Det är medlemmarna i Digisyd, en sammanslutning av IKT-pedagoger som jobbar på kommunnivå i 13 Skånekommuner, som riggar för kvällens lärarträff: Teachmeet Syd. Det är det sjunde evenemanget som gruppen anordnar med ett halvårs mellanrum.

Utanför har besökarna redan börjat ta för sig av smörgåsarna. De kommer för att utbyta idéer och hämta inspiration av hur andra ­lärare arbetar med digitala verktyg.

Fyra lärare från Malmö International School har slagit sig ner vid ett bord. De har höga förväntningar inför kvällen.

— Lärare lär lärare, det är ett bra sätt. Man får mycket inspiration, säger Christina ­Sjögren som är NO-lärare.

Digitaliseringen av skolan har medfört att det behövs mycket fortbildning, säger hon och kollegerna.

— Det tar tid att lära sig. Alla är på så olika nivå.

De kommer att kunna räkna kvällens Teachmeet som fortbildning och kvitta tiden mot fortbildningstid i slutet på terminen. ­Andra lärare är här på sin fritid.

Tobias Sonestedt, IKT-pedagog på Peda­gog Malmö, förstår att lärarna har svårt att komma loss.

— Man jobbar kanske till 15.30, sedan ska man hinna resa till annan ort och vara framme klockan 16. Det är ingenting jag avundas, säger han.

Ändå lockar träffen drygt hundra besökare.

På scenkanten sitter en samling gosedjur: Nasse, en Angry Bird, Darth Vader med flera. De får publiken så småningom kasta på ­talarna om de drar över tiden. Sju minuter har man på sig för sitt anförande, inte en ­sekund mer.

— En del drar sig för att kasta gosedjur på en kollega. Men det handlar om att alla ska få en chans att tala, då är det viktigt att hålla tiden, säger Annelie Médoc som ansvarar för Vellinges datatek och som tillsammans med kommunens IKT-pedagog Roger Funhagen är värd för kvällens evenemang.

Inför träffen har alla som vill kunnat anmäla sig som talare för att berätta om hur de jobbar. Nu är listan lång och det är oklart om alla kommer att hinnas med.

— Vi försöker hela tiden värva nytt folk till Digisyd. Målet är att ha ett stort nätverk. Förr var skolan en värld för sig själv. De digitala verktygen har gjort skillnad. Nu pratar de som förut varit tysta, säger Annelie Médoc, som har varit lärare i 20 år och som själv talat på flera Teachmeet Syd.

— Att dela med sig av sina kunskaper är något som ingår i läraryrket, säger Roger Funhagen.

Det mesta börjar falla på plats, men ljudet till webbsändningen fungerar inte. Mitt i ljudtesterna ska plötsligt alla upp på scenen: det är dags att föreviga Digisyd med en »selfie« à la Oscarsgalan.

Aulan fylls av lärare och IKT-pedagoger med smarta mobiler, lärplattor och datorer i högsta hugg. På en duk visas flödet av kommentarer från publiken.

Först upp på scen är en kvartett språk­lärare från olika skolor i Vellinge. De berättar om hur de samarbetat i moderna språk så att elever från olika skolor kunnat chatta med varandra på franska via verktyget Titanpad. En gång i veckan läggs fransklektionerna ­parallellt för alla tre skolorna.

— Via chatten vågar eleverna använda språket, berättar Lars Hemzelius på Stora Hammar skola och visar hur dialogerna kan se ut.

Tidigare försök med skolkontakter i andra länder — via så kallad E-twinning — hade ­fallit på att det var svårt att få franska skolor intresserade och svårt att se till att klassernas scheman fungerade ihop.

I publiken sitter Kerstin Ohlsson, språk- och mattelärare vid Linnéskolan i Hässleholm, som varit på flera Teachmeets tidigare. Hon tycker att Vellingelärarnas projekt är inspirerande, men anser inte att E-twinning är svårt att få till. Hennes elever har ett välfungerande utbyte med en skola i Litauen.

— Det kan vara väldigt enkelt, säger Kerstin Ohlsson.

Nu funderar hon på att gå upp och tala om det på nästa Teachmeet Syd. Tidigare har hon talat på träffen i Staffanstorp för ett år sedan. Då berättade hon och en kollega om hur de samarbetat kring ett projekt om optik.

— Det är jättespännande att tala. Jag tror att vi lyckades förmedla att man inte behöver kunna så mycket, man behöver bara våga hoppa. Många känner nog att det de gör inte är stort nog att visa, men man måste våga. Det är viktigt att lyfta fram goda exempel. De finns överallt i skolan.

Flera av IKT-pedagogerna talar om en jante­lag i skolan som får lärare att tycka att det de gör inte är något att berätta om på scen. Tobias Sonestedt tycker att det ger mest när vanliga lärare berättar om vad de gör i klassrummet.

— Allt handlar om att strukturera och skärskåda vad man gör. De som tar steget kommer fram till att det inte är så farligt att tala, säger han.

Teachmeet är med sina sjuminuters­föredrag en fantastisk form, tycker Kerstin Ohlsson.

— Man får så många tips på två timmar, säger hon.

En av alla idéer hon tagit med sig till sin egen undervisning är att använda »green screen«, att filma mot ett grönt tyg så att det går att byta ut den gröna färgen mot en helt annan bakgrund i det färdiga filmklippet.

— Jag blev sugen på att prova och skaffade ett grönt tyg. Precis nu har jag börjat använda det i undervisningen. Teknikutvecklingen går så fort framåt, så på det år som gått sedan jag hörde om det har vi fått tillgång till lärplattor och det har kommit green screen-program till dem.

Hon säger att hon drivs av sin nyfikenhet och att hon inte kan låta bli att testa nya ­möjligheter.

— Framför allt engagerar det eleverna. Vi har elever som stannar kvar efter skoltid för att filma färdigt. Hur ofta väljer de det en ­solig eftermiddag?

De tekniska förutsättningarna kan se väldigt olika ut på olika skolor och i olika kommuner. Det är något som många av besökarna vittnar om. En skola har en välutbyggd en-till-en-satsning, det vill säga en dator till varje elev. På en annan finns knappt någon teknisk utrustning alls.

— Vi har 15 datorer på 480 elever. Jag bokar dem så mycket jag kan, säger Linda Strömberg, lärare i matte, NO och Idrott och hälsa på Sundsbroskolan i Malmö.

Samma dag har utbildningsminister Jan Björklund sagt att det är dags för en nationell IT-strategi för skolan.

— Det verkar bra, men det borde ha kommit mycket tidigare. Jag hoppas att det innebär bättre ekonomiska förutsättningar också, säger Linda Strömberg.

Digitaliseringskommissionen kom nyligen med en rapport som visar att det finns gott om teknik i svenska skolor, men att vi bara är medelmåttiga på att använda den i undervisningen.

— Här på Teachmeet talar man för de ­redan frälsta. Eldsjälarna tar egna initiativ och utbildar sig mer och mer, de andra inte. Ur IT-aspekt har vi ingen likvärdig skola, ­säger Ingela Clarin, lärare i svenska och ­engelska på Ängdals skola i Bunkeflostrand.

Hon har varit på flera Teachmeet Syd och är aktiv inom sociala medier i det som brukar kallas det utvidgade lärarkollegiet (se faktaruta).

— Det är synd att man inte gör mer sådant här lokalt. Det finns alltid någon på skolan som gör något som är värt att berätta om.

På kvällens Teachmeet ska Ingela Clarin tala om Minecraft och hur det kan användas i alla ämnen i undervisningen.

Vellingelärarna på scen blir avbrutna av att tidtagaren höjer en gul gummituta och ett kraxande läte hörs. En svärm med gosedjur far genom luften. Tiden är ute och det är dags för nästa talare, förskolläraren Vera Rojas från Helsingborg som berättar om hur ­barnen fått använda digitalkameror fritt, och vad det ledde till.

Tempot är högt och allt från appar som aktiverar dem som av någon anledning inte kan vara med på idrottslektionen till inkluderingsprojekt mellan särskola och grundskola avhandlas.

Efteråt har de som vill kunnat anmäla sig till en middag, Teacheat, i skolans matsal. Här finns tid för avslappnade samtal kolleger emellan.

Annelie Médoc är nöjd med träffen.

— Det var mycket som man kunde anpassa till olika åldrar, säger hon.

— Och vad har det här kostat oss? Bara fikat. Och tiden förstås, lärare lägger mycket tid.

Trenden att röka e-cigaretter sprider sig på svenska skolor. 13-åringarna Wille, Rasmus och Julia säger att nästan alla deras kompisar har testat.

Men när Wille tog ett bloss i korridoren fick rektorn nog. Hon beslagtog hans e-cigarett och sedan dess har han inte sett den elektroniska hylsan i stål med smaksatt rökvätska.

— Jag bryr mig inte, den ­kostade 75 kronor liksom.

Nu sitter Wille nersjunken på en stol i ett av högstadie­skolans grupprum tillsammans med Rasmus. På ett bord intill sitter Julia. De går i sjuan på en skola i Stockholm och har alla testat e-cigaretter. Något de be­dömer att merparten av skolans cirka 200 elever har gjort.

E-cigaretterna började dyka upp på skolan för ungefär ett år sedan.

— Du kan köpa dem i vilken tobaksaffär som helst, berättar Wille.

Nikotinbaserad rökvätska till e-cigaretterna klassas som läkemedel, vilket kräver godkännande av Läkemedelsverket för att få säljas. Något sådant finns inte för dessa produkter. Trots det säljs nikotinhaltiga vätskor i Sverige, och på nätet är utbudet enormt.

Men bland e-cigarett­rökarna på Willes, Julias och Rasmus skola har det inte före­kommit något nikotin, säger de. Bara rökvätskor med olika smaker, som jordgubb, smörkola och lakrits.

— Det är som en liten vatten­pipa, förklarar Julia.

Därför fanns det viss tolerans från lärare och rektor i början. Wille och några andra elever passade på att testa gränserna. Men efter bolmandet i korridoren satte ledningen ner foten och beslutade, precis som flera andra skolor, om ett förbud mot rökning av e-cigaretter på skol­området.

Skolorna anser att e-cigaretter kan vara en inkörsport till tobaksrökning, något som bland annat WHO varnar för. Dessutom vet man förhållande­vis lite om skadeverkningarna ännu.

Julia, Wille och Rasmus har viss förståelse för förbudet, samtidigt tycker de att det är »lite töntigt«. De tror inte att det är farligt att röka e-cigaretter så länge de inte innehåller nikotin.

Vårsolen skiner in genom de stora fönstren i grupprummet på tredje våningen. Utmed en fasad på andra sidan gatan ­sitter några elever och röker. Vanliga cigaretter, som de fimpar på marken när de är klara.

— Det är många på skolan som röker vanliga cigg också, säger Julia och tillägger att hon är en av dem.

Hon säger att hon började för att hon tyckte att det var coolt. Det är samma sak med e-cigaretter tror hon, man testar för att det känns häftigt och förbjudet. Men hon är inte intresserad av att testa nikotin­haltiga e-cigaretter.

— Det är inte därför man röker e-cigg, säger hon.

Rasmus och Wille håller med.

— Jag ser e-ciggen mer som en leksak — det är något man gör när man inte har något annat att göra. Det är gott och det är kul att trixa med röken, göra rökringar och så, säger Rasmus.

Fotnot: Wille, Rasmus och Julia heter egentligen något annat.

Varför tar de betalt för att stå på skolparkeringen? Varför finns det inga krokar på skolans toaletter? Varför kan de inte tillaga mat ­i kafeterian? Vem fixar?

Frågorna hopar sig. På Värmdö Gym­nasiums hemsida försöker skolans elevskyddsombud väcka elevernas intresse för den gemensamma arbetsmiljön.

— Vi är ett slags första kontrollanter av arbetsmiljön på skolan. För skolan är vårt arbete och vår arbetsmiljö, precis som det är för lärarna, säger elevskyddsombudet Felix Mollberger.

Sedan 1990 har grundskole- och gymnasieelever rätt att välja elevskyddsombud. Enligt Sveriges Elevkårers senaste undersökning svarade bara 28 procent av gymnasie­skolorna och 11 procent av grundskolorna att de har elevskyddsombud.

Men Felix Mollberger tvekade inte när klassen i tvåan tillfrågades om någon skulle kunna tänka sig att ställa upp som elevskyddsombud.

— Det lät som att det var något som behövdes. Och jag var beredd att ta det ansvaret.

Elevskyddsombuden har enligt arbets­miljölagen rätt att få utbildning och information och vara med på skyddsronder, men har inte som personalens skyddsombud rätt att stoppa arbetet.

Om det till exempel är så kallt i ett klassrum att det är svårt att koncentrera sig kan eleverna anmäla detta till elevskyddsombudet.

— Då ser vi till att den informationen skickas vidare och tas om hand.

Felix Mollberger drar handen genom den stora vågiga kalufsen. Han odlar långa tunna polisonger och har ett pyttelitet bockskägg på hakan.

— Många av eleverna vet nog inte ens om att vi har elevskyddsombud på skolan. Men det är viktigt att alla vet att de kan vända sig till oss om de skulle ha några klagomål.

I uppsökande syfte genomför därför elevskyddsombuden en webbenkät med frågor om elevernas fysiska och psykiska arbetsmiljö, en enkät som hundratals elever redan har svarat på.

Det kanske största arbetsmiljö­pro­blemet på Värmdö Gymnasium är ljus­hallen. Det är där vi sitter och pratar just nu.

Ljushallen är skolans hjärta. Det är ofta här eleverna samlas när de har rast. Det är en stor öppen sal med marmorgolv och högt i tak. Från den jättelika glasväggen väller ljuset från vårsolen in.

Fler och fler elever slår sig ned vid borden och sofforna. Sorlet stiger.

— Det kan vara väldigt högt ljud här. Allt man säger och gör blir förstärkt när ljuden ekar mellan väggarna. Men skolan är så gammal att den har blivit k-märkt. Så man får inte göra vad som helst, som att lägga om golven eller ljudisolera väggarna.

Den höga ljudnivån i ljushallen är ett återkommande problem, som elevskyddsombud år efter år har tagit upp. Och numera står några svarta och vita skärmväggar utplacerade mellan grupperna av pratande elever i ljushallen.

— Skärmarna har i alla fall hjälpt lite, konstaterar Felix Mollberger.

Flyget har landat i tid på Aéroport Charles de Gaulle men en VIP-resenär har blivit av med sitt bagage, en oersättlig golfbag av välkänt, lyxigt märke.

Mindre bemedlade backpackers prasslar med Paris­kartor och métrobiljetter och knappar sig fram mellan appar med hotellguider och billiga restauranger.


Adriana James och Nami­ella Smith behöver inte snåla. Med en reskassa på två miljoner kronor har de valt det luxuösa hotellet Hyatt Paris Made­leine, centralt i det ­åttonde arrondissementet. Nu ska de lägga stan för sina fötter — eller snarare sin limousine — och se allt från Eiffel­tornet till Mona Lisa.


Deras medresenär José Carlos har en skralare budget på 10 000 kronor och får nöja sig med ett enkelt boende nära Gare du Nord. Han har flytt sina spritproblem och tänker inte komma tillbaka förrän han har ställt allt till rätta.


Plötsligt rycks resenärerna tillbaka till verkligheten och blir åter eleverna Norhan Mohammed, Rachel Suleiman och Hamza Toulbi på Mölle­vångsskolan i Malmö. Deras lärare Mélanie Piedoie börjar berätta, på franska, om Paris arrondissements, stadsdelar.


— Paris är som en snigel, un éscargot, där stadsdelarna vindlar sig som en snäcka, i spiralform, inifrån och ut. Arron­dissementen är inte bara stadsdelar, utan som egna små universum — olika varandra, som Möllevången och Limhamn här i Malmö, säger hon.



Under hela årskurs 9 är franskgruppen ute på »Den stora resan«, Le grand voyage, som Mélanie Piedoies projekt heter. Under resans gång får eleverna olika uppdrag som de utför genom uppgifter kopplade till moment i kursplanen. Parallellt lär de känna språket, staden Paris och den franska kulturen. Allt redovisas i en blogg, gemensam för läraren och klassen.


Centrala för undervisningen är alla de digitala inslag Mélanie Piedoie letar upp: Youtube-klipp, appar, bilder och musik med anknyt­ning till resor, Paris och Frankrike.

Till det lägger hon konkreta ting som vykort, kartor, ­franska skrivböcker och specialimporterat godis för att skapa en autentisk känsla. 


Mélanie Piedoie har inspirerats av spelet »Backpacker«, som går ut på att skapa en resa utifrån en bestämd budget.

Därför delar hon in eleverna i två grupper: backpackers och lyxresenärer. Sedan får eleverna själva uppfinna en fiktiv karaktär med namn, bakgrund och syfte med Parisresan. ­Under resan ställs de olika karaktärerna inför utmaningar som Mélanie Piedoie skräddar­syr åt dem. Som att en VIP:s aktier plötsligt rasar på börsen.


— Jag är spelmästare också, förklarar hon. 


Projektet är flexibelt så att hon kan stanna upp när exempelvis ett moment i grammatiken kräver längre tid än väntat.

En aktuell uppgiftär att skriva en resebeskrivning, hur en karaktär tar sig från Malmö till Paris. Den ska först skrivas i presens, för att sedan göras om till passé composé.


Nackdelen med projektet är det gigantiska förarbetet, menar Mélanie ­Piedoie. Att leta upp alla länkar och annat digitalt material, kolla upp att det inte har försvunnit från nätet när det är dags för just det momentet och — inte minst — att skaffa bildrättigheter.


— Men allt förarbete innebär att efterarbetet blir så mycket kortare. Och en fördel är att man håller sig ständigt upp­daterad på vad som verkligen gäller i dagens Frankrike.

Texten har tidigare publicerats i tidningen Alfa nr 1/14.

Lagom till valåret har film­arkivet.se lagt ut 65 svenska val- och propagandafilmer från 1930- till 1990-tal.

Tanken är att filmerna ska kunna användas i under­visningen för att sätta i gång diskussioner inför årets val. Här kan man se statsminister Per-Albin Hansson tala direkt in i kameran och uppmana folket att rösta i valet 1944 eller skådespelaren Stig Järrel drömma mardrömmar om det skattefria samhället 1954.

Något modernare är Miljö­partiets valfilm från 1988 där man kan se animerade varianter av politikerna Ingvar Carlsson och Carl Bildt.

Filmarkivet.se är ett sam­arbete mellan Svenska film­institutet och Kungliga biblioteket och alla filmer på sajten får visas upp i klassrummet.