Beppe Singer gick ut skolan som ”IG-barn”, med matte som sin värsta fiende. Komvux blev vändpunkten. Efter fem år som lärare i matematik och programledare för SVT:s Hjärnkontoret reser han nu runt i skolvärlden med en vädjan.
Detärenfantastisk tv-stund. Beppe Singer står i vit overall med gula band och kör energiskt olika danser: lambada, disco, hårdrock, reel… Samtidigt pratar han om vad som händer i hjärnan: ”När man hör musik belönas olika delar i hjärnan…”
– Det var en svår scen att spela in. Jag är ju ingen utbildad skådespelare, och det var ett ganska långt manus att komma ihåg.
Samtidigt känns det som en ganska tydlig bild av hur Beppe Singer ser på lärarrollen. En berättare som berör, och som oupphörligt måste utmana sin vänstra hjärnhalva för att väcka dem som har vissnat redan före lektionsstart. Helt enkelt en pedagogisk dramaturg.
– Som lärare har jag aldrig tänkt: ”Nu ska jag gå in och göra matematiker eller kemister av de här eleverna”. För mig är undervisning ett slags underhållning, med målet att eleverna får en riktigt rolig stund. Så resonerar också redaktionen för Hjärnkontoret. Därför säger man aldrig i tv: ”I dag ska vi lära oss…” utan: ”I dag ska vi berätta om…” Annars stänger garanterat 90 procent av direkt.
Efter att ha avslutat sitt kontrakt på SVT föreläser Beppe Singer i dag inom skolans värld. I augusti börjar han därtill en ny anställning på en kommunikationsbyrå för att ”hjälpa myndigheter och företag att kommunicera med barn”. Senare under hösten kommer det mer: Leksaker i form av experimentlådor, skapade utifrån Beppe Singers syn på pedagogik. Två (ännu hemliga) naturvetenskapliga böcker. Ett inhopp som redaktör i sex nummer av tidningen Kalle Anka, där han ska skriva om uppfinningar för framtiden.
2014seralltsåutatt bli ett ovanligt extrovert år för Beppe Singer. Men nu ska vi prata knas. Eller snarare sorg, frustration, misslyckanden och – till slut – revansch. Det är utifrån denna sin egen historia han vill
”opinionsbilda” inom skolans värld, såväl bland fotfolk som chefer och beslutsfattare.
Han sitter på en bänk i Vasaparken i Stockholm och återger sin historia på vänlig skånska. Beppe Singer växte upp i Djupadal i Malmö i en typisk medelklassmiljö – villa, bil och pengar över till soliga semestrar. Pappa var tandläkare, mamma allt i allo på pappans praktik. När Beppe var tre år kom en lillebror. Materiellt var behoven alltså väl tillfredsställda, men känslomässigt var hemmet, enligt Beppe, dysfunktionellt:
– Mina föräldrar hade svårt att komma överens, och svårt med sig själva. Det drev mig att under hela min barndom söka trygghet någon annanstans.
De första skolårenvar okej, men sedan gick det snett. Beppe var osäker, överviktig och fylld av självförakt. Han var allmänt stökig. Han mobbade – och blev mobbad. Han kastades ut från lektioner, kallades till rektorn. På högstadiet upptäckte han en förvånansvärt enkel väg till sinnesro, receptbelagda smärtstillande tabletter.
– Det var först när jag tog dem som jag upplevde att det blev riktigt tyst och lugnt i mitt huvud. Jag har en medfödd ångestproblematik, och är dessutom en oerhörd känslomänniska som läser av allt i min omgivning. I dag är jag stolt över den känslosamma sidan, men som tonåring hittade jag inga positiva ventiler för den.
Betygsmässigt såg han sig själv som”ett ganska dött lopp”. Värst – och dödsstöten – var matten. Matematiklektionerna, liksom en särskilt okänslig mattelärare är också grundingredienser i berättelsen om Beppe Singers liv: Att behöva sitta och känna sig så korkad, så dumförklarad och i en lärares ögon enbart spegla sin egen känsla av värdelöshet…
– Skolan på 1980- och 90-talen var inte särskilt individanpassad. Det fanns säkert de som försökte hjälpa mig, men jag inbillar mig att jag hade klarat mig bättre i dagens skola.
Självfallet läste Beppe Singer inte vidare när han gick ut gymnasiet med ett snittbetyg långt under medel. I stället gav han allt för den dittills bästa frustrationsventilen, musiken. Parat med ströjobb som städare, försäljare, kallskänka och bartender spelade och turnerade han som trummis i olikahårdrocksband.
Efter en blöt USA-turné råkade han en kväll knappa in den amerikanska deckarserien CSI på tv:n. Och plötsligt satt han där, med en solklar längtan i kroppen: att jobba med forensisk vetenskap som brottsutredare.
Många kan beskriva en särskild tidpunkt eller en specifik händelse i livet när det verkligen vänder. För Beppe Singer var det en blick, fylld av empati och förväntan, dagen då han mötte sin lärare i matematik på Komvux.
– Jag har både den pedagogen och hela klassen att tacka för att jag för första gången i livet kände mig värd någonting. Gruppen var mina bundsförvanter, och tillsammans vågade vi ta steget ut i något otryggt. När jag väl slagit igenom väggen i matte blev det en passion för mig. Jag kunde längta efter att få sätta tänderna i min TI-82:a…
Sedan klev han vidare: Kemiexamen vid Kemicentrum i Lund, lärare i matematik, och även rektor på ett gymnasium i Malmö. 2011 blev han så utvald av 800 sökande att programleda Hjärnkontoret.
Underdetre åreni rutan har Beppe Singers syn på vikten av underhållningsvärde i lärande förstärkts. Det märks inte minst i serierna han gjort för UR, Tiggy testar och Labba, där han anpassat experimenten och labbandet efter den bistra skolverkligheten: Brist på lokaler, pengar och tid. Därför används endast enkla material som pedagogerna kan hitta i sina egna kylskåp eller skafferier.
– Labben måste inte vara så avancerad. Man kan i princip använda experiment för förskolan på gymnasiet, fast man så klart pratar på olika nivåer. Det viktigaste är att eleverna helt ohämmat vill testa sig fram.
– I grunden handlar all undervisning om en känslomässig inställning hos pedagogen, att vi gör detta tillsammans, att det är okej att svara fel 100 gånger. Jag tror starkt på bekräftande beröring, att röra sig mycket i klassrummet och lägga en hand på en elevs axel eller high-fiva.
Dagens lärare har för längesedan förlorat sitt patent på kunskap, menar Beppe Singer. För fingerfärdiga elever ligger oceaner av information bara några musklick bort. Pedagogens viktigaste uppgift är i stället att vara en trygg inspiratör, som förmår att avläsa både grupp och individer och bygga elevernas självförtroenden. Och – att solidarisera sig med de svagaste.
– När jag jobbade som lärare tänkte jag mig klassrummet som en konsertlokal, och att eleverna var publik. Men jag som pedagog skulle inte stå på scenen. Min plats var längst bak, för att lyfta upp alla korta elever med längre kompisar framför sig.
För lärare i matte och NO – som av tradition associeras med högstatus, ”snillen” och allvarstyngda män i vita rockar – är själva kunskapen en snubbeltråd i sig, menar Beppe Singer.
– Många av lärarna har själva varit väldigt duktiga elever. Om man aldrig har upplevt hur det är att känna sig dum i huvudet i de här ämnena kanske man har svårt att hitta ett effektivt sätt att nå fram. Det räcker inte med att byta ut ”x” och ”y” mot frukt och grönsaker, man måste ha svart bälte i tålamod och lyhört läsa av vad som går hem. Känns det ointressant? Ja, då kanske man inte ska vara lärare.
Den empatiska, inspirerande, passionerade och underhållande läraren är förvisso inget nytt ideal. Försöker Beppe Singer att försörja sig i ett redan nernött hjulspår?
– Men jag påstår inte att jag kommer med något nytt! När jag föreläser brukar jag kräva att ingen antecknar, för jag har inga matriser eller arbetsmodeller att komma med. Jag har min historia, och min vädjan om en empatisk pedagogik. Sedan får de som lyssnar göra vad de vill med det. Fast om jag får drömma går varje åhörare hem, tittar sig i spegeln och frågar: Vill jag vara den sortens lärare? Är jag det? Och om inte – finns det något jag själv kan göra för att bli det?
Text: Anna Kågström