Att flickor med adhd ofta missgynnas beror enligt Karin Sonnby på att symtomen som de uppvisar sällan överensstämmer med den gängse föreställningen om hur ett barn med adhd beter sig – det vill säga en överaktiv och bråkig pojke.
Flickor är tystare, förklarar Karin Sonnby. Hörs och syns inte på samma sätt. Lättdistraherade och verbalt aggressiva, det kan de vara, men inte alls lika hyperaktiva och bråkiga som pojkar.
Och om flickorna då diagnosticeras för depression så missas lätt den eventuella förekomsten av adhd.
Behandlingen blir därefter.
Kort sagt, ingen alls.
– Det handlar alltså om patienter som blir förbisedda, flickor med adhd som inte får det stöd som de behöver och därför lyckas sämre, till exempel i skolan, säger Karin Sonnby som är verksam vid Centrum för klinisk forskning i Västerås och Institutionen för neurovetenskap vid Uppsala universitet.
– Det är vanligt att de flickor som får diagnos, får det i betydligt högre ålder än pojkarna och därför hinner gå genom i stort sett hela grundskolan utan adekvat stöd.
Att adhd inte upptäcks lika ofta hos flickor som hos pojkar, är känt sedan tidigare. Karin Sonnby hänvisar också till en äldre rapport som visar att flickor med adhd inte får vårdbidrag i samma utsträckning som pojkar med adhd, vilket beror på att flickorna helt enkelt inte har diagnosticerats för det.
– Men då tänkte jag att om man missar flickor med adhd, och att de inte får den diagnos de borde få, var hittar man dem då?
Svaret hittade hon på sin egen arbetsplats, på Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i Västerås, där hon numera är överläkare. Närmare bestämt bland den stora gruppen yngre tonårsflickor som sökt sig dit för utredning och behandling av – depression.
– Men på den tiden satte man inte in några breda neuropsykiatriska utredningar för att se om flickorna kunde ha adhd också.
Depression före tonåren drabbar både flickor och pojkar, även om det är ganska sällsynt (cirka 3 procent). I puberteteten ökar emellertid förekomsten av depression dramatiskt (6–12 procent), och värst drabbade är flickor. Enligt Karin Sonnby finns det siffror som visar att det går fyra deprimerade flickor på en deprimerad pojke.
– Så att bara vara flicka är en stor riskfaktor för att få en depression i tonåren. Men att vara flicka – och ha adhd – är en ännu större riskfaktor för att få depression.
Orsaken till att man ofta missar adhd hos flickor bottnar i att de är mognare och därför har lättare att koncentrera sig jämfört med pojkar. Men det finns också studier som visar att flickor med symtom på adhd inte uppfattas ha det, trots att de uppvisar samma symtom som pojkar; koncentrationssvårigheter och motorisk rastlöshet. Därtill kommer att de diagnoser som barn har tillsammans med adhd skiljer sig för pojkar och flickor. Till exempel är det mycket vanligare bland flickor att ha depression och adhd samtidigt.
– Flickor med adhd och som har koncentrationssvårigheter – det vill säga som har svårt att komma igång, som har svårt att slutföra det de håller på med, som dagdrömmer – kan vara väldigt osynliga för omgivningen.
– Men sedan, när de kommer upp i tonåren och ska klara av att organisera mycket mer på egen hand, då blir den här funktionsnedsättningen tydligare. Då blir de också mycket mer stressade.
För att komma tillrätta med problemet att flickor ofta missas har Karin Sonnby undersökt hur bra självskattningsformulär för adhd fungerar på ungdomar (ASRS-A).
Drygt 100 patienter inom barn- och ungdomspsykiatrin, i åldrarna 12–18 år, ingick i undersökningen och i åtta fall av tio visade det sig att formulären faktiskt kunde fånga in dem som hade en adhd-problematik.
– Formuläret säger inte om barnet har en diagnos, men det ger åtminstone ett hum om detta ska utredas vidare eller inte.
Hur stor andel barn och ungdomar har adhd?
– Det beror på vilka studier som lyfts fram, vilka metoder man använder. Men mellan fem och nio procent är de senaste siffrorna.
Och bland pojkar respektive flickor?
– Det är också väldigt skiftande. Förr talade man om att det var upp till tio gånger vanligare bland pojkar än flickor. Men nu, när man börjat inse att det även är vanligt bland flickor, så brukar man säga att det går två flickor per tre pojkar.
Hur tycker du att skolan agerar i den här frågan?
– Det är lite svårt för mig som läkare att exakt veta hur man tänker och arbetar inom skolan, jag får ju bara veta sådant indirekt via föräldrar – och då är det dessutom ett urval föräldrar vars barn har det bekymmersamt.
– Men, jag tror att många barn inte är mogna för den pedagogik som förts in på ganska bred front och som innebär att de ska ta så stort ansvar för planering själva. Vissa gynnas säkert i sitt lärande när de får lägga upp lektioner och skapa strukturer på egen hand, men barn med adhd och många andra barn med annan psykisk ohälsa eller socialt orolig situation hemma gör inte det.
– De behöver förutsägbarhet, ett schema, någon som talar om för dem att så här ser dagen ut och det här ska vi göra. Det ger dem trygghet och de kan fokusera på själva inlärningen.
Avhandlingen Co-occuring symptoms of attention deficit hyperactivity disorder and depression-sex, aetiology, help-seeking and assement av Karin Sonnby, Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet