– Jag valde Krokslättsgymnasiet för att jag hade möjlighet att söka utlandspraktik, säger hon.

Kraven för att eleverna skulle bli antagna till praktiken var att de skulle ha godkänt i kärnämnena, låg frånvaro och att de skulle söka med ett personligt brev.

– Man skulle visa att man kunde ta ansvar, säger Julia Kolvik.

Lena Fergman är omvårdnadslärare och åkte med eleverna detta år.

– Viktigt är också att det är tåliga elever som åker – alla som vill resa med måste göra en personlig ansökan efter vissa kriterier, säger hon.

De behöver känna till att det inte går att åka med en kompis. De måste nämligen klara av att vara utan sin bästis. Det finns oftast inget internet eller telefon; emellanåt inget vatten eller fungerande el. De måste kunna äta annan mat än de är vana vid.

– Inte minst måste de klara av att samarbeta och kunna lyssna på andra, säger Lena Fergman som tillägger att hon är mycket nöjd med årets elever som alla uppfyllde dessa kriterier.

Förberedelserna handlar en hel del om att eleverna måste vara väldigt noga med sin klädsel.

– I Uganda måste man ha kläder som är anpassade efter situationen, miljön och tillfället på ett annat sätt än här. Inte minst flickorna är väldigt påpassade.

Lena Fergman exemplifierar:

– Inga korta kjolar. Axlar ska vara täckta. Gud och kyrkan har stor plats i människornas liv och det förklarar den strikta klädkoden. 

Före resan är det fem förberedelseträffar med information om landet (folkslag, språk, religion, samhälle, historia), visning av typiska bilder från landet, regler för uppförande med mera. Lena träffar även elevernas föräldrar. Viktiga frågor som vaccin och färdväg tas upp. 

Julia Kolvik och Frida Andersson blev alltså utvalda och tillsammans med Julia Stendahl och Titti Baltsén åkte de iväg i februari i år.

De bodde två och två i sina familjer och på dagarna praktiserade de i skolor (bland annat för barn med autism och andra funktionshinder) i staden Entebbe. Förutom praktik i skolorna fick de göra studiebesök på sjukhus, hiv-center och ett boende för gravida som blivit utslängda från sina familjer. Vistelsen dokumenterades varje dag med text och bild i en blogg.

Krokslättsgymnasiet har flera internationella kontakter. Elever från skolan har förutom Uganda även varit i Österrike. Lärarna bedriver ett aktivt arbete med att söka stipendier för att kunna fortsätta med de internationella utbytena. Dessa fyra elever åkte inom utbytesprogrammet Athena (se faktaruta).

– Vi uppmuntrar även elever som har kontakter med andra länder att använda dessa för att få möjlighet till praktik, säger Lena Fergman.

Isatou Touray, som har rötter i Gambia, är en sådan elev. Hon går också på vård- och omsorgsprogrammet och praktiserade på ett sjukhus: Royal Victoria teaching hospital. Hon fick biljett och vaccination betalda av skolan, men fick ordna uppehälle själv. Det gick bra tack vare släktingarnas välvilja. 

Hon gjorde fyra veckors praktik och kunde vara där som volontär. Det handlade till och med om att vara med på operationer.

– Jag fick se när de amputerade ett ben. Det var tufft men lärorikt.

Men mest handlade det om vardagliga ting som blodprover och andra prover. En hel del administration.

Hennes främsta reflektion rör teknik och resurser. 

– Det finns så lite resurser. Men trots det får de allt att räcka; man slösar inte. De står ofta utan mediciner. Och många patienter har inga pengar och kan inte köpa de mediciner de så väl behöver. 

Nu arbetar de fem eleverna med att sprida sina erfarenheter genom rapporter och redovisningar för skolkamrater och lärare.

Även elever från bygg- och anläggningsprogrammet på Christofer Polhemgymnasiet på Gotland har varit i Afrika, nämligen på ön Zanzibar utanför Tanzania.

– Vi vill erbjuda ett apl där eleverna kan lära sig byggtekniker de inte stött på tidigare. Samtidigt hoppas vi att resan ökar elevernas medvetenhet och ansvarskänsla bland annat då det blir uppenbart hur olika förutsättningarna ser ut beroende på var man föds, säger Thomas Ginzel – en av de ansvariga lärarna.

Han och de andra som arbetar med projektet menar att elevers medvetenhet och ansvarskänsla är lika viktiga som yrkeskunnandet för att de skall kunna utföra ett bra jobb då de slutar skolan.

Likheterna mellan Gotland och Zanzibar är många: Zanzibar är också en ö, två tredjedelar av Gotlands storlek; bägge har en grund av kalksten och därmed en historia gällande användningen av kalk. Stone Town är precis som Visby en världsarvsstad, bägge är även gamla centrala handelsplatser som i modern tid kommit att, till stor del, leva på turism.

– Precis som det finns många likheter är skillnaderna mellan Östafrika och Sverige enorma, något våra elever fått känna på både i vardagen och i byggandet.

Planeringen började för cirka två år sedan och i maj förra året åkte fyra lärare till Zanzibar för att göra en förstudie för att se om det över huvud taget var möjligt med apl inom bygg- och anläggning, praktiskt och säkerhetsmässigt.

De som var intresserade fick skriva en personlig ansökan där de förklarade varför de ville följa med, och vad de ansåg sig kunna bidra med personligen och i gruppen.

– Ansökan följdes sedan upp med en intervju. För att alla skulle ha möjlighet att följa med var det även viktigt för oss att kostnaderna för eleverna inte skulle vara högre än hemma. Bygg- och anläggningsprogrammet har därför sett till att alla nödvändiga kostnader är täckta så när som på måltiderna på kvällar och helger.

På vilka arbetsplatser gjorde eleverna sin praktik?

– På två olika arbetsplatser. Den ena är Zanzibar Stone Town Heritage Society ZSTHS, det är en byggnadsvårdsorganisation som hjälpt eleverna att lära sig arbeta med gamla putstekniker. Den andra arbetsplatsen är ett litet nedbrunnet hus i en fattig förort till Stone Town. Där har lokala hantverkare handlett våra elever i arbetet med uppbyggnaden, byte av fönster och dörrar, putsning av väggar samt byggandet av en helt ny takkonstruktion.

Gruppen bestod av tolv elever, en engelsklärare och fyra bygg- och anläggningslärare.

– Men alla är inte med samtidigt; vi är fler i uppstarten. Tre av oss stannar mellan en och två veckor medan två stannar hela perioden.

Ökar detta attraktiviteten för ert byggprogram?

– Det vet vi inte ännu, eftersom det här är första gången ett yrkesprogram på vår skola deltar i ett sådant här projekt. Vår förhoppning är framför allt att försöka öka elevernas medvetenhet och känsla för ansvar, därmed även deras yrkeskompetens. Vi hoppas och tror att det kommer visa sig om några år, både i och med fler sökande till programmet och i form av respons från företagen där de jobbar, säger Thomas Ginzel.

Catharina och Figge stod varandra mycket nära. Fortfarande är han ofta i hennes tankar. Det hon gått igenom fick henne att förstå att syskonsorg är något speciellt.

– Syskonsorg har kallats den tysta sorgen. Föräldrar som förlorar ett barn kan få stöd och hjälp men efterlevande syskon glöms ofta bort, säger Catharina Richter.

Barn som förlorar en syster eller bror tillåts ofta inte sörja, de trycker undan sin egen sorg för att skona föräldrarna. De försöker vara till så lite besvär som möjligt inför sina förtvivlade föräldrar. Chatarina Richter blev ängslig och försiktig och tänkte att hennes föräldrar inte skulle uthärda om något hände också henne.

Hon sköt hela tiden sorgen över Figges död framför sig och fyllde i stället dagarna med arbete och aktiviteter. Men en dag tog det stopp. Hon kände att den sorg som uppfyllt henne under 20 år måste komma ut. Hon började skriva en insändare som växte till en hel bok om att sörja ett syskon. När hennes mamma läste boken kunde de äntligen börja tala om Figge och sorgen. Som i många andra familjer hade man försökt skona varandra genom att inte tala om Figge och det som hänt.

Genom sitt skrivande om saknaden efter sin bror kom hon till insikt om att hennes erfarenheter skulle kunna hjälpa andra i samma situation. Catharina Richter kom i kontakt med Randiga huset och dess grundare Monica Nanni.

Monica Nannis mandrunknade när deras dotter var sex år. Polisen frågade om hon hade någon anhörig att vända sig till. Hon ringde till sin syster och därmed åkte poliserna från platsen.

– I mitt chockade tillstånd fick jag hämta min dotter hos grannen och berätta att hennes pappa var död. Hörde sedan aldrig något mer från någon – inte ens barnavårdscentralen undrade hur det gick för oss! Polisen har berättat att trots att kunskapsläget numera är mycket bättre skulle samma sak kunna hända i dag. 

Med sin samlade erfarenhet av sorg arbetar de i dag i Randiga huset på Gärdet i Stockholm. Här hjälper de sörjande i olika stödgrupper.  Utgångspunkten är att sorgen är frisk och normal och tar lång tid att bearbeta. De är ofta ute och hjälper skolorna att klara att möta dessa svåra situationer på ett bättre sätt än när Catharinas bror dog.

– Vi talade aldrig om min brors död i min skola. I fjol mötte jag en person som gått i min brors parallellklass. I 22 år hade han funderat över vad som hände. Det gick massor av rykten kring vad som hänt, men ingen lärare berättade vad som egentligen hänt. De fick inte möjlighet att gå på min brors begravning. Det här visar hur fel det kan gå. Precis samma sak kan hända i dag, säger Catharina Richter.

Kvällen när Figgeblev överkörd var han på en ungdomsgård och var full för första gången. Personalen sa att de skulle ringa så att föräldrarna kunde hämta honom, men hans kompis lovade att hjälpa honom hem. Men kompisen somnade på tåget och Figge blev överkörd på väg från stationen.

– Även den pojken lämnades själv med sina skuldkänslor. Ingen fick reda på fakta. I min egen klass sa lärarna att de skulle ta hänsyn till vad som hänt vid betygssättningen, i övrigt gjordes ingenting.

Hon minns att hon ville att kompisarna skulle förstå att hon hade det besvärligt samtidigt som hon ville att allt skulle vara som vanligt. Ett tag fanns ett nyhetsvärde i det som hänt.

 – Men det jag längtade efter var att få prata om min bror! Vad han tyckte om, vad han brukade göra, inte om olyckan.

I skolan finns det många tillfällen när familjen kommer på tal, man målar släktträd, ritar kort till mor och far. Som lärare gäller det att förstå att även de som har en mamma som har dött har en mamma på mors dag.

– Det mest läkande för den som gjort en förlust är att få hjälp med att skapa en minnesbank att ta med sig in i framtiden. Ju mer vi talar om personen som dött desto starkare blir minnesbanken. Att få prata om minnena är läkande i sig, säger Monica Nanni.

Föräldrar i en krissituation har svårt att se sina barns behov. Läraren eller pedagogen har inte alltid tid att lyssna till barnets alla funderingar, men de kan hjälpa till med att bygga upp ett nätverk som kan stötta eleven.

Det finns olika sätt att sörja. Vissa vill prata, andra vill hellre göra något. Där kanske fritidshemspersonalen har möjlighet att umgås med barnet på ett lite annorlunda sätt och i lite andra sammanhang än klassläraren.

Det gäller att skolan är förberedd. Istället för någon dammig pärm som någon annan satt ihop bör varje skola kortfattat skriva en beredskapsplan hur lärare och pedagoger på skolan bör handla utifrån den personal och de resurser som finns tillgängliga. Ett enkelt dokument där personalen i förväg diskuterat igenom dessa svåra frågeställningar. Skolan ska vara en trygg hamn.

– Få upplever oss som otrygga när vi är i skolorna och talar om det värsta som kan hända. Det beror på att vi är trygga i att vi har kunskapen, är förberedda och förmedlar att vi vet vad vi talar om, säger Catharina Richter.

De berättar att många är rädda att ta upp ämnet i klassrummen, att det sätter igång processer som de inte kan ta hand om på skolan.

– Därför vänder vi oss ofta i våra förläsningar till pedagogerna. Vi berättar om barns sorg, deras behov och hur man i förskolan och skolan kan göra sig bättre rustad för att ta dessa samtal med barn och elever om det blir aktuellt.

Generellt är öppenhet alltid att föredra. Det drabbade barnet, kamrater och andra ska informeras så fort som möjligt. Det minskar ryktesspridningen. Fantasier och rykten kan snabbt bygga upp historier som inte alls stämmer.

När det gäller ungdomar som tagit sitt liv vill föräldrarna ibland att skolan inte ska berätta om det. Då gäller det att förklara hur viktigt det är att tala om vad som hänt.

– Sorg är något mycket privat i vårt samhälle. Man är rädd att säga fel saker. Barn lämnas ofta ensamma i sina funderingar och utan hjälp i sina försök att förstå vad hänt. Barnen har ofta känt att de inte haft någon att vända sig till med sina frågor, säger Catharina Richter.

När det gäller yngre barn gäller det att vara uppmärksam på deras frågor, lyssna in och ge barnet möjlighet att själv fundera vidare och ställa nya frågor.

Det gäller att förklara för klassen att det barn som drabbats kan behöva särskilda förhållanden omkring sig: längre tid vid prov, möjlighet att lämna klassrummet utan förklaring och så vidare.

Många får koncentrationssvårigheter och kan behöva sitta enskilt för att klara av att koncentrera sig. Samtidigt vill barn vara som alla andra, de vill inte särbehandlas. Denna balansgång är en svår uppgift. Omgivningen glömmer snabbt, men barn glömmer inte förlusten av ett syskon eller förälder.

– Vi ser ganska ofta barn som förlorat en viktig person i barndomen. Först tio år senare kommer insikten och reaktionen. Ibland uttrycks det i självdestruktivt beteende, ätstörningar eller svårigheter i skolan. Barnet betraktas då som ett problembarn, säger Monica Nanni.

Att fånga elevens intresse anser jag vara A och O för att få ihop denna ekvation. Frågan är väl bara vad ungdomar av i dag är intresserade av. Jag tror inte att dagens ungdomar är mycket annorlunda än vad jag själv var när jag gick på högstadiet. Jag gillade sociala nätverk, chattar, dokusåpor, gameshows, tv-spel. Den vardag som jag växte upp i tror jag gäller än i dag. Den stora skillnaden är att tillgängligheten av dessa saker har spridit sig till skol­ans värld. Det är här jag anser att vi som goda pedagoger måste börja tänka till. Vilka av dessa intressen kan vi ta vara på i vår undervisning?

Elever gillar sociala nätverk, så varför inte starta upp ett sådant som berör skolan? En naturlig mötesplats där eleverna hjälper varandra att finna kunskap. Att det ger bra resultat när eleverna hjälper varandra i klassrummet vet vi, men tänk om elever från världens alla hörn skulle kunna hjälpa varandra att lösa ett mattetal... Gameshows är något som enligt mig är direkt tacksamt att använda sig av i ämnet hem- och konsumentkunskap. ”Hells Hempa” är ett moment som jag årligen håller med årskurs sju. Givetvis kan jag inte vara lika hård och elak som Gordon Ramsey, men eleverna uppskatt­ar detta moment. Vad de inte tänker så mycket på är att de samtidigt har fått visa sina kunskaper i matlagningsmetoder (finfördela, koka och steka).

Att anta utmaningen och förändra vår undervisning kräver kreativitet och hårt arbete, men kommer att löna sig när eleverna väljer att lyssna på oss i stället för att leka med sina telefoner.

Timmarna i hem- och konsumentkunskap är få och många elever får praktiska hemläxor. Men det är inte helt problemfritt. I vintras skrev en kritisk förälder i en sydsvensk stad till Skolinspektionen, sedan sonen fått återkommande praktiska läxor som att steka kött och baka.

– Det kan inte stämma när de gör så här. Det blir ju en kostnad, säger mamman som vill vara anonym.

Skolinspektionen svarade att det inte låter rimligt att eleverna får sådana hemuppgifter i den omfattningen och uppmanade henne att ta kontakt med rektorn eller skolans huvudman. Enligt skollagen får det ju bara ”förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna”.

Praktiska hemläxor kan därmed gå an vid enstaka tillfällen. Men vad är en obetydlig kostnad i det här sammanhanget?

Det tycks ingen veta. Sofia Wirlée, jurist på Skolinspektionen, har dock svårt att se att summan ingredienserna landar i för att genomföra någon enstaka läxa blir så pass hög att den strider mot bestämmelserna om en avgiftsfri skola. Maten äter familjen dessutom upp.

– Skollagen reglerar inte hemkunskapsläxor i form av att baka bröd hemma. Det är inte på den detaljnivån. Skulle vi få in en anmälan i ett sådant ärende får vi gå in och titta på hur det ser ut i det enskilda fallet, säger hon.

Skolinspektionen har en lathund som definierar vad obetydliga kostnader är vid situationer som granskas oftare. Till exempel friluftsdagar med aktiviteter kopplade till idrott och hälsa. Då accepterar de att eleven betalar upp till en hundralapp för att exempelvis ge sig ut i skidbacken. Flera skolor har fått krav på åtgärder de senaste åren för att ha misslyckats med att erbjuda en avgiftsfri utbildning, sedan de tagit mellan 140 och 500 kronor för en dag i slalombacken. Det spelar ingen roll om de har erbjudit kostnadsfria alternativ. Eleverna ska kunna välja aktivitet oberoende av ekonomisk situation.

– Det är inte så att man kan erbjuda något som kostar och att frivilligheten är att åka med på det som kostar eller göra något annat. Alla elever ska kunna åka, säger Sofia Wirlée.

Organisationen Majblommanhar länge kämpat mot skolans dolda avgifter. I vintras visade deras undersökning bland 1 000 föräldrar att 17 procent av de tillfrågade tycker att en obetydlig avgift är 20 kronor. Det är långt under den hundralapp som Skolinspektionen anser är rimlig vid idrottsdagar. Bara en tre­djedel tycker att 100 kronor inte spelar någon roll. Majblomman är därför kritisk till Skolinspektionens lathund.

– Man har lagt ribban så pass högt att vi bara når människor med god ekonomi, säger generalsekreteraren Lena Holm.

Majblomman delar ut bidrag till barn som behöver ekonomisk hjälp för att delta i aktiviteter på fritiden och i skolan. Bland de som söker pengar finns familjer som inte har råd att köpa nya gymnastikskor eller åka iväg på studieresor med skolan. Idrottskläder är en svår nöt att knäcka och Majblomman riktar inte sin uppmärksamhet mot det fenomenet. Däremot tog de nyligen fram en handbok för att fastslå vad avgifterna i skolan innebär i praktiken. Samtidigt kämpar de för att skolans huvudmän ska skjuta till mer pengar och betala friluftsdagar och matsäckar.

– Det är inte läraren som ska sitta och få ont i magen när man funderar på hur man ska få ihop det här med undervisningen. De ska ställa sig upp och kräva mer pengar så att det räcker till undervisningen, speciellt när det gäller idrottsdagen, säger Lena Holm.

Fotnot: Majblommans praktiska handbok gällande avgifter i skolan hittar du på
majblomman.se/barnfattigdom/Majblommans-rapporter/

Det kan låta luddigt och svårt att lära ut. Särskilt med tanke på allt annat som ska hinnas med. Men ge inte upp – det är fullt möjligt att träna upp kreativitet. Åtminstone enligt Pontus Wasling, hjärnforskare och neurolog på Sahlgrenska universitetssjukhuset, som likt många andra forskare definierar krea­tivitet som att skapa något nytt och användbart. Trots forskning som tyder på att det finns en koppling mellan psykisk sjukdom och kreativitet, vilket förut­sätter en viss genetik, är han övertygad om att vi alla är och kan lära oss att bli mer kreativa. Det är ett naturligt läge för våra hjärnor att hitta på nya saker.

– Det är så vi har klarat oss så bra och utvecklat vårt samhälle, säger Pontus Wasling.

I motsats till bilden av kreativitet som en fast egenskap ser han det som en process. Det handlar om att upptäcka mönster och sammanfoga dessa för att skapa nya, användbara saker.

– Apples grundare Steve Jobs har sagt att det handlar om att knyta ihop punkt­erna, ”connecting the dots”. Det finns andra som har liknat det vid ett kalejdoskop. Ju fler idéer man har, desto fler mönster kan det bli. Precis som glasbitar i ett kalejdoskop.

För att göra detta är vi beroende av våra minnen, konstaterar Pontus Wasling i sin forskning. Han utgår från en studie som visar att personer som skadat den del av hjärnan som används för att bläddra igenom våra minnen inte kan föreställa sig en framtidsscen. Visioner blir därmed inte möjliga utan minnets hjälp. Det är våra tidigare upplevelser och erfarenheter som gör att vi kommer fram till nya saker. Säkerligen har du noterat att monster i skräckfilmer ofta har en likhet med insekter. Det är med andra ord svårt att uppleva något som ligger helt utanför det vi tidigare har upplevt.

– Det behövs minnen för att vi ska vara kreativa, vilket betyder att ju fler minnen vi har desto mer kreativa kan vi vara, säger Pontus Wasling.

Han förklarar att det finns två sorters minnen. Dels det vi vanligen associerar med minnen: upplevelser, händelser och fakta. Dels så kallade tysta minnen, sådant vi långsamt nöter in i hjärnan. Som gör att den lär sig att känna igen saker. Tack vare tysta minnen vet vi vilka ingredienser som kan kombineras för att skapa en god maträtt, eller hur man ska röra sig för att på bästa sätt ta sig över höjdhoppsribban. Sådant som inte går att lära sig genom en sökning på Google. Precis som fakta är det något du som lärare arbetar med att förmedla till dina elever. Att jobba kreativitetsfrämjande tränger därför inte undan den kunskap som är nödvändig att lära ut enligt kursplanen.

– Om man ska vara riktigt kreativ måste man vara väl förtrogen med sitt ämne, säger Pontus Wasling.

Han berättar om en kreativ cykel som 1800-talsmatematikern Henri Poincaré utvecklade. Enligt hans teori börjar krea­tiva idéer med att man arbetar med ett problem så långt det går tills man måste lägga det åt sidan. Då fortsätter hjärnan bearbetningen undermedvetet. När hjärnan sedan slappnar av dyker lösningen upp en dag – kanske i duschen eller på joggingrundan. Då börjar efterarbetet att faktiskt omsätta lösningen praktiskt, vilket kräver kunskap. När man kör fast där är man tillbaka på ruta ett, med att klura på ett sätt att få idén till verklighet. Cirkeln är sluten.

Enligt Pontus Waslingär det alltså erfarenhet och kunskap som är nyckeln till de kreativa idéerna. I så fall borde väl all undervisning främja kreativitet?

Riktigt så enkelt är det tyvärr inte. Skolan kan i stället vara kreativitetshämmande, då eleverna inte alltid får utrymme att vara kreativa. Det har Eva Hoff, forskare och universitetslektor i psykologi vid Lunds universitet, sett i sina fältstudier om kreativitetens villkor i skolan. Ofta handlar det om att läraren inte riktigt vill släppa på kontrollen och låta eleverna hitta nya vägar.

– Under alla de timmarna jag observerade lärare tror jag inte att jag en enda gång såg en lärare som uppmuntrade originalitet, säger Eva Hoff.

Influerad av internationell kreativitetsforskning har hon tagit fram och utgått från olika egenskaper som gynnar elevernas kreativitet i skolan. En kreativ undervisning ska bland annat innehålla flexibilitet, lekfullhet och utmaningar. Men ofta riskerar undervisningen att bli för regel- och resultatstyrd för att eleverna ska kunna utveckla sin kreativitet.

– Ibland är det som att lärare kanske vill ha mer kontroll än vad de behöver ha egentligen, säger Eva Hoff.

Hon och Pontus Wasling är överens om att lärare bör bidra med kunskap för att sedan ge utrymme åt alternativa lösningar. Det är en nödvändig balans. Ämnesövergripande och elevstyrt är utmärkta sätt att arbeta på. Även öppna uppgifter, så att eleverna får hitta sina egna lösningar. Uppgifter som att eleverna får skapa ett eget träningsschema eller en egen budget är goda exempel. Se bara till att finnas till hands för vägledning.

– Det är väldigt svårt att lära sig någonting på egen hand utan handledning. Lärarens funktion är jätteviktig för att hela tiden utmana eleven och höja kravet, säger Pontus Wasling.

Till sist. Försök att inte lägga uppgift­erna på en för enkel nivå – utmaningar gör att eleverna pressas till nytänk. Precis som i exemplet med den kreativa cykeln måste de få låta något växa där bak i huvudet för att slutligen blomma ut.

Det blir naturligt med ständiga anpassningar till att åldersfördelningen skiftar hela tiden. Vi tror att en gemensam barngrupp är en bra modell för att hantera det, säger Barbro Karlsson, förskollärare och arbetsplatsombud i Slussfors för Lärarförbundet.

Efter skog och myrmark öppnar sig terrängen, när vi färdas i vårvinterlandskapet längs Blå vägen och med Umeälven som följeslagare.

Det är drygt sex mil väster om Storuman och ungefär lika långt återstår till fjällen i Tärnaby.

I byn Slussfors bor färre än 100 invånare och sedan 1996, då nuvarande skolbyggnad stod färdig, fungerar den som skola för barn i mellanområdet i vidsträckta Storuman kommun.

– Gratian heter bygden och det betyder ungefär ”kargt område” på samiska, säger Barbro Karlsson när hon hälsar välkommen. Just lokalhistoria är ett ämne hon kan utantill som ordförande i hembygdsföreningen under många år.

Skolan är byggd för samverkan mellan olika verksamheter. Här finns bygdens bibliotek och till och med ett nystartat virtuellt vårdrum – unikt för sjukvårdssverige – dit bybor kan söka sig för uppkoppling mot familjeläkare eller sjuksköterska i Storuman.

På Holken– förskola och fritidshem i ett – börjar de äldre fritidsbarnen att droppa in när skoldagen går mot sitt slut.

– Det är vårt tredje år med ett riktigt fritids som vi i likhet med många andra mindre glesbygdsskolor valt att integrera med förskolan, berättar Barbro Karlsson.

– Tidigare hade vi någonting som kallades väntis. Barnen fick stanna kvar efter skolan i väntan på hemtransport. Men både från personal- och föräldrahåll kände vi att det inte var någon bra lösning. Nu kan vi erbjuda verksamhet med bra innehåll.

Ett tiotal barn är inskrivna på fritids av totalt 32 på skolan, varav 17 går i årskurs 1-6. Att elevkullarna skiftar kraftigt hör till på en skola med så få barn.

I Slussfors har trenden under senare år varit färre barn i grundskolan och ökat barnantal i förskolan. Det har varit en stark faktor bakom omorganisationen till en barngrupp för hela skolan.

Planeringen startade för två år sedan och innevarande läsår är det första med det nya arbetssättet.

Tidigare hade Ingrid Karlsson och Maud Persson enbart ansvar för skoleleverna, men nu har de även viss arbetstid på Holken.

– Elevantalet räcker för närvarande inte till för två heltidstjänster i skolan och alternativet hade varit att acceptera arbetstid på en annan skola, säger Ingrid Karlsson.

– Att jobba med en barngrupp och vara ett arbetslag är en bättre lösning. Det finns många fördelar med att komma i kontakt med barnen redan i förskoleåldern. Nu kan jag tidigt upptäcka vilka färdigheter olika barn har med möjligheten att lägga ut lite ”krokar”, kanske framför allt i matematik som jag är särskilt intresserad av. Barnen får på så vis tänka till – och får med sig nyttiga kunskaper inför skolstart.

Ett särskilt tillägg har skrivits i gällande kollektivavtal för att bana väg för Slussforsmodellen. Det har blivit mer arbetstid med barnen och mindre planeringstid.

– Vi har fått vara kreativa när det gäller att hitta tillfällen för gemensam planering. Om inte sms-planering är ett begrepp sedan tidigare så kanske Ingrid och jag har uppfunnit det, säger Maud Persson med ett leende.

– Det är lite av en baksida att planeringstiden krympt och vi behöver vara vaksamma så att det inte blir ett stort problem. Men det är en ny organisation som behöver ges tid för att fungera fullt ut.

Alla tre lärare som vi talar med har arbetat i Slussfors sedan den nya skolan invigdes för 18 år sedan.

Kontinuitet och kompetens finns på skolan. Samtliga i personalen har pedagogisk examen och endast i ett fall motsvarar den inte den tjänsten (förskollärare som har examen för undervisning i årskurs 4-9).

Med placeringarna 10 och 23 i riket i Lärarförbundets kommunranking de senaste två åren står sig Storuman väl i jämförelse med andra kommuner. Det är bara lönenivåerna som drar ner placeringarna något.

I Storumans kommun finns ytterligare ett integrerat fritidshem/förskola (Gunnarn) och i de något större tätorterna med mer traditionella fritidshem är det framför allt förskollärare som arbetar.

– Jag har själv en grundexamen som fritidspedagog och har efter det kompletterat med en förskollärarexamen genom distansstudier mot Umeå universitet, säger Barbro Karlsson.

Hur är möjligheterna till kompetensutveckling generellt i kommunen?

– Vi har bland annat återkommande pedagogiska aftnar. Ibland har vi föreläsare, men framför allt delar vi erfarenheter och ger varandra tips och idéer. Alla pedagoger deltar också i ”Matematiklyftet”.

Barbro Karlsson är nöjd med att ha medverkat till att skolan numera kan erbjuda fritids. Med lite extra fokus på musik och utomhusaktiviteter fylls dagarna med pedagogiskt innehåll.

Slussforsbarnen har numera tillgång till ett skogsområde mellan älven och skolan där man försöker vara så ofta som möjligt, även vintertid.

Kan det inte bli problem med så stor åldersskillnad mellan förskole- och fritidsbarn?

– Nej, jag upplever inte det. Kanske för att det är få som bor här och det finns en sammanhållning sedan tidigare. Barnen lär känna varandra väl i en integrerad verksamhet som vår, säger Barbro Karlsson.

– Jag tycker vi visar att en liten skola kan erbjuda kvalitet på alla områden. Men det kräver en öppenhet för ständiga förändringar. Gillar man inte det, så är inte en skola som Slussfors rätt ställe att arbeta på.

Rektor Jenny Anderssontycker att det nya arbetssättet med en stor barngrupp slagit väl ut. En modifiering som skett är att alla inte äter tillsammans. Numera har förskolebarn och fritidsbarn/skolelever lunch var för sig.

– Det blir bättre matro då för de minsta barnen, säger Jenny Andersson.

Hur ser framtiden ut för Slussfors skola?

– Jag kan inte se annat än att den är ganska ljus. Vi har ju så få barn nu i årskurs 4-6 att det kommer att bli en ökning av antalet barn under de närmaste åren – enligt prognoserna med fem-sex barn.

JG: Jag tror att det är viktigt att man som lärare fokuserar på processen och inte på produkten. Då vågar eleverna mer. Att man experimenterar och laborerar med rå­var­orna i stället för att laga fullständiga måltider. Jag brukar ge mina studenter lite annorlunda examinationsuppgifter. Till exempel får de göra film. En del blir rädda eftersom de aldrig har gjort någon film förut. Då är det viktigt att de får stöd i form av information och exempel så att de vågar försöka för efteråt, när de vågat, inser de att de kan mer än de tror. När man arbetar med konsumtionsfrågor tycker jag man ska göra det i köket och inte i ett vanligt klassrum. Till exempel genom att skapa måltider för olika familjekonstellationer eller värdera hemlagat jämfört med färdigköpt utifrån aspekter som smak, tid, miljöpåverkan, ekonomi, tillagning och ursprung.
 

Hur ser du på kreativitet i ditt ämne?

KB: Kreativitet krävs av alla lärare för att skapa ett intresse hos eleverna och för att utmana deras bild av vad idrott och hälsa är. Det gäller att låta eleverna bli delaktiga i hur vi hittar alternativ till de traditionella sport­erna och lekarna så att alla kan delta utifrån sina förutsättningar.

JG: I ämnet hem- och konsumentkunskap känns det naturligt och lätt­ast att applicera kreativiteten på matlagningen men det går ju förstås även inom andra områden. Till exempel är kreativa idéer bra när man arbetar med hushållsekonomi och hur man kan dryga ut hushållskassan.

Hur lär man ut kreativitet?

KB: Jag tror att ju mer man jobbar med kreativitet desto mer utvecklas man. Ju mer man utsätts för den sortens uppgifter desto mer tränas man i kreativitet. Jag brukar uppmana mina studenter att se på varandras dansrörelser och ge varandra feedback. Inte utifrån hur bra eller dålig en rörelse är utan utifrån den känsla, upplevelse och tolkning som de får som åskådare.

JG:I stort sätt tycker jag det handlar om hur man arbetar didaktiskt. Om läraren har mod att vara kreativ kommer det gratis till eleverna. Eleverna gör som vi gör. Många anser att man måste kunna alla grunder först för att kunna vara kreativ men jag tycker tvärtom. För att kunna lära sig grunderna krävs kreativitet.

Vad hindrar kreativiteten från att flöda?

KB:Kreativitet handlar jättemycket om självkänsla och självförtroende. Det krävs mod att våga vara kreativ inför andra. Man kan känna sig rädd för att bli dömd för det man skapar, det blottar vem man är. Det går inte att garantera att alla på en individnivå känner sig delaktiga i det kreativa skapandet under lektionerna. Vi jobbar ju mycket i grupp i idrott och hälsa, särskilt när det handlar om dans, eftersom det blir så ut­lämn­ande annars, och i en grupp finns det ju alltid någon eller några som har högre status och kompetens och som ibland kan dominera det kreativa skapandet. Det är en utmaning för läraren.

JG: Kreativitet handlar mycket om mod. Jag pratar nog egentligen inte så mycket om kreativitet men det kanske ändå inte är så vi når dit? Jag tror att vi når kreativitet genom att fylla våra elever med självförtroende och mod och en ryggsäck med grundkunskaper.

Vad är kreativitet för dig?

KB: Jag tycker att kreativitet handlar om att vara flexibel, att våga vända och vrida på saker, tänka annorlunda och hitta lösningar. Jag pratar mycket om kreativitet med mina stud­enter, fast jag kallar det inte för krea­tivitet utan för skapande eftersom jag mest möter dem i dans.

JG: Kreativitet måste inte vara så storslaget som vi ofta tänker, man måste inte förändra världen, hitta på en ny innovation eller skapa ett helt nytt recept. Det kan räcka med att man tänker på ett lite nytt sätt för sig själv och att man uppmuntrar eleverna till att våga och ger dem spel­utrymme.

Plötsligt försvinner tid och rum och vi fylls av en känsla av lust och ork. När engagemanget infinner sig är jobbet en lek. Dessutom är engagemang bra för hälsan. Är du engagerad i ditt jobb blir du mer tillfreds med livet i stort och risken för depression minskar.

Men på senare år har ordet engagemang ändå fått en liten varningstriangel runt sig. För mycket av det goda är inte bra och går man helt upp i sitt jobb kan man bli utbränd. Så var går gränsen?

– Visst skulle det vara bra om det fanns en test vi kunde ta så att vi visste om vi var i farozonen. Men det gör det inte. I stället handlar det om att lära känna sig själv, vem jag är och vilka mina drivkrafter är, säger Ulrika Lundberg som är doktor i psykologi och har forskat i engagemang och utbrändhet i tio år.

De inre drivkrafterna grundar sig i intresse och i en känsla av identifikation med det man gör medan de yttre drivkrafterna handlar om exempelvis pengar och bekräftelse.

– Om du mestadels styrs av yttre drivkrafter finns det en risk att du driver dig själv för hårt utan att lyssna på dina egna gränser och det kan leda till utbrändhet, säger Ulrika Lundberg.

Är situationen i stället att du framför allt motiveras av inre drivkrafter som lust och intresse uppstår risken för utbrändhet när arbetssituationen skapar motstånd. Regler, administration och byråkrati kan bli som en broms som hindrar hjulet från att rulla.

Saknar vi engagemang i vårt jobb eller känner varningssignaler för utbrändhet tycker Lotta Lundberg att vi ska ta det på allvar och hennes råd är lika självklart som drastiskt.

– Byt jobb. Visst kan vi försöka påverka vår arbetsplats om det är organisationen det är fel på, men mycket forskning visar att den bästa lösningen är att byta jobb. Det är då vi lättast hittar tillbaka till arbetsglädjen igen.

Risken för utbrändhet har nämligen väldigt lite att göra med mängden arbete. Det handlar om jobbets kvalitet snarare än kvantitet.

– Det behöver inte alls vara farligt att arbeta mycket om du trivs och mår bra, säger Ulrika Lundberg.

Det är lätt att troatt engagemang är nästan som ett maniskt tillstånd, fyllt av lust och energi, där det bara är roligt att jobba. Men det är snarare ett balanserat och positivt tillstånd där vi kan hitta förnöjsamhet i alla arbetsuppgifter.

– Det är när vi orkar och har kraft även till de mindre roliga momenten, säger Ulrika Lundberg.

Eftersom engagemang är en form av energikälla kräver det att vi tar väl hand om våra basbehov. Det behövs regelbunden påfyllning av mat och aktiv vila, men även passiv vila där vi ägnar oss åt något helt annat ett tag.

För att hitta den viktiga balansen mellan engagemang och utbrändhet menar Ulrika Lundberg att det fodras lika mycket av tre olika ingredienser. Hon beskriver det som en tallriksmodell där en tredjedel består av livets och arbetets ”måsten”, en tredjedel av det vi gör av lust bara för vår egen skull och en tredjedel av vila och reflektion.

– Över en veckas tid bör fördelningen av dessa tre aktiviteter vara jämn. Lyckas vi med det även dagligdags blir livet en lyxtillvaro, säger hon.

En som är välbekant med tallriksmodellen är Maria Hagblad, lärare i hem- och konsumentkunskap på Vallaskolan i Sala. Men när det kommer till antalet arbetade timmar väljer hon att inte räkna så noga. I stället tar hon sig tid att skapa egna instruktiva matlagningsfilmer som hon publicerar på sin blogg, kallad ”HK-bloggen på Vallaskolan”, så att hennes elever kan få extra hjälp att nå målen i ämnet.

– Jag brinner för att få med mig alla elever och är beredd att jobba ganska hårt. Jag tycker att det är roligt att jobba även om det blir lite mycket. Om man bara gör det man måste blir det inte lika roligt, tycker hon.

Någon rädsla för att bli utbränd har hon inte. Som nyligen utsedd förstelärare i ökad måluppfyllelse med hjälp av IT kan hon möjligen känna viss press att leva upp till rollen men det är inget som egentligen oroar.

En som däremot kan känna risken att engagemanget en dag kan gå överstyr är Ted Åhs. Han är utbildad lärare i idrott och hälsa men har numera en specialtjänst som ansvarig för Klågerupsskol­ans skolidrottsförening. Det var när han 2010 fick en fyrtioprocentig deltidstjänst som lärare på skolan som han på sin fritid startade den nu mycket populära och prisade föreningen.

– Jag älskar att hjälpa barn att finna sig själva, svarar han på frågan om vad som driver honom.

I början jobbade han nog 240 procent och även om han har blivit tvungen att börja skilja lite mer på jobb och fritid sedan hans barn föddes blir det fortfarande alldeles för många timmar jobb per dygn.

– Om jag ska vara ärlig känner jag i perioder att det är för mycket, att det tar stopp. Men det här jobbet ger mig sam­tid­igt så mycket wow-känsla, och jag tycker att det är så fruktansvärt roligt, att jag inte låter risken att bli utbränd stoppa mig, säger han.

Det låter kanske inte helt riskfritt men frågan är, går det att undvika att bli utbränd genom att engagera sig mindre i det man tycker är roligt?

– Nej. Dessutom vore det väldigt tråk­igt om vi skulle skydda oss på det viset. Engagemang är som barns lust när de leker, och att skydda sig mot det vore som att inte leva, svarar Ulrika Lundberg.

Inom den fritidspedagogiska världen finns viktiga begrepp. Vi talar om barn och vi talar om fritidspedagogisk verksamhet. Det finns flera skäl till varför dessa två har kommit att bli så kopplade till fritidspedagogiken, kanske handlar det ytterst om lek.

Genom att delta i fritidshemmets verksamheter får barnen möjlighet att utveckla olika förmågor och intressen. Området lek har ett av de mest karaktäristiska innehållen. Dels på grund av lekens egenvärde, dels för att ge barnen möjlighet att skapa mening och förstå livet samt stödja dem i deras lärande och utveckling. Genom leken ges möjlighet att fortsätta bearbeta de intryck och erfarenheter som gjorts under den obligatoriska skoldagen. Men också att experimentera, använda sig av en mångfald uttryck, finna nya lösningar och på ett skapande sätt omforma idéer och tankar till praktisk handling. Barnet blir verksamheten.

Genom att knyta samman begreppen fritidspedagogik, barn och verksamhet har fritidshemmen kunnat bygga en identitet. Delvis kanske en identitet mot den timplanestyrda verksamheten, ett sätt att genom orden göra tydligt skillnaden för sig själv, för lärare, för andra.

Under senare år har andra ord kommit in i ordförrådet, som kanske ger lite fritidspedagogisk språkklåda. Ord som elev och undervisning. Varifrån kommer de, hur kan man förstå dem, behöver fritidshemmen ändras?

Den första juli 2011 trädde den nya skollagen i kraft. Det är tydligt att staten har högre ambitioner med fritidshemmen än tidigare: redan att fritidshem har ett eget kapitel antyder ett skifte. Det finns också en del förändringar i både innehåll och ramar.

I skollagen beskrivs vilka som får bedriva undervisning i fritidshemmen. Det är legitimerad lärare i fritidshem, medan fritidspedagoger med äldre högskoleexamen undantas från kravet på legitimation och får bedriva undervisning i alla fall. Utöver det får det för undervisningen i fritidshemmet finnas annan personal med sådan utbildning eller erfarenhet att elevernas eller barnens utveckling och lärande främjas. Lärare och förskollärare är, trots rykten om motsatsen, inte behöriga att undervisa i fritidshemmen.

Undervisning kan kanske låta ovant, men redan den äldre skollagen (1985:1100) talade om undervisning i fritidshemmet. Det som sker på fritidshemmen är undervisning enligt skollagens mening. Alldeles oavsett hur lärare i fritidshem/fritidspedagoger ställer sig till begreppet. Det som däremot är en förändring är att skollagen från 2010 talar om elever i fritidshemmet. Enligt Skollagen från 1985 var fritidshemmet till för barn. Det är en större skillnad.

Hur ska förändringarna förstås? Skollagen fastställs av riksdagen som väljs av medborgarna. Elever och undervisning blir därför någonstans det som lärare i fritidshem och fritidshemmen måste förhålla sig till, det är – ytterst – medborgarnas uppdrag till lärare i fritidshem/fritidspedagoger.

Den professionella diskussionen måste då bli vad man fyller begreppen med. Eftersom fritidshem och skolans timplanestyrda delar har helt olika ramar, helt olika förutsättningar, borde det vara rätt självklart att elev och undervisning har en egen betydelse i fritidshemmen. För på samma sätt som begreppen elev och undervisning har variationer inom grundskola eller gymnasium, inom NO eller svenska, så är det möjligt att ge begrepp som elev och undervisning en fritidspedagogisk förståelse.

Fritidspedagogiken behöver erövra de begrepp som ligger i det demokratiska uppdraget för fritidshemmen. Det måste göras för att grundvärdet som fritidspedagogiken står för, som gör fritidshemmet unikt, bevaras. Kanske kan det leda till en större samsyn mellan olika typer av lärare, där barnet/eleven lättare kommer i centrum och där olika kompetenser samverkar?