurser och på att Skolverket, enligt den förordning som styr Läslyftet, endast får dela ut statsbidrag till huvudmän inom grundskolan och motsvarande skolformer, förskoleklassen, gymnasieskolan, och gymnasiesärskolan, säger Erica Jonvallen, Skolverkets projektledare för Läslyftet.

Hon tycker ändå att det är viktigt att även förskolor arbetar med barns språk- och läs­utveckling.

— Det är i förskolan som grunden läggs för att barn ska klara av skolan.

Det nya fortbildningsmaterialet som blir tillgängligt till hösten kommer att finnas på Läs- och skrivportalen och vara uppbyggt på samma sätt som det som riktar sig till grundskolan. Det vill säga i moduler som innehåller material för kollegiala diskussioner, reflektioner över undervisningen samt gemensam planering och uppföljning av klassrumsaktiviteterna för att utveckla undervisningen.

Modulerna för förskolan har de preliminära rubrikerna »Flera språk i förskolan« och »Läsa och skriva i förskolan«.

Kalla saker vid dess rätta namn. Mobbning är inget annat än trakasserier. Det skriver en företrädare för Sveriges Elevkårer.

Ett begrepp som använts allt oftare under de senaste åren är »mobbning«, som enligt Svenska Akademiens ordlista betyder »kamratförtryck«. Förr pratade ingen om mobbning, men i dag arbetar alla mot det.

Redan i förskolan pratar förskollärarna med barnen om mobbning och begreppet hänger därefter med under hela skoltiden fram till studenten.

Men efter studenten, i vuxenvärlden, används ordet mobbning betydligt mer sällan. I stället säger vi trakasserier eller kränkningar.

Jag vill väcka frågan om begreppet mobbning ens bör användas. Varför gör man skillnad på trakasserier som sker bland barn och ungdomar och trakasserier som sker bland vuxna?

I Svenska Akademiens ordlista står också »kränka — förolämpa; våldföra sig på; bryta mot« och »trakassera — utsätta för obehag, vara kitslig mot«. Vi kan alltså konstatera att mobbning, kränkningar och trakasserier i praktiken är samma sak.

För mig är det märkligt att vi benämner de hemska handlingarna olika beroende på vem det handlar om. Det är kränkningar och trakasserier oavsett var det sker och vem som utsätts.

Omkring 45 personer tar varje år sitt liv på grund av kränkningar och trakasserier. De är inte mobboffer. De är 45 individer som blev kränkta och trakasserade, kanske under hela sin livstid. Den norske pojken Odin tog sitt liv när han endast var 13 år gammal. Inte heller han var ett mobboffer. Han var ett barn som blev kränkt och trakasserat under hela sin skoltid.

Enligt svensk lagstiftning kan du bli dömd för trakasserier och kräkningar, men inte för mobbning. Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (L) skrev i en debattartikel i Aftonbladet den 30 oktober 2014 om hur sexuella trakasserier drabbar flickor redan på lågstadiet.

När skolan och samhället reducerar dessa brottsliga handlingar till mobbning, visar vi att det är mer accepterat, något en får räkna med i skolmiljö. Hur ska vi någonsin uppnå ett jämlikt samhälle om våra barn inte förstår att dessa handlingar är brottsliga?

Förr undvek vi som sagt att prata om dessa problem. Nu tycker jag att det är det dags för nästa steg. Barn och ungdomar måste förstå att mobbning är samma sak som trakasserier och kränkningar. Att det är brottsliga handlingar. Skolan, samhället, du och jag har ett ansvar. Ett ansvar gentemot Odin, gentemot alla flickor som i lågstadiet utsätts för sexuella trakasserier och gentemot dem som varje år tar sitt liv på grund av kränkningar och trakasserier.

Jag har bytt ut ordet mobbning och använder i stället trakasserier och kränkningar. Frågan är: Kommer du att göra detsamma?

Inom de estetiska ämnena är såväl läromedel som lärarhandledningar en bristvara. Bristande efterfrågan i kombination med för få som vill skriva är knäckfrågan enligt förlagen.

En bok om stickning, en annan om luffarslöjd och en tredje om möbelsnickeri. Det finns hyllmeter av böcker som utgår från olika slöjdarter och hantverkstekniker, många med starkt föremålsfokus där arbetsmetoden förklaras steg för steg. Böcker som tar ett helhetsgrepp om skolämnet slöjd lyser däremot med sin frånvaro. 

– Bokhyllorna svämmar över av hantverkslitteratur och pysselböcker men de är långt ifrån ett läromedel som kopplar enskilda tekniker till det centrala innehållet i läroplanen. Om jag jämför med ämnena fysik, kemi och biologi, som jag också undervisar i, blir det tydligt att det är stor skillnad på utbudet. Böcker som ger stöd i undervisningen finns helt enkelt inte i slöjden. Det skapar en osäkerhet för oss lärare som dessutom ofta har få kollegor att bolla med. De diskussionerna får man föra på Facebook, säger Agneta Isaksson, lärare och utvecklingsledare på Nävekvarns skola i Nyköping.

Av de många diskussionstrådarna på olika internetforum att döma är det fler än hon som diskuterar och problematiserar bristen på läromedel inom de estetiska ämnena. Vid en snabb översyn av de läromedel som finns på några av de största läromedelsförlagen utmärker sig trä-och metallslöjden. Inom detta ämne finns det få – om ens några – läromedel. Vad gäller de estetiska ämnena generellt sett ser läget ungefär lika dystert ut – särskilt för dem som undervisar på högstadiet.

I Skolverkets senaste nationella ämnesutvärdering av bild, musik och slöjd i grundskolan bekräftas också detta.  Där står det att lärare i dessa ämnen är missnöjda med de läromedel som finns och att de som ändå förekommer i undervisningen vanligtvis produceras av lärarna själva. Att lärare gör egna läromedel på ordinarie arbetstid ser Kristina Stenborg, musiklärare och ordförande för Musiklärarnas riksförening, fler problem med.

– I musikämnet behövs ett läromedel som täcker in saker som hur musik noteras, musikaliska begrepp samt musikhistoria. Att hitta på egna och uppfinna progressionen i ämnet på nytt tar mycket tid och vad ska garantera likvärdigheten om alla gör olika? Jag tror att det traditionellt sett har funnits ett motstånd mot ett generellt läromedel eftersom det ansetts styra undervisningen för mycket, men vi är ju styrda vare sig vi vill det eller inte. Dessutom är det viktigt för vår profession att visa att även musikämnet grundar sig i vetenskap, säger hon.

I läroplanen står det att eleven ska ha tillgång till läromedel för att kunna utveckla sina kunskaper men Skolverket har inte något granskande uppdrag när det gäller läromedel. Tillgången såväl som kvaliteten på de läromedel som ges ut blir det därför upp till förlagen att säkerställa. Det ställer också höga krav på lärarna som måste kvalitetsgranska läromedlen som köps in. Detta förutsätter också att det faktiskt finns något att välja på. Varför finns det så få böcker i dessa ämnen?

– En anledning är att efterfrågan har varit för låg vilket vi upplever ändrades efter revideringen av läroplanen. Vi har därför börjat projektera för nya läromedel i dessa ämnen, men det dröjer ett tag innan de är klara. Frågan är om marknaden är redo för elevböcker. Eftersom skolorna har väldigt lite läromedelspengar prioriteras kanske andra ämnen. Ett läromedel som baseras på en lärarhandledning med både undervisningsstöd, kopplingar till kursplan, förslag på uppgifter och kopieringsunderlag kan dock också det vara ett stort stöd i ämnet, säger Katarina Blomqvist, redaktionschef för läromedel på Natur och Kultur.

Det är alltså inte bara läromedel, förstått som klassiska teori- och övningsböcker för eleverna, som fattas utan också lärarhandledningar som ger lärarna stöd i undervisningen. Caroline Hjorth, affärsområdeschef på Liber, som precis tagit fram lärarhandledningar i idrott och hälsa samt bild, påtalar också ett problem som de själva inte kan styra över. 

– Vi har haft svårt att hitta möjliga författare i andra praktisk-estetiska ämnen. Varje gång vi möter några som ber oss ta fram ett material i deras ämne, nu senast i träslöjd, frågar vi om de är intresserade av att skriva det. Hittills har ingen nappat, säger hon.

Åsa Fant Perdsjö, bildlärare och populär bildämnesbloggare, tog däremot på sig uppdraget att skriva lärarhandledningen Tummen Upp! Bild som ges ut av Liber.

– Jag hade länge letat efter bra böcker och tog till och med kontakt med ett förlag för att jag tyckte att en av deras böcker borde revideras efter den nya läroplanen. Svaret jag fick var att det inte behövdes för att det gällde bild, vilket säger en del om synen på ämnet. Så när jag fick frågan att själv skriva en bok tvekade jag inte. Av responsen jag fått är det tydligt att många – både erfarna och oerfarna lärare – har behov av ett undervisningsstöd, säger hon.

Syftet med såväl lärarhandledningar som läromedel är att detta ska stå som en garant för en likvärdig skola. Undervisningen behöver inte se likadan ut överallt men alla elever ska ha samma förutsättningar för att nå målen med undervisningen. Att lärare då tvingas skapa egna kursupplägg och läromedel kan vara problematiskt av flera skäl, menar Wiwi Ahlberg, ordförande för Sveriges Läromedelsförfattares förbund.

– Att eleven ska ha tillgång till bra läromedel står till och med i läroplanen men att lägga produktionen på lärarna fungerar inte. De ska hinna med mycket på sin arbetstid och det riskerar därför att bli ett arbetsmiljöproblem om läraren måste uppfinna hjulet på nytt hela tiden. Dessutom finns det inget som då garanterar kvaliteten. Vi som skriver läromedel är också lärare i grunden men vi skriver vid sidan av arbetet som lärare med redaktionellt stöd. 

Varför är det så svårt att få estetlärarna att bli läromedelsförfattare?

– Det kräver en stor arbetsinsats och man får betalt efter att boken är klar. Det är ett stort hinder för många, speciellt i de ämnen där det inte är säkert att man får sålt så mycket som behövs för att få igen den nedlagda arbetstiden. Eftersom estetlärare antagligen prioriterar material framför böcker borde det finnas öronmärkta pengar för just läromedel så att det ena inte behöver utesluta det andra. Men det är fråga för politikerna, säger hon. 

Skolinspektionen skärper tonen mot Praktiska gymnasiet Kristianstad. Skolan har fortfarande så stora brister i utbildningen att den nu riskerar totalt 1,1 miljoner kronor i vite.

Alla elever kan inte älska ditt ämne, men alla kan bli mer engagerade. Släpp kontrollen, lyssna på eleverna och ta hjälp av Zlatan, råder forskare.

Genom åren har olika undersökningar visat på bristande motivation hos svenska skolelever. Även om estetlärare kan stoltsera med att de flesta eleverna gillar deras ämnen är det tydligt att engagemanget mattas av ju äldre de blir. Det framkommer i den senaste utvärderingen av grundskolans bild, musik och slöjd. När eleverna kommer upp i nian tycker allt färre att de har nytta av det de lär sig i ämnena. I musiken var det upp till 40 procent som inte kände sig särskilt engagerade och få tror att de kommer ha användning av estetiska kunskaper i framtida studier och jobb.

– Med tanke på hur många elever lärare faktiskt möter så är det sannolikt att de emellanåt kommer att få en eller flera elever som kan vara omotiverade och till och med stökiga.

Det säger Marcus Samuelsson, trä- och metallslöjdlärare som numera är lärarutbildare och forskare på Linköpings universitet. Under sina år som lärare har han själv stött på dem – eleverna som vandrar omkring med annat än arbetsuppgiften i huvudet. Ibland lite nonchalant med en såg eller ett stämjärn i handen. När han läste en diskussionstråd på ett nätforum, där en textilslöjdlärare sökte tips på hur hon skulle handskas med två omotiverade elever, förstod han att detta kunde vara ett problem. Han började studera slöjdlärares syn på oengagerade elever och hur de hanterade dessa. Snart målades det upp en bild av hur motivationen, eller bristen på den, tar sig olika uttryck. Vissa elever kan inte hålla sig borta från mobilen, en del glider in och ut ur salen, andra blir aggressiva. Det finns också de som har svårt att koncentrera sig på det egna arbetet och hellre går runt och hjälper kompisarna.

– Det upplevde lärarna som besvärligt. Jag tolkar det som att eleverna på det här viset brutit mot den grundläggande tanken med slöjden, att man utifrån sin egen idé ska göra ett eget arbete som ska värderas. Då kom eleverna att uppfattas som utmanande eller provocerande, säger Marcus Samuelsson.

Oavsett om det handlar om elever som har svårt att koncentrera sig eller sådana som är stökiga anser lärarna att bristande engagemang är ett återkommande problem som tar fokus från undervisningen.

– De pratar om att det tar energi från dem själva och de andra eleverna, säger Marcus Samuelsson.

Lyckligtvis går det att öka engagemanget oavsett om det handlar om slöjd, bild, dans, teater … Det menar Tomas Jungert som forskar i psykologi vid Lunds universitet. Enligt honom är nyckeln att försöka bygga upp en inre motivation hos eleverna. Det vill säga att få dem att engagera sig i uppgifter för att de själva tycker att det är givande. Forskning har visat att yttre faktorer som höga betyg eller varningar för att bli underkänd snarare kan ge motsatt effekt.

– Alla kanske inte kan få ren inre motivation, att de tycker att det är jättekul och spännande. Men eleverna kanske kan närma sig den känslan om de får rätt bemötande och stöd eftersom det brukar leda till inre motivation, säger Tomas Jungert som lutar sig mot den amerikanska motivationsforskningens Self-determination theory.

Han menar att lärare bör jobba med att skapa ett bra klimat i salen, så att eleverna får en känsla av gemenskap. Människors önskan att tillhöra ett socialt sammanhang är så stor att den får oss att utföra saker som vi från början inte varit lockade av att göra.

– Om man går tillbaka till evolutionspsykologin var det från början viktigt att samarbeta för att överleva. Det tror jag nästan har byggts in i våra gener. När vi gör någonting tillsammans anstränger vi oss, säger Tomas Jungert.

Därför anser han att eventuella konkurrensmoment ska bort från undervisningen. En tävlingskultur där eleverna tycker att det är viktigast att vara bäst gynnar ingen. Det hämmar i stället eftersom de blir rädda att göra bort sig.

– Om eleverna jobbar själva mycket kan man ge dem gemensamma projekt där de tillsammans försöker skapa någonting i grupper. Då kanske de tycker att det blir roligare och stimuleras av andra, att det smittar av sig, säger Tomas Jungert.

Han förklarar att det också är viktigt att eleverna får känna sig självständiga. Om de upplever att de har kontroll över situationen ökar viljan att engagera sig.

– Man kan ha olika former av uppgifter och moment och försöka få alla att känna att de någon gång får igenom sitt eget val. Sen kanske man kan dela upp det ibland och säga »i dag gör vi så här för att majoriteten vill det«.

Som lärare bör man även förklara varför det är viktigt att göra vissa arbetsuppgifter. Förstår eleverna nyttan genomför de lättare uppgifterna på eget bevåg.

– Om man har elever med låg grad av motivation kan man inte säga »okej, du behöver inte göra detta«. Man måste argumentera för att det är viktigt, säger Tomas Jungert.

De allra mest omotiverade kan vara bra att ta åt sidan i början av terminen.

– Läraren kanske behöver ha ett djupare samtal med dem på ett plan där eleverna får ge uttryck för sina känslor för ämnet och varför man inte gillar det. Då kan man få i gång en dialog och förklara varför man tror att eleven kan finna glädjen i det.

Sist men inte minst lyfter Tomas Jungert fram en sak som inte ska förringas – uppmuntran. Bra beröm ger tydlig effekt.

– Om man tror på sin förmåga att klara en uppgift ökar motivationen och sannolikheten för att man lyckas med uppgiften.

Det är viktigt att eleverna får rätt sorts feedback så att berömmet inte ger motsatt effekt. Tomas Jungert nämner en färsk studie av Alva Appelgren vid Karolinska institutet som tittat på vad mellanstadieelever motiveras av och vilken feedback som är effektivast.

Hon kunde se att beröm som »du är duktig«, sådant som bedömer elevernas karaktär, har negativ effekt på motivationen eftersom eleverna kan tro att de alltid är duktiga och sluta anstränga sig. Om man i stället säger »bra jobbat, du har verkligen kämpat och till slut kommit hit« inser de att resultatet handlar om insatsen.

– Jag tror det är jätteviktigt att elever förstår att skolarbetet är ansträngande. För att bli experter krävs 10 000 timmars träning. Om man tittar på Zlatan eller någon annan som blivit så duktig vet vi ju att det är för att de tränade mest, säger Tomas Jungert och tillägger:

– Sen kanske man inte har så mycket tid i de estetiska ämnena, men det gäller att betona att man utvecklas över tid om man anstränger sig.

»Måla det fulaste ni kan«

»Många kommer till bildämnet och säger ›det kommer inte att gå bra för mig för jag kan inte rita‹. Vad bra för det behöver du inte kunna här, svarar jag. Sen startar jag med en ›måla fult‹-övning i grupper om fem elever. På ett stort ark instruerar jag dem att använda de fulaste färgerna de vet och måla det fulaste de kan. Det väcker både förvåning och skratt.

Sen ska gruppdeltagarna klippa ut varsin ful bit. Gruppen måste enas om vilken som är den fulaste av de fula och berätta varför. Det blir tydligt att begreppen fult och fint blir ganska ointressanta. Vi släpper rätt många hämningar där.

Jag monterar också bilderna med passepartout. Då blir de rätt stolta över de här abstrakta verken. Jag lärde mig övningen på lärarutbildningen och den har fungerat alldeles lysande. När de förstår att jag inte är ute efter att det ska bli fint ser de lite annorlunda på bildämnet.«

»Jag lägger in något slags tävlingsmoment«

»När eleverna ska sjunga tycker de ofta att det är fjantigt, så vid uppsjungningsövningarna lägger jag in något slags tävlingsmoment. Den som kan stoppa först när jag vinkar av eller så vinner. Man får inte komma sist, till exempel fortsätta tonen. Med nybörjarna i sjuan tar jag sju minuter i slutet av lektionen där de får tänka igenom vad de har lärt sig och vad de kan öva på nästa gång, ›jag har lärt mig två ackord i dag, jag kanske kan lära mig tre nästa gång?‹. De tävlar med sig själva.

När det finns ett tävlingsmoment får jag med mig skolans hockeykillar. Sen när vi spelar i ensemble händer det att de vill sjunga för att de har kommit på att det är kul. Jag tycker att det fungerar fantastiskt bra. Det kanske börjar som ett visst mått av konkurrens, men sen klarar de av att sjunga ihop med andra och då blir det en annan grej. Man gör någonting gemensamt.«

»Vad är det för fel  på den här?«

»Jag låtsas att vi är i en affär och säger ›de här grejerna finns till salu, vilka skulle du välja att köpa?‹. Jag visar till exempel upp saker jag har sytt medvetet för dålig hållbarhet. Dålig sömsmån, vikta fållar, sicksackade kanter. Sen har jag även elevexempel på olika nivåer.

De får själva uppskatta vad som är fint. Självklart väljer alla den finaste saken. Varför då, säger jag? Vad är det för fel på den här? ›Den där har inte så fina kanter‹, ›den där är ju sned‹, brukar de säga. Sen kan jag påminna dem under arbetets gång. Om du jämför med de här sakerna, vad vill du lägga dig på för nivå? Hur gör du för att komma dit? Då brukar de säga saker som ›jag kanske kan lyssna lite mer‹, ›inte ha så bråttom‹ och ›kanske kan tänka efter mer‹. Ofta vill de ju att det ska gå fort, så då dämpar man dem lite.«

Fryshusets musikelever har länge haft ett måttligt engagemang för notläsning. Det hoppas lärarna ändra på genom att se över hela sin undervisning.

Salen är nästan knäpptyst. En elev stampar takt lite dämpat med foten och det hörs ett plastigt knarr från keyboardtangenter. Musikläraren Jonas Alatalo går fram till en elev vid den främre bänkraden, kopplar i sina hörlurar och konstaterar att det låter »kanon« innan han vänder sig mot resten av gruppen.

– Jag har ju skrivit att ni kan spela tillsammans med någon. Men ni kan välja att spela in ena melodin och spela kompet eller tvärtom.

Eleverna sitter med var sin keyboard och dator. De nickar, sätter i hörlurarna igen, greppar notbladet med ena handen och fortsätter plinka på tangenterna med den andra. De ser fokuserade ut.

Efter ett tag lyser Niina Simborns ögon upp.

– Jag tror jag har det!

Hon lutar sig tillbaka i stolen, skruvar upp kapsylen på en flaska vatten och tar några klunkar i väntan på Jonas Alatalo. Sedan spelar hon upp stycket. Helt perfekt, tycker läraren och ger några råd innan han kopplar ur sina lurar. Niina Simborn lägger ned pappret på bordet med ett leende på läpparna.

– I see! Bra då kan jag leka lite …

Det gråblå dagsljuset tränger in genom fönstren på Fryshusets gymnasium i Stockholm. Tvåorna som går musikinriktningen på estetiska programmet har ett teoripass – åttondelsunderdelning och melodiläsning. Kanske inte den typen av lektion som de längtade till mest när de sökte in till rock & soul-utbildningen, lockade av ord som »Skapa, spela, lev din dröm«. På Fryshuset antas eleverna dessutom via färdighetsprov och när de sätter sin fot innanför skolans dörrar är de redan ganska duktiga på sitt instrument. Men de har aldrig behövt kunna noter eftersom de i regel har skolat sig genom att exempelvis titta på Youtube. Att sätta sig med notblad känns som att ta några steg tillbaka i utvecklingen.

– De hamnar i ett slags nybörjarstadium. Det kan vara en grej som gör att det blir svårt att få motivation, säger Jonas Alatalo.

Sedan skolans start för 15 år sedan har musiklärarna märkt av ett motstånd mot just notläsning. När lärarna gick över till att arbeta mer i ämnesgrupper och fick lite tid till utveckling för några år sedan var det därför det första området att ta tag i. Den gängse tanken var att det måste finnas ett bättre sätt att undervisa på. Hur får man notläsning att kännas meningsfullt för eleverna?

Det blev startskottet för ett projekt som pågår än i dag. Det första lärarna gjorde var att filma när eleverna spelade instrument för att försöka förstå hur de tog sig an notläsningen.

– Vi kände att vi måste ta reda på det först och därefter skapa en uppfattning om vad vi faktiskt måste jobba vidare med, säger musikläraren Marcus Högquist, en av de mer drivande i projektet.

Filmklippen blev en ögonöppnare. Vissa moment var inte alls så krångliga som lärarna trodde. Kanske hade man lagt upp undervisningen på fel sätt.

– Till exempel att man har olika förtecken i en utskrift för att höja och sänka toner. Det visade sig inte vara så svårt för eleverna som vi trodde att det skulle vara. Enklare rytmiska figurer, där rytmiken är jämn så att säga, gick också ganska lätt att lära sig, säger Marcus Högquist.

Tack vare ett samarbete med Stockholm stad kunde lärarna då och då ta in vikarier och frigöra tid för att grotta ned sig ännu mer i ämnet. De gick igenom forskning och fick hjälp av handledare på universitet. Genom så kallade learning studies satt de med på varandras lektioner och testade olika lektionsupplägg för att se om det blev någon skillnad.

Gradvis förändrades undervisningen. Upplägget för eftermiddagens lektioner i gehör och musiklära är en följd av att underdelning, att dela upp musiken eller tiden i slag, har visat sig vara nyckeln för att lära eleverna svåra rytmiska figurer. Som Jonas Alatalo uttrycker det i inledningen på följande lektion:

– Det blir en sorts ledstång att ha när man ska räkna hur en rytm är.

Genom att klappa med sina händer i olika takter visar han hur det låter om man delar en fjärdedel eller åttondel i hälften. Efterhand hakar eleverna på. Ett och två och tre och fyr. Det blir lite svårare efter ett tag och någon kommer av sig, med en besviken blick.

– Det blir så när det är två hjärnhalvor som jobbar tillsammans. Det är som att trampa upp en stig i skogen, man måste gå på den många gånger, säger Jonas Alatalo.

Sedan ber han gruppen att plugga in hörlurarna i respektive keyboard medan han frågar om tonerna på notbladet.

– Rytmen har vi redan knäckt, så nu gäller det att hitta F och A, säger Jonas Alatalo.

Eleverna har fått var sitt instruktionsblad. Högst upp på pappret är två fält för att skriva egna noter följt av två noterade rader som de ska spela. Den ena består av en melodislinga, den andra av kompet där rytmen är markerad.

– Vi har upptäckt att eleverna har svårt för samtidighet, att både läsa rytm och tonhöjd på samma gång. Att läsa det var för sig är lättare och kräver inte lika lång övning, berättar Jonas Alatalo efter lektionen.

Eftersom eleverna kämpar med att foga ihop dessa fokuserar han numera mycket på att visa hur man praktiskt kan tänka. När eleverna väl knäcker koden kan de läsa hela melodin. De instrueras därför att spela med en kompis och på så vis sätta ihop melodin tillsammans. Annars kan de använda inspelningsfunktionen i datorprogrammet Garageband och göra allt på egen hand.

På Jonas Alatalos lektioner i gehör och musiklära arbetar eleverna alltid med keyboards. När de fick frågan om det verkligen är det bästa sättet valde eleverna det själva, trots att de i de allra flesta fallen sökt in till skolan på andra instrument. Dessutom får de öva på noter när de har lektioner i sitt eget instrument. Genom att alla musiklärare, även trumlärarna, lägger större vikt vid ackord och melodier ska eleverna se att de är en del av en helhet i musiken.

Som en följd av det har samarbetet ökat lärare emellan. När den ena gruppen tvåor får lära sig om åttondelsunderdelning inne hos Jonas Alatalo är tanken att instrumentläraren arbetar med det även hos sig.

– Sen är det inte givet att man jobbar med samma låt. Men man kan ha samma gemensamma nämnare på lektionerna så eleverna känner igen begreppen när de går från den ena till den andra lektionen, förklarar Jonas Alatalo.

Upplägget har gett en tankeställare, anser Marcus Högquist.

– Väljer jag en låt för att det är en bra låt eller väljer jag en låt för att den innehåller vissa saker som vi behöver öva på?

Lärarna är i slutfasen av att skriva en vetenskaplig artikel om vad de har kommit fram till. Målet är att kollegor på annat håll också ska ha nytta av lärdomarna. Marcus Högquist och Jonas Alatalo poängterar att de inte är klara i förändringsarbetet, men tycker sig se en attitydförändring hos eleverna.

– Förut tänkte de mer att man musicerade på samma sätt här som hemma eller i replokalen. Men nu finns det snarare en inställning att det här är en musikutbildning jag går och då innefattar det att kunna läsa noter, säger Marcus Högquist.

I korridoren, efter lektionen, bekräftas bilden av Niina Simborn som går sånginriktning.

– I början tyckte jag att det var helt värdelöst tills jag insåg varför vi lär oss det. Det blir lättare att planka låtar och gå igenom det som vi ska lära oss.

Antagning och urval till Sveriges skolor bör utredas ur ett segregationsperspektiv. Det föreslår de båda lärarfacken och LO i ett gemensamt utspel.

För att få tyst på klassen kastade den legitimerade läraren en sax mot en av eleverna. Lärarnas ansvarsnämnd anser att händelsen visar att läraren är mindre lämplig att bedriva undervisning och utfärdar därför en varning.

Till slut, när hen såg två elever leka istället för att arbeta, ställde hen sig upp och kastade en sax mot eleven. Saxen studsade mot en anslagstavla, drygt 30 centimeter ovanför elevens huvud. 

Bildläraren Pernilla Bergman Fridén vill så gärna möta varje elev för att kunna motivera på bästa sätt. Men tid och resurser saknas. Nu är hon på jakt efter nya motivationsknep.

Längst bak i klassrummet blänger en man med hatt och solglasögon. Allt med honom är lila. Konturerna, solglasögonen och hatten. Det är Walter White, en rollfigur som också är kemilärare, känd från tv-serien Breaking bad, som i målad version pryder väggen.

Pernilla Bergman Fridén skriver på tavlan i andra änden av rummet: »Lärandemål i dag: Presentera din bild. Reflektera kring din arbetsprocess. Utvärdera ditt arbete«.

Mobiltelefonerna läggs i en gul låda och bildläraren påminner om att eleverna inte ville ha redovisning i helklass, att det är därför de ska redovisa gruppvis.

Klass 7a på Viaskolan i Nynäshamn har gjort cd-omslag och ska nu berätta om hur de har tänkt när det kommer till musikval, koppling mellan musiken och omslaget, layout och komposition. Eleverna ska också plocka fram det de är mest nöjda med och något som var svårt och som de kunde ha gjort annorlunda. För de andra kring bordet gäller det att ge »two stars and a wish«, alltså två positiva saker och en önskan om utveckling när det gäller hens arbete.

– Det är så viktigt att de kan göra de här redovisningarna, att de funderar över hur man kan använda ord och att de får visa upp något de är stolta över, säger Pernilla Bergman Fridén.

Hon konstaterar att just det är saknat på Viaskolan med närmare 500 elever: möjligheter att kunna visa upp det som skapas. Väggarna i korridorerna är tomma, man får inte spika i väggarna och ska de prydas då måste lister fixas och det blir direkt en material- och en kostnadsfråga. Som bildlärare har hon inte någon särskilt anpassad bildsal och saknar keramikverkstad, fotolabb och alla ämnen delar två klassuppsättningar datorer, samma sak gäller de två klassuppsättningarna läsplattor.

Mindre undervisningsgrupper, mer tid att planera och en skola som hängde med bättre i den tekniska utvecklingen, det skulle göra stor skillnad, menar hon. Men Pernilla Bergman Fridén är också en tvivlare som funderar mycket på hur hon ska motivera sina elever. Hon är på ständig jakt efter knep, men tycker att det är svårt.

– De är individer och det är stora grupper. Man ska hitta något som ska passa alla, som ska engagera dem, ge dem inspiration. Det är mitt stora problem, att kunna möta varje elev och på det sättet motivera dem.

För sin egen skull behöver Pernilla Bergman Fridén hela tiden gå vidare, hitta på nytt. Uppgifterna hon ger eleverna får inte kännas som rutin för henne själv, då blir det inte roligt.

– Jag är likadan som eleverna. Även som bildlärare måste jag ha ombyte, nya vinklar, ingångar och nytt material. Men det är väldigt svårt att få tiden och pengarna som behövs för fortbildning och för att hämta inspiration. Det är också något som nedprioriteras, både av ledningen och av mig som lärare. För att det finns så många andra uppgifter som man ska genomföra.

Eleverna har sina föreställningar om vad bild är och vad ämnet handlar om, precis som de har sina tankar om vad lektionerna ska innehålla. Samtidigt har läraren sina ramar och sina krav på sig.

– Mycket handlar om disciplin i skolan i dag och det finns inte utrymme för att släppa på tyglarna så att eleverna kan leka och experimentera med tankar och idéer. Fokus är på att det ska vara lugnt och att arbetsro ska råda. Det ska kontrolleras, mätas och vägas och de styrs av betygen. Det gör dem rädda för att göra fel och gå utanför ramarna.

I grupperna börja eleverna prata om sina skivomslag. En berättar om sitt AC/DC-omslag med en gul och en röd hand. Händerna är knutna och pek- och lillfingrarna utfällda, hårdrockens hälsningsgest är komplett. En annan har gjort ett omslag till Meghan Trainors singel Lips are movin’ med en varm blå färg som ramar in två knallröda läppar och en väldigt vit tandrad. En grupp ap-plåderar ivrigt efter varje presentation. 
Runt om i klassrummet pratas det Frost och Justin Bieber och en kille fnissar när han ska leverera sin wish: »Nästa gång måste du ha en annan artist än Justin Bieber. Annars var det jättebra«.

– Det är en rolig uppgift, det är kul att bestämma själv. Att prata inför kompisarna kändes bra. De fattade vad jag menade. Men jag kunde inte ha gjort något bättre. Faktiskt. Kanske kunde W:et varit lite större, säger Lucas Lindberg som gjort omslaget till wrestlingstjärnan John Cenas The time is now.

– Man blir mer motiverad om man får göra som man själv vill, om man gör något som man själv hittar på. Måste man göra något som läraren tänkt ut blir det inte lika roligt. Vill man göra något blir det kanske ett bättre arbete också, tror Elsa Kellner. 

Gång på gång återkommer Pernilla Bergman Fridén till gruppen, till vikten av att känna trygghet och det gruppbyggandet är inte det lättaste med ett upptagningsområde med skilda bakgrunder och skilda förutsättningar. Hon flikar in att det är så mycket eleverna ska förhålla sig till, läraren, uppgiften, ämnet, vad som hänt tidigare under dagen, vad som hänt hemma och sedan ska läraren i sin tur förhålla sig till eleven. 

Pernilla Bergman Fridén tycker att feedback är mycket betydelsefullt och hon återkopplar till dagens lektion. Eleverna måste få veta vad de har gjort bra och vad de kan utveckla. Men att ge konstruktiv feedback tar tid.

– Om eleverna inte får feedback vill de inte arbeta. De måste få bekräftelse på vad de gör. De ska ha vägledning och handledning och få tid till att kommunicera med läraren.

2004 gick hon ut sin utbildning och hon tycker att undervisningen handlade alldeles för lite om planering och diskussion om vilka olika förmågor som behövs i bildämnet. Hon menar att det är viktigt att förmedla till utomstående, föräldrar och samhället i övrigt vad skolans uppdrag egentligen är.

– Bildämnet handlar om bildkommunikation, om att lära sig ett språk och veta hur man kommunicerar. Den föreställningen har tyvärr inte landat i samhället ännu och den förändringen skedde egentligen redan på 1960-talet på Konstfack. Men av föräldrar får man fortfarande höra att det ska handla om konst och måleri.

Ett sätt att motivera elever, som Pernilla Bergman Fridén ser som viktigt, är att ge sig ut i samhället, på studiebesök, museibesök och att plocka in folk utifrån.

– När det handlar om kultursfären är det svårt att få hit folk. Det är ju tid som tas från deras övriga arbete och är främst en kostnadsfråga. Ska kulturarbetare ställa upp gratis när skolorna inte har råd att betala ersättning för den tid de lägger ner? Några lärare som också jobbar som konstnärer, har även varit och besökt varandras klasser i kommunen. Sen finns det väldigt mycket bra på nätet, som UR.

Ett exempel på hur skolan och samhället kan mötas är de turistbroschyrer som åttondeklassare på Viaskolan har gjort. Turistbroschyrerna fungerade motiverande på exakt ett sånt sätt som Pernilla Bergman Fridén efterlyser. Då fick eleverna visa upp sina saker i samhället, men de fick också fungera i en roll med ett vuxet uppdrag och med ett ansvar.

– Då tänker de naturligtvis på ett annat sätt när de genomför arbetet och så får de uppskattning och bekräftelse.

När redovisningarna är klara och eleverna har konstaterat att det är utvecklande att utvärdera och presentera, får de en stund på sig för att fundera kring hur de ska kunna visa upp arbetet på skolan. Musiksalen nämns som ett ställe där det skulle passa, »för att få ihop två ämnen, de hör ju ihop«. Biblioteket och kafeterian kanske, »för då skulle man verkligen få tid att titta«.

På sin skola är Pernilla Bergman Fridén den enda bildläraren och det finns ingen med samma insikt i ämnets kursplan. Hon skulle vilja höra mer om hur bildlärare tacklar sina problem, vad de ställer för krav på ledningen, hur skulle hon kunna tänka och hur skulle hon kunna göra. 
Men det är tydligt att hon hämtar kraft, bygger upp ett allt större kontaktnät och samlar in idéer, tips och inspiration när hon använder sig av sociala medier där hon kommer närmare sina bildlärarkollegor. På så sätt kan hon också delge dem sina funderingar kring roliga och kreativa uppgifter.

Men i klassrummet är det betygsfrågorna som surrar mest ihärdigt, betygen är det många elever som fokuserar på. Pernilla Bergman Fridén konstaterar att »de inte greppar att det handlar om förmågor, det går dem förbi«. Ändå har det blivit lite bättre eftersom lärarna har pratat och tjatat mycket om kunskapskrav och förmågor, men så småningom landar de flesta samtal med eleverna i Landet Betyg. Bildläraren på Viaskolan hoppas på att det kommer att gå att få bort fokus på betygen, så småningom i alla fall.

– Kanske. Men det är också en kamp med det övriga samhället som efterfrågar betygen, säger Pernilla Bergman Fridén.

Bredvid tavlan, mitt emot den blängande Walter White, hänger en lapp som ropar ut ett budskap om vikten av att våga misslyckas: »If you are willing to do something that might not work, you’re closer to being an artist.«