Are you the publisher? Claim or contact us about this channel


Embed this content in your HTML

Search

Report adult content:

click to rate:

Account: (login)

More Channels


Channel Catalog


Channel Description:

Fördjupning och senaste nytt från förskola till högskola

older | 1 | .... | 158 | 159 | 160 | (Page 161) | 162 | 163 | 164 | .... | 341 | newer

    0 0
  • 08/23/12--01:45: Fejsa Facebook!
  • Nätguide/Del 2. Mer än hälften av alla svenskar minglar på Facebook, världens största sociala nätverk på internet. Är du sugen på att ansluta dig? Är du med, men vill veta mer om sidor och grupper? Eller funderar du över vett och etikett på ”fejjan” som nätverket kallas i folkmun? Här får du veta mer.

    Illustration: Maja Modén

    Skapa konto

    Att registrera ett konto är lätt. Gå in på facebook.com och fyll i uppgifter enligt anvisningar. I kontoinställningarna bestämmer du om alla ska se din status, det vill säga vad du skriver på ”din sida” och bilder du lägger ut. Om du vill att bara Facebook-vännerna ska kunna se, vilket är vanligast, måste du göra en inställning. De flesta laddar upp en bild på sig själva på sin ”profilsida” och den bilden kan ses av alla.

    Skaffa kompisar

    Sök efter gamla och nya känningar genom att skriva in namnet på personen i sökrutan, exempelvis ”Anna Andersson”. Förmodligen kommer en hel drös med Annor upp. Har du tur har just din Anna en bild som gör att du ser att det är hon. Skicka iväg en vänförfrågan genom att klicka i en ruta. Sedan är det bara att vänta tills hon accepterar dig som kompis. Det ena brukar leda till det andra, genom en vän hittar man fler. Folk kommer även att hitta dig och då kan du välja mellan att acceptera dem som vänner eller ignorera dem genom att klicka i olika rutor. Har ni inte hörts på länge kanske du vill skriva några rader om vad som har hänt sedan sist. Ett vanligt nybörjarmisstag är att skriva direkt på personens profilsida, ”wall”. Det innebär att alla hennes fejjan-kompisar kan läsa din personliga hälsning. Skicka i stället ett privat meddelande till personen, det finns en speciell rubrik för det som fungerar precis som mejl. När du blir lite mer varm i kläderna kan du även prata privat i en chatt, ett speciellt ”rum” på sidan. Där ser du också vilka av dina vänner som är uppkopplade samtidigt som du.

    Kom igång!

    En del drar sig för att gå med i Facebook med argumentet att det stjäl tid. Det är också lätt att fastna i början när du letar gamla vänner och klickar dig fram mellan kommentarer och bilder. Men hur mycket tid och energi man sedan vill lägga är upp till var och en att avgöra. I början kan det vara bra att ”lyssna” och kanske klicka på ”tummen upp” när det passar. Vad skriver dina vänner? Vilken information delar de med sig av? När du känner dig mogen kan du själv börja statusuppdatera. Du kan också be andra om hjälp om det är något du inte förstår: hur funkar det här?

    Det som lurar i vassen

    Även om du har gjort inställningar finns risken att information du lägger ut når fler än du räknat med, genom vänners vänner till exempel. Lämna inte ut personliga uppgifter. Var restriktiv när du lägger ut bilder. Skriv inte att ”nu åker jag till Thailand i tre veckor” för hamnar den informationen fel kan huset vara länsat när du kommer hem. Haken med Facebook, för det finns ju alltid en sådan, är att de har rättigheter till allt material som läggs där. I teorin innebär det att dina privata bilder skulle kunna dyka upp i reklam för nätverket. En ”face-rape” är när någon annan går in och skriver i din statusrad på din privata profilsida. I värsta fall har någon kommit över ditt lösenord. Vanligast är att du har glömt att logga ut från kontot på en dator som är tillgänglig för flera. Ta för vana att alltid logga ut, det räcker inte med att stänga ner fönstret. Annars kan det plötsligt stå ”sjäfen är dumm” eller något ännu värre på din statusrad, vilket kan bli lite jobbigt att förklara. Om du misstänker att någon har klurat ut ditt lösenord så byt illa kvickt. Välj alltid ett någorlunda krångligt lösen. Tänk också på att då och då gå in på din sekretessinställning och uppdatera, Facebook förändras kontinuerligt och nya funktioner läggs till.

    Vett och etikett

    Facebook brukar liknas vid ett jättelikt cocktailparty. Du bestämmer själv vilka du vill ha som ”gäster” just på ditt partaj, det vill säga de som du har bjudit in eller accepterat som Facebook-vänner. Räkna med att folk är på Facebook som de är i verkliga livet. Du kan inte råda över vad andra skriver – men du kan råda över dig själv. Det man gör som privatperson kan falla tillbaka på ens yrkesroll. En bra tumregel är att inte skriva något som du inte skulle kunna säga offentligt till vem som helst. Många tycker att det är svårt att veta om man verkligen kan tacka nej till en vänförfrågan. Vanligt sunt förnuft kommer man som vanligt långt med. Om du till exempel bestämmer dig för att inte bli kompis privat med föräldrar till eleverna – eller eleverna själva – kan en förklaring vara på sin plats och sedan är det förstås bra att vara konsekvent.

    Starta eller gå med i grupp

    För att byta erfarenheter, tips och tankar med andra behöver du faktiskt inte vara kompis med dem. Då finns det speciella intressegrupper för folk med gemensamma intressen, det kan vara allt från medveten konsumtion till yrkesrollen. Ett exempel på den senare är gruppen ”Idrottslärare forever”. Du hittar även grupper genom att söka efter ämne eller ord i sökrutan. Och saknar du någon grupp kan du starta en själv enligt enkla instruktioner på sidan.

    Om sidor

    Sidor är det företag, organisationer eller intressegrupper som startar. Det blir allt vanligare att skolor, fritidshem, fritidsklubbar eller klasser har egna sidor. Fördelen är att där kan man vara vän med alla föräldrar utan att vara det privat, det kan vara lika för alla. Alla som ska vara administratörer till sidan, det vill säga kunna lägga upp information och bilder, måste själva ha ett konto på Facebook. Däremot blir man inte automatiskt vän med alla som gillar sidan och det syns inte vilka som är administratörer. Som administratör kan man också gå in och plocka bort inlägg som kan uppfattas som stötande.

    Marie Bengts

    0 0

    Lärare är skyldiga att ingripa mot stökiga elever. Men gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna är svår att dra. Lärarnas tidning har djupdykt ned i rättsfall, lagar och regler.

    8 februari 2011.

    När läraren Samuel ­Kakembo går in i klassrummet för att ha lektion med sina åttor vet han inte att det är hans sista dag som lärare. Innanför dörren står en elev med ett nyckelband i handen. Eleven slår plötsligt till Samuel Kakembo över låret med nycklarna.Han gör det för att »skoja« förklarar han ­senare för tingsrätten.
    Eleven slår en gång till, trots att Samuel Kakembo säger till honom att sluta. När eleven fortsätter att slå lyfter Samuel Kakembo sitt ena ben för att freda sig. Benet träffar eleven i skrevet.

    En undersökning som Lärarförbundet gjorde 2005 visade att 17 procent av lärarna inte hade klart för sig vilka åtgärder de har rätt att vidta för att lösa konflikter med elever. Gymnasieskolans lärare var mest osäkra.
    Var går då gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna? Även om det inte finns några särskilda regler för vad just en lärare får göra eller inte göra mot en elev, finns det ändå två skillnader mellan läraryrket och andra yrken.

    Det ena är att lärare har en tillsynsplikt gentemot elever. Denna tillsynsplikt tillåter i vissa fall lärare att gå över gränsen och utöva våld som för andra yrkesgrupper skulle vara förbjudet. Det andra är att eleverna är i en beroendeställning gentemot sin lärare vilket gör att dennes våld kan betraktas som särskilt allvarligt. Det senare är inget unikt för lärare, utan gäller exempelvis också personal inom vård och omsorg.

    Tillsynsansvar och beroendeställning — två motverkande faktorer alltså. Med tanke på att lärare dessutom ständigt ­befinner sig i elevernas närhet — och ibland med fysisk kontakt – är det inte att undra på att många lärare tycker att gränsdragningen är en svår fråga.

     

    9 februari 2011

    I Samuel Kakembos huvud snurrar gårdagen som avslutades med ett rörigt möte med rektorn där också elevens upprörda pappa hade varit med. Som tur var hade Samuel sinnesnärvaron att ta med en kollega till mötet.

    När Samuel Kakembo kommer till skolan på morgonen möts han av rektorn som meddelar: du är avstängd.
    De snurrande tankarna i Samuel ­Kakembos huvud tar ytterligare fart efter beskedet om avstängningen. Nu mår han så dåligt att han ber rektorn om att få gå till en psykolog.

    Och nu händer saker slag i slag. Samuel ­Kakembo får hem ett rekommenderat brev från arbetsgivaren där det står att avsikten är att han ska avskedas. I lokaltidningen läser Samuel Kakembo att han har blivit polis-anmäld för att ha sparkat en elev i skrevet. Senare kallas han till polisförhör.

    — Det värsta i detta var skammen att bli anklagad för något jag inte har gjort, att läsa i tidningen att en lärare sparkat en elev, säger han.

    Flera av Samuel Kakembos kolleger upprörs över att han så lättvindigt stängts av och hotas med avsked.

    — Det var ett förhastat beslut och jag var tvungen att reagera, säger läraren och dåvarande kollegan Anna Eklöf som skrev en insändare där hon återgav Samuel Kakembos version.

    Lärarförbundets lokalavdelning begär möten med arbetsgivaren och därefter dras hotet om avsked tillbaka. Eftersom Samuel Kakembo har viss utbildning inom IT erbjuds han och accepterar en omplacering som datatekniker på en annan arbetsplats i kommunen.

    — Facket ville driva frågan vidare, men jag orkade inte. Det kan ta ett år innan det kommer upp i Arbetsdomstolen, det skulle slita för mycket på mig, förklarar han.

     

    8 juni 2011

    Kammaråklagare Gunnar ­Brodin åtalar Samuel Kakembo för misshandel. Enligt åklagaren har Samuel Kakembo uppsåtligen tillfogat eleven smärta genom att sparka denne i skrevet.

    Dags för en återblick. I början av förra seklet uppmanades folkskollärarna att vara försiktiga när de gav barnen stryk.

    Lärarna skulle undvika slag mot huvudet och inte slå barn till föräldrar med lungsot. Agan skulle dokumenteras i ett diarium med undantag för exempelvis örfilar och luggning.

    Efter lång debatt upphörde detta statligt sanktionerade våld mot elever under slutet av 1950-talet. 1957 ändrades strafflagen så att aga rubricerades som misshandel och året därpå infördes ett förbud mot aga i folkskolestadgan.

    I dag ses det som självklart att en lärare inte får slå sina elever för att bestraffa dem. Så självklart att förbudet mot kroppslig ­bestraffning försvann i 1985 års skollag, inte därför att det åter blev ­tillåtet att slå sina elever utan därför att förbudet ansågs onödigt.

    Numera finns det alltså inga särskilda ­lagar eller förordningar för lärare när det gäller våldsanvändning. I Brottsbalken är definitionen av misshandel att man »tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller ­något annat sådant tillstånd«.

    Lärare — liksom alla andra medborgare — har ändå rätt att i vissa fall utöva våld. Nödvärnsrätten ger alla människor rätt att ingripa för att förhindra angrepp på person och egendom. Våldet får då inte vara »uppenbart oförsvarligt«, vilket i dagligt tal brukar översättas till att man inte får bruka mer våld än vad nöden kräver.

    Ett exempel på när nödvärnsrätten tillämpats gäller en lärare som blev påhoppad av tre elever. Först trodde han att det var på skoj, men när han insåg allvaret satte han krokben för en av eleverna och fick ner de två andra på marken. Hovrätten friade läraren trots konstaterandet att lärarens handlande var riktat mot yngre personer som stod i en underlägsen ställning till honom.

    Domstolen kan också ta hänsyn till att en provocerad lärare kan ha svårt att besinna sig. Ett exempel på det är en lärare som slog en snöboll ur handen på en elev och då fick en örfil. Läraren svarade med flera knytnävsslag i ansiktet på eleven.

    Trots detta ganska omfattande våld friades faktiskt läraren av tingsrätten som ansåg att läraren »svårligen hade kunnat besinna sig«. Hovrätten hade en annan uppfattning och dömde läraren för misshandel. Hovrätten ansåg att läraren borde ha kunnat besinna sig och att han därför gått över den tillåtna ­gränsen för nödvärn.

    Lagen ger ännu ett utrymme för att gripa in mot elever. Alla medborgare inklusive lärare har rätt att på bar gärning gripa en person som har begått ett brott med fängelse i straffskalan, ett så kallat envarsgripande.
    Lärare har alltså rätt att i vissa fall ingripa fysiskt mot elever. Frågan är om de också måste göra det, de har ju sin egen säkerhet att tänka på.

    Högsta Domstolen (HD) har nyligen tagit ställning i den frågan. I en dom från 2009 skriver HD att lärare inte bara har rätt att handla i nödvärn, tillsynsplikten kan göra en lärare skyldig att handla för att stoppa en våldsam elev.

    Exakt vad denna tillsynsplikt går ut på finns inte reglerad i någon lag, ändå ger den lärare rätt att ibland använda mer våld än andra. En välkänd dom i detta sammanhang är den så kallade Äppelkrigsdomen från 1988 där den åtalade läraren visserligen fälldes för misshandel, men som innehåller några rader som ofta citeras. HD skriver där att en lärare »inte kan vara avskuren från varje möjligt kroppsligt angrepp mot en elev«.
    Enligt HD får en lärare aldrig misshandla en elev, däremot kan det som på lagsvenska kallas olaga tvång och ofredande ibland ­accepteras.

    Med stöd av dessa formuleringar friades nyligen en lärare som handgripligen fört ut en elev från matsalen av hovrätten. Dom­stolen ansåg att läraren var skyldig att agera som han gjorde med hänsyn till tillsynsplikten.
    Den nya skollagen från 2011 har anpassats efter HD:s ställningstaganden genom att en helt ny paragraf om rektorns och lärares ­befogenheter har tillkommit (se faktaruta). Förändringen är ändå långt ifrån en tillbakagång till tiden då skolagan var tillåten. Brottsbalkens bestämmelser är oförändrade och gäller fortfarande i första hand.
     

    28 november 2011

    Tingsrätten friar Samuel Kakembo från misstankarna om misshandel. Han har med ett »inte uppenbart oförsvarligt« våld fredat sig mot ett provocerande angrepp, enligt tingsrätten. Han har alltså inte använt mer våld än vad nöden krävde. ­Domen överklagas inte.

    — Jag kände ingen glädje över domen, möjligen en lättnad. Oavsett utgången visade domen bara en sak, nämligen att det fanns en lärare som inte kunde hantera situationen och det var jag, säger Samuel Kakembo.

    Samuel Kakembo har fått ett starkt stöd från sina kolleger under hela processen. Efter den friande domen skrev hela personalen ett gemensamt brev till kommunens skoldirektör där de krävde att han skulle få tillbaka lärarjobbet. De var upprörda över att skolledningen så ensidigt lyssnat på elevens och inte på lärarens version av händelsen.

    — För mig är det otänkbart att Samuel medvetet skulle ha sparkat en elev. Det är så lätt hänt att man måste agera och då finns risken att bli anmäld. Det känns otryggt nu, jag vet en lärare som inte vill vara ensam med eleverna utan vittnen, säger kollegan Anna Eklöf.

    I fallet Samuel Kakembo startade två skilda utredningar, dels en brottsutredning och dels en arbetsrättslig utredning. Det är en normal gång efter en händelse med våldsinslag på en arbetsplats.  

    De två utredningarna drivs parallellt men hänger delvis samman. Den lärare som har dömts för misshandel mot en elev har ­mycket små chanser att få behålla jobbet. Arbetsdomstolen (AD) har flera gånger ­poängterat att våld på en arbetsplats inte kan tolereras. AD ser dessutom särskilt allvarligt på våld av en lärare mot en elev.

    — Jag tycker att det är rimliga konsekvenser. Eleven är i en beroendeställning i förhållande till läraren. Läraren har ett psykologiskt övertag i kraft av yrkesrollen och åtminstone gentemot yngre barn även ett fysiskt övertag. En lärare måste behärska sig även om han eller hon blir provocerad, säger Sophie Thörne, arbetsrättschef på Sveriges Kommuner och Landsting.

    Men det kan också finnas förmildrande omständigheter som leder till något annat än avsked, poängterar hon:

    — Det kan ju vara så att läraren under lång tid har blivit provocerad av sina elever och att det till sist brustit för honom eller henne. Arbetsgivaren kan då välja omplacering eller varning i stället.

    Här måste något viktigt poängteras: det krävs ingen brottsdom för avsked. ­Arbetsgivaren får avskeda en anställd som »grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren«. Även om handlandet inte är straffbart kan det strida mot förpliktelserna i anställningen, etiska normer och regler på ett sätt som arbetsgivaren inte behöver acceptera.

    Å andra sidan behöver inte en brottsdom som saknar samband med arbetet leda till avsked.

    De senaste åren har det tillkommit ännu ett par granskare av hur lärare uppför sig. Sedan 2006 kan Skolinspektionens barn- och elevombud (Beo) agera när en lärare anklagas för att ha gett sig på en elev. Beos utredning riktas formellt mot huvudmannen, det vill säga kommunen eller friskolan, men det är ofrånkomligt att lärarens eget handlande skärskådas.

    Arbetsgivarna tar i regel stort intryck av Beos utredning. Ofta alltför stort, anser ­Lärarförbundets jurist Ove Rang. Han ser med oro på arbetsgivare som enligt honom alltför lättvindigt väljer att lita på Beos utredning och betalar skadestånd. Det kan leda till att lärare stängs av utan att arbetsgivaren själv har tagit reda på vad som inträffat.

    — Risken är att man helt litar på elevens version och inte på lärarens. Därför är det viktigt att arbetsgivaren gör en egen utredning av händelsen, säger han.

    Från och med i år finns dessutom Lärarnas ansvarsnämnd med befogenheten att frånta olämpliga lärare deras legitimation. Men hur nämnden kommer att ta ställning vid våldshändelser är det för tidigt att sia om.
     

    11 januari 2012.

    Efter en incident på en skola kan en lärare alltså vara inblandad i fyra olika rättsprocesser samtidigt. Så långt gick det inte i Samuel Kakembos fall. Men för honom är läraryrket ändå ett avslutat kapitel. Nu skulle han aldrig våga ingripa mot en stökig elev.

    — Något jag ångrar? Att jag inte direkt vände på klacken och gick ut ur klassrummet när eleven börjat slå på mig med nycklarna.

    Ingvar Lagerlöf

    0 0

    Antalet elever som är behöriga att söka till något av de nationella programmen i gymnasieskolan i år är i stort sett oförändrat jämfört med förra året. Det visar preliminär betygsstatistik från Skolverket. — Utgångspunkten får inte vara att detta är siffror vi ska leva med, säger Anna Ekström, generaldirektör på Skolverket.

    87,6 procent av eleverna som gick ut årskurs nio i våras var behöriga, jämfört med förra året då 87,7 procent hade behörighet.

    Betygskraven skärptes inför hösten 2011. Tidigare krävdes godkända betyg i matematik, engelska och svenska alternativt svenska som andraspråk. De skärpta behörighetskraven innebär att det behövs godkända betyg i ytterligare fem ämnen, totalt åtta, för att söka yrkesprogram.

    Betyg som har lästs upp under sommaren finns inte med i statistiken.

    — Det här bekräftar att det finns brister i hur mycket man lär sig i den svenska skolan och det slår igenom i betygen. Jag tycker att det är bekymmersamt och med den nya skollagen finns det större möjligheter att kräva särskilt stöd, skolor måste sätta in rätt stöd snabbt, säger Anna Ekström, generaldirektör på Skolverket.

    Omkring 12 000 elever lämnade grundskolan i år utan gymnasiekompetens enligt Skolverket. 28,6 procent av eleverna som läser svenska som andraspråk har inte nått upp till kraven för godkänt.

    — Utgångspunkten får inte vara att detta är siffror vi ska leva med. Skolorna måste prestera mycket bättre och då måste skolhuvudmännen, kommuner och friskolorna, verkligen se till att det finns förutsättningar för lärare och elever så att eleverna når ett mycket bättre resultat, säger Ekström.

    Mats Thorén TT

    0 0

    Arbetsgivare, huvudman och mamma eller pappa. För Riitta Kiiski Drones, förskolechef på föräldrakooperativet Sjöelefanten, gäller det att kryssa rätt mellan föräldrarnas tredubbla roller.

    Det blev ju så, man jobbade på sjön och blev kär. Och så fick man barn ihop, berättar Riitta Kiiski Drones.

    Sjöelefanten startades för drygt 20 år sedan av rederiet Stena Line. När föräldrarna var ute till havs hade barnen en trygg hamn på förskolan i Göteborgsstadsdelen Majorna. Här, i det Hogwarts-liknande 1800-talshuset, kunde barnen bo dygnet runt, veckor i taget.

    I dag har förskolan blivit föräldrakooperativ och båtfolket är i minoritet. Men öppet 24 timmar per dygn, årets alla dagar, är det fortfarande.

    Förskolechef Riitta Kiiski Drones hjärna tycks också vara igång dygnet runt. I går kväll gick hon upp och sa god natt till de små nattgästerna vid åttatiden. Sedan vaknade hon vid kvart i fyra med en ny idé om att använda Facebook som en kanal för föräldrakontakt.

    – Vi har ju vår hemsida, vi delar ut papper och vi pratar. Men hur ska vi få ut information om en sådan sak som att sätta gränser, till exempel? Jag kom på att Facebook är jättebra för att komma med tips och idéer. Nu har jag tipsat om ett program på ur om synen på barn genom tiderna.

    På ett föräldrakooperativ finns en del komplikationer inbyggda i själva organisationsformen. Som chef
    är man anställd av ”sina” föräldrar. Ena stunden kan du ha lönesamtal med styrelsens ordförande. Nästa stund kan du kalla in Novas pappa på kontoret för ett allvarligt samtal om hur föräldrarnas skilsmässa går ut över barnet. Och det är samma person som du talar med båda gångerna.

    Då gäller det att hålla isär rollerna.

    – Det där är en balansgång och det kan vara jättejobbigt när det handlar om styrelsens barn. Men då får jag säga: ”Nu är du pappa, det här handlar om ditt barn här och er situation”, säger Riitta Kiiski Drones.

    För ungefär ett år sedan beslutade man att göra tydligare skillnad mellan verksamhet och förening på
    Sjöelefanten. Det rimmar bättre med nya skollagen och läroplanen som så tydligt lägger ansvaret för den
    pedagogiska verksamheten på förskolechefen.

    Men för Riitta Kiiskis Drones del har det också inneburit att hennes inflytande har minskat.

    – På styrelsemötena sitter jag med under första halvan och informerar om verksamheten. Sedan blir det föreningsdelen, och då fattas det beslut som också kan påverka verksamheten. Då gäller det för mig att få ihop det med styrdokumenten och anpassa verksamheten till styrelsens beslut.

    Ett sådant beslut är de nya attesteringsreglerna, som säger att förskolechefen måste ha styrelsens godkännande för utgifter på mer än 10 000 kronor. Just nu väntar hon på okej för en kurs om dokumentation
    och livsprocesser som kostar 25 000 kronor.

    – Attesteringsreglerna blir i dagsläget en bromskloss som kan bli frustrerande för mig. Jag har budgetansvar
    men samtidigt inte kontroll på alla utgifter, och det kan skapa en oro hos mig. Kanske är det så att vi har lite olika syn på vad som är mitt uppdrag, säger Riita Kiiski Drones.

    Det är en svår position, tycker hon. Hon är ensam när hon möter styrelsen och ensam när hon möter pedagogerna. Uppåt kan det vara svårt att förklara hur uppdraget ser ut och hur verksamheten fungerar. Neråt att motivera att det inte finns pengar och varför styrelsen beslutar som den gör. Samtidigt sitter hon där med det stora ansvaret – för arbetsmiljön, brandskyddet, budgeten, personalen, barnens välbefinnande och den pedagogiska verksamheten.

    Bild: Nicke Johansson

    Sedan flera år tillbaka finns ett beslut bland kooperativets medlemmar om att ta in en städfirma så snart ekonomin tillåter det. Hittills har en förälder om dagen funnits på plats på förskolan för att städa och hjälpa
    till vid måltider, påklädning och avdelningsmöten.

    Hur föräldraengagemanget kommer att se ut i framtiden är lite oklart. Just nu ser det ut att finnas tillräckligt med pengar för att köpa in städtjänsten. Men om städföräldern försvinner går pedagogerna miste om två extra händer.

    – Personaltätheten här är inte så stor, oftast är man bara två på varje avdelning. Och bara att komma ut
    på förmiddagen är nästan omöjligt med de små barnen om man inte har den hjälpen, säger Annika Berglind, förskollärare på Sjöelefanten.

    Hennes kollega Lena Bozinovic nickar instämmande.

    – Vi måste ju också ha våra avdelningsmöten en timme i veckan. Det är ett måste för att verksamheten
    ska kunna fungera.

    Det är inte bara den extra hjälpen de är ledsna över att förlora. Det är också den fina kontakten med föräldrarna. Den där nära relationen som man kanske får först när man samarbetar kring frukostdisk,
    omaka vantar och upphittade småkryp i lekstugan.

    – Förut jobbade jag kommunalt och det var fantastiskt att komma hit till Sjöelefanten just för den där
    kontakten. Det blir något helt annat när föräldrarna kommer hit och städar, det är verkligen positivt,
    säger Annika Berglind.

    Tilliten mellan föräldrar och pedagoger är naturligtvis viktig på alla förskolor. Men på en dygnet-runt-öppen verksamhet som Sjöelefanten är den avgörande. En förälder som ska lämna sin tvååring att sova över, kanske både en, två och tre nätter på rad, måste lita på personalen.

    – Den tilliten kan bara skapas om man träffas mycket och samtalar mycket, säger Riitta Kiiski Drones.

    På dörren till förskolechefens kontor sitter ett blädderblocksblad med ord skrivna i glada tuschfärger. Under rubriken ”Vinnande koncept” står bland annat ”gemenskap”, ”öppna gränserna”, ”superpedagoger” och ”föräldrakooperativ” med ett hjärta framför.

    Det är hit in Riitta Kiiski Drones tar föräldrar för allvarliga samtal. Det kan vara om ett barn som mår dåligt, om konflikter i familjen eller om att ett barn har för många och långa dagar på förskolan. Eftersom Sjöelefanten aldrig stänger kan vistelsen bli lång.

    – Mycket av den tiden är ju sovtimmar. Men om ett barn är här så mycket blir närvaron hemma otroligt liten. Då kan jag ta ett snack med föräldern och säga att du behöver inte jobba 125 procent, för ditt barn ser ändå inte skillnad på Askimsbadet och en havsstrand i Thailand. Då är det bättre att jobba lite mindre och ge ditt barn den där tiden i stället, säger Riitta Kiiski Drones.

    Hon har inga problem med att vara rak mot föräldrarna, säger hon. Hon tycker också att det märks att många föräldrar i dag är osäkra och att de har ett behov av att få prata om sin föräldraroll.

    – De behöver råd och bekräftelse och en möjlighet
    att prata av sig, säger Riitta Kiiski Drones.

    – Jag brukar skämta med föräldrarna och säga att det är med barn som med hundar: de behöver tid, gränser och massor av kärlek. Men en del föräldrar vet inte riktigt hur de ska göra med det här med gränssättning. Och det var därför som det blev Facebook för mig imorse!

    Gertrud Svensén är journalist på Chef & Lefarskap

    0 0
  • 08/23/12--03:55: När ett barn far illa
  • Anmäla till socialtjänsten eller vänta? Lag är lag, men samtidigt finns tanken på vad som är bäst för barnet. Det kan bli ett dilemma.

    Kurt Hjalmarsson, rektor i Gävle:

    "Det är jag som tar föräldrarnas skäll"

    Sedan Kurt Hjalmarsson blev rektor 1999 har han arbetat på flera rektorsområden i Gävle. Områden som präglas av olika levnadsvillkor och som därmed sätter olika tryck på insatser för barn som far illa. I ett område i stans ytterkant kunde det vara en anmälan till socialtjänsten på ett år. I  Brynäs – Nynäs, där han i dag är rektor, kan det vara en anmälan i veckan.  

    På frågan vad som är den vanligaste orsaken svarar Kurt Hjalmarsson:

    – Egentligen tror jag att du skulle kunna rada upp allt från oro för det som handlar om mat och hygien till misshandel, kriminalitet, droger och hedersrelaterade problem. Jag har nog varit med om det mesta.

    Rutinen är, och har alltid varit, att det är han som rektor som gör anmälan till socialtjänsten. En modell han har valt för att försöka slå vakt om kontakten mellan lärare och föräldrar.

    – Föräldrar och barn möter sin lärare varje dag och står läraren för en anmälan så kan relationen försvåras. Då är det bättre att jag som inte har daglig kontakt tar den delen.

    Han tänker att han därmed också skyddar sin personal. Kanske särskilt när det visar sig att det inte låg något i det som skolan tyckte sig se. Föräldrarna upplever att skolan har burit sig hemskt åt som tvingade dem till socialen och reaktionen kan bli häftig.

    – Då är det mig som de får skälla på. Det är klart de tycker att jag är korkad.

    Anmälan om bland annat misshandel går direkt till socialtjänsten utan att föräldrarna kontaktas. Det har hänt att barn säger att pappa slår mig, men när socialtjänsten utreder tar barnet tillbaka och utredningen läggs ner.

    – Vårdnadshavarna har blivit jättearga, vi förklarar att vi är skyldiga att anmäla. Finns det en bra relation till föräldrarna kan man sedan gå vidare. Är relationen mindre bra ökar misstroendet för skolan.

    Det är förstås lärarna som uppmärksammar olika tecken som kan leda till oro för en elev. När de då går till rektor kan det ibland vara solklart att man ska anmäla, ibland mer osäkert och det blir en diskussion.

    – Det handlar om en känsla – hur korrekt är den?

    För att förklara tar Kurt Hjalmarsson ett exempel där en elev säger att han har blivit utkastad hemifrån.  Men vad står det för och vad vet man i övrigt? Man kanske bestämmer att läraren ska ringa hem, berätta vad eleven har sagt och fråga hur det är. Om man i ett första läge inte gör någon anmälan kan det likväl fortsätta till en anmälan, poängterar han.

    – Det är sådant här som är dilemmafrågor – ska vi, ska vi inte.

    Någon som blir utkastad, det sätter igång ett signalsystem. Men kanske handlar det om en elev som uttrycker sig drastiskt, eller om en konflikt där föräldern säger åt barnet att ge sig iväg till skolan och barnet tycker att det är att bli utkastad.

    – Många gånger blir det sådana här frågeställningar. Och också funderingar runt relationen till föräldrarna – om vi gör anmälan kan relationen bli sämre, det vill säga barnet får det sämre. Så visst har vi etiska dilemman i det här. Eftersom det är jag som i slutändan anmäler så avlastar jag lärarna från att ta beslutet. Men vi bollar ju alltid.

    Om Kurt Hjalmarsson blir väldigt osäker kan han utan att nämna barnets namn ta kontakt med socialtjänsten och be om råd.

    – Det är just när vi utifrån vad som blir bäst för barnet hamnar i ett dilemma som jag gör det, förklarar han.

    Sådana frågor kan också tas upp på de schemalagda möten som skolområdet har med socialtjänsten en gång per månad.

    Viktigt att tänka på, menar han, är att föräldrarna får läsa vad skolan skriver i sin anmälan. Det gäller att uttrycka sig tydligt och klart utan att lägga in någon värdering. Hålla sig till det man vet, inte tro och tycka.

    – Då blir det också lättare att förhålla sig till uppgifterna som vi har lämnat när föräldrar tycker att vi är korkade.

    Skolan kontaktar i de allra flesta fall föräldrarna redan när man har bestämt sig för att gör en anmälan.

    – Det bästa är om man kan sätta sig ned och göra den tillsammans, en gemensam anmälan från vårdnadshavare och skola. Det har jag gjort många gånger.

    Det har också hänt att Kurt Hjalmarsson har bjudit in föräldrar och socialtjänst till ett möte utan att föräldrarna visste att socialtjänsten fanns på plats. Då handlade det om ett fall där man från skolans sida var ganska säker på att det behövdes hjälp från socialtjänsten.

    – Myndigheter kan upplevas som väldigt jobbiga. Det gäller att försöka hantera saken så att föräldrarna förstår att här handlar det om att kunna få stöd.
     

    Inger Eriksson, förskolechef i Sandviken:

    "Förskollärarna måste våga anmäla"

    Hur bemöter man ett barn som plötslig säger:

    – Mamma slog mig i går.

    Anmäla direkt till socialtjänsten?

    – Om inte förskolans personal tar reda på mer är risken att anmälan inte leder vidare. Men det får inte bli ett förhör, det är en balansgång, menar Inger Eriksson, förskolechef i Sandviken.

    Hon har därför, i samråd med individ- och familjeomsorgen, gjort några följdfrågor som förskollärarna ska ha i ryggmärgen:
    Vem slog dig?
    Var på kroppen?
    Var var ni någonstans?
    Hur? Med öppen hand? Med någon sak?
    Vilka var med?
    När – var det när ni skulle äta? Eller när du skulle gå och lägga dig?
    Vad hände sen? Blev du tröstad? Av vem?

    Har det varit något svårt fall med våld och polisanmälan brukar Inger Eriksson efteråt bjuda in socialtjänsten, som genom det man berättar kan bekräfta för personalen att det var rätt att anmäla.

    Så allvarliga fall är dock inte vanliga, ungefär ett vartannat år.

    Oftast handlar oron i stället om bristande omvårdnad   

    – Eftersom vi har små barn som inte verbalt kan berätta är det den biten som är enklast för oss att se, förklarar Inger Eriksson.

    Tidigare var hon förutom förskolechef också rektor och har som skolledare lång erfarenhet från förskola upp till årskurs 9. I snitt görs det tre anmälningar per år från de två förskolor, Smultronbacken och Fäbogården, som hon i dag är chef för. I grundskolan var anmälningarna fler.

    När oron handlar om omsorgsdelen – om barnen till exempel är lortiga eller inte får mat – tar förskollärarna först ett samtal med föräldrarna, som får en chans att bättra sig.

    – För det kan finnas speciella orsaker till att det har blivit så här ett tag. Men ser vi ingen förbättring, då informerar jag dem om att vi kommer att göra en anmälan till individ- och familjeomsorgen.

    Föräldrarna blir arga eller sura och det är förskollärarna som får ta emot deras reaktioner när barnen lämnas och hämtas.

    – De får det här över sig i hallen. Och i den situationen har förskollärarna  överlag en rädsla för att på något sätt bli utsatta.

    Så visst skälver det till ett tag. Men Inger Erikssons erfarenhet är att föräldrarna i grunden har ett så gott förtroende till förskolan att de sedan lugnar ner sig.

    Hennes första uppgift i processen är att stötta förskollärarna – ingjuta mod i dem att våga anmäla, att de ska lita på vad de ser, säger hon.

    – Sen kan jag finnas där som ett verbalt stöd. De vet att om det blir obehagligt kan jag vara där när föräldrarna kommer eller så hänvisar de föräldrarna till mig. Men förskollärarna måste också lära sig att våga stå där, för det är ju så att det är de som har anmälningsplikten. Den ingår i deras lagstadgade uppdrag, poängterar hon.

    Det är ändå Inger Eriksson som skriver anmälan till socialtjänsten och undertecknar den, men hon anger också namnen på vem eller vilka hon har fått uppgifterna från.

    Inom individ- och familjeomsorgen finns en rådfrågning som förskollärare kan ringa till och anonymt diskutera alla sorts ärenden. Ibland kan det då direkt bli en bedömning om det ska göras en anmälan eller inte.

    ­ – Generellt kan jag tycka att vi väntar lite väl länge med att anmäla, men inom oss har vi frågan om det blir bättre för barnet.

    I bedömningen av omsorgen kommer det in värderingar  – spelar det egentligen någon roll om kläderna är smutsiga? Svaret beror på om barnet på något sätt blir lidande. Är svaret ja, då tvekar man inte att anmäla. Men ser man att barnet inte verkar lida – att det får vara med kompisar och leka och ingen säger någonting – då väntar man längre.

    – Jag hamnar i mina tankar snabbare hos individ- och familjeomsorgen än förskollärarna. Men det är ju förskollärarna som i den dagliga kontakten ser barnet.

    Inger Eriksson finns dock alltid med runt de barn som förskolan har olika handlingsplaner för och har mycket kontakt med deras föräldrar. Flera av de barnen blir av olika anledningar också aktuella för socialtjänsten.

    Det finns en strävan att i enskilda ärenden få vårdnadshavarnas medgivande till en öppen kontakt mellan socialtjänst och förskola. Inger Eriksson menar att när socialtjänsten kommer ihåg att fråga om det, då blir det enklare för förskolan.

    – Men jag tycker att både jag och mina förskollärare har lärt oss att vi inte behöver veta allting. Det har infunnit sig en känsla av att man tryggt kan överlämna saken till en annan profession, som faktiskt själv kan göra bedömningar.

    Viveca Brozin Bohman är frilansjournalist

    0 0

    Föräldrar har rätt till inflytande över barnens utbildning. På Oscar Fredriksskolan i Göteborg har man en lång tradition av samverkan med föräldrarna och rektor Britt-Marie Almer ser många fördelar.

    Bild Nicke Johansson
     
    Vackra väggmålningar i korridoren på väg till matsalen visar skolans historia från slutet av 1800-talet och fram till i dag. Målningarna gjordes tillsammans med en förälder som är dekormålare. Oscar Fredriksskolan i Göteborg har en lång tradition av föräldraengagemang och samverkan. En föräldraförening har alltid funnits och alla föräldrar blir automatiskt medlemmar. Rektor Britt-Marie Almer är med på de flesta möten och ofta deltar också en eller flera personalrepresentanter – olika beroende på vilket ämne som tas upp.

    – De som kan frågorna och jobbar nära barnen kan bäst berätta hur det fungerar på skolan och det gör föräldrarna trygga med att vi driver en bra verksamhet. Då vågar de lita på att vi ser saker, tar itu med dem och sköter vårt uppdrag.

    Föräldrarepresentanterna, några från varje klass, utses på hösten och på mötena som hålls en gång i månaden brukar det komma mellan tio och trettio personer. Varje möte har ett tema som bestämts tillsammans med föräldrarna. Det kan handla om skolans sociala klimat och värdegrundsarbete, hur man ska ta sig an kritik från skolinspektionen, utomhusmiljön eller omorganisationer. Man tar också upp vad föräldrarna vill få ut av föräldramötena i sina klasser.

    – De vill prata om hur barnen lär sig och inte så mycket om klassresor eller klasskassan, konstaterar rektor Britt-Marie Almer.

    Britt-Marie Almer ser många fördelar med engagerade föräldrar och täta kontakter. Mötena skapar tillfälle att ge information, hämta in synpunkter och förankra beslut som fattats. Föräldrarna bidrar också praktiskt på olika sätt. Traditionen med loppmarknad varje höst drivs av elever tillsammans med föräldrarna. Hälften av intäkterna går till något internationellt projekt för bistånd eller klimatarbete och hälften används till något på skolan. De fina lekhusen på skolgården har införskaffats med loppmarknadspengar.

    I november öppnade skolan igen efter att ha renoverats i ett och ett halvt år. Före byggstarten fick både elever, personal och föräldrar ingå i en kommitté som hade möjligheter att påverka vad som skulle göras och hur. Under tiden klasserna var utportionerade på andra skolor hölls en hel del undervisning utomhus, i parken Slottsskogen, och då hjälpte föräldrar till med praktiska saker som mat och material eller genom att vara med i verksamheten. Det gav också goda tillfällen för skolan att visa upp hur man arbetar.

    Oscar Fredriksskolan har engagerade föräldrar men Britt-Marie kan ibland ändå tycka att det är ganska få som tar del av sina barns skolgång. Alltför många har ont om tid eller prioriterar annat. Hon uppmuntrar gärna fler att engagera sig, också på nivån över den egna skolan.

    Stadsdelen har ont om pengar och har tvingats till stora neddragningar. Fritidsgrupper på över 40 barn förekommer. Dessutom har det skett stora omorganisationer som orsakat oro. Föräldrar har skapat mejllistor och diskussionsgrupper på nätet. De anordnar manifestationer och demonstrationer och försöker aktivt påverka politikerna. Numera hålls regelbundna rådslag för alla med barn i stadsdelens skolor. Jag frågar Britt-Marie Almer om hon inte kan känna sig klämd ibland, mellan föräldrarnas frustration och neddragningsorder från högre ort.

    – Jo, det är klart att jag kan! utbrister hon.

    Ibland kan föräldrars ilska vara svår att hantera men också de samtal som börjar i aggressivitet ger något om man lyssnar, menar hon.

    – Det ligger nästan alltid något i vad föräldrarna säger. De kan ha sett saker som vi har missat. Prestigelöshet från min sida leder till bra diskussioner och till samarbete.

    Just nu ser man över hur föräldrarnas inflytande kan bli mer formaliserat på Oscar Fredriksskolan. Juridiskt kunniga på stadsdelsförvaltningen har fått i uppdrag att ta fram en mall för samråd och föräldramedverkan. Man tittar också på möjligheterna att införa en styrelse med föräldramedverkan.

    Det är något som Ann Nolin, som har barn på Oscar Fredriksskolan, ser mycket positivt på. Hon är starkt engagerad både på skolan och på stadsdels- och kommunnivå för att öka anslagen och stärka barnperspektivet i den förda politiken. Ann Nolin vill gärna se större möjligheter att påverka även om hon tycker att Britt-Marie Almer redan i dag är bra på att fånga upp föräldrarnas engagemang.

    – Även om hon inte alltid kan gå oss till mötes så lyssnar hon. Har man en bra dialog så gör det inget om man har olika åsikter. Då vet vi mer om varandras situation och möjligheter.

    Också inom föräldragruppen finns olika åsikter men diskussionerna brukar vara givande, tycker Ann.

    – Alla föräldrar tillför olika saker. En del vill bara arbeta inåt på skolan, andra vill även trycka på politiskt. Det behövs både och – och vi kompletterar varandra.

    På Håksbergs skola i södra Dalarna har man en föräldrastyrelse sedan 2004. Skolan är liten och var nedläggningshotad men räddades av engagerade föräldrar. Styrelsen har beslutanderätt över samverkansfrågor för förskola, skola och fritids, den yttre och inre miljön, friluftsverksamheten och skolans profilering – det finns planer på en hockeyinriktning. Bo-Lennart Johannesson är rektor och berättar att styrelsen också får tycka till vad gäller ordningsregler och likabehandlingsplan.

    – Att styrelsen ger feedback på våra idéer och tankar direkt gör att vi kan tänka till en extra gång och dessutom slipper klagomål efteråt.

    Han råder alla rektorer vars skolor ska få lokala styrelser att tillsammans med en jurist se över hur det lagliga utrymmet för medbestämmande ser ut och att noga fundera igenom vilka frågor som kan vara relevanta för en styrelse. Ansvar för personal, ekonomi och personalens fortbildning skulle han aldrig lämna över till styrelsen men att ge synpunkter är förstås möjligt.

    Skolans styrelse består av fyra tjänstemän, tre föräldrar och en representant från byalaget. Det finns också en livaktig föräldraförening på rektorsområdet, som bidrar med mycket praktiskt arbete. Under de årliga två arbetsdagarna målar och fixar föräldrarna miljön både ute och inne. Den nya hockeyrinken har de bidragit mycket till och en crossbana är på gång. Föräldraföreningen stöttar också med pengar och engagemang vid exempelvis friluftsdagar och avslutning.

    – Det ger mycket för skolan att föräldrarna är engagerade.

     

    Eva-Lotta Hultén är frilansjournalist.

    0 0

    Replik från Mats Olsson till Julia Appelblad/Lärarförbundet Student, Lärarnas tidning nr 10—11/12. — Kanske borde vi lägga tid på att fundera över vilka könsroller som är traditionella och ska motarbetas, skriver han?

    Den som ger sig in i genusdebatten får räkna med att bli missförstådd och tillskriven åsikter. Jag väljer att inte bemöta anklagelserna om populism och värdegrundsbrister.  I stället föreslår jag att vi fokuserar på det inledande stycket om att ge barn möjlighet att »pröva och utveckla sina förmågor utan begränsningar utifrån stereotypa könsmönster«. Min utgångspunkt är att förskolan ofta sviker detta uppdrag.

    Jag beskriver pedagogernas likformiga erfarenheter som ett problem — något vi inte helt kan kompensera genom teoretisk medvetenhet. Förskolan har rötter inom omsorgskulturen och många pedagoger har gjort ett könsstereotypt yrkesval. Det bäddar för legitimitetsproblem.

    Kanske borde vi lägga tid på att fundera över vilka könsroller som är traditionella och ska motarbetas? Är alla mönster lika dåliga?

    Jag menar att synen på fri lek är avgörande. Risken finns att barnen reproducerar stereotyper, och våldslekar skapar osäkerhet i personalgruppen. Om vi ser på leken som en form av behavioristisk inträning i mönster handlar det om att belöna de goda beteendena. Jag ser leken ur ett frihetligare perspektiv — vi kan inte kontrollera fram en fri människa.

    Förhoppningsvis kommer Lärarförbundet Student i framtiden att ta aktiv del i arbetet med att bygga upp ett nationellt nätverk för rekrytering av män till skola och förskola.

    Mats Olsson Lärarutbildare Malmö högskola

    0 0

    Det finns föräldrar som ställer stora krav. Men det finns också föräldrar som inte vet att de har rätt till inflytande. I båda fallen är det skolledarens ansvar att hitta formerna för föräldrarnas medverkan.

    Bild Nicke Johansson

    Det pratas en hel del om ”den nya tidens föräldrar”. De där som är om sig och kring sig och ställer allt mer krav på skolan och förskolan. Men det finns ingen vetenskaplig forskning som bevisar att det faktiskt är så, enligt Tuula Vuorinen som håller på med en doktorsavhandling om föräldrasamverkan i förskolan på pedagogiska institutionen vid Mälardalens högskola.

    – Däremot ökar utbildningsnivån generellt i samhället och det är tydligt att välutbildade föräldrar både har större insyn och högre självförtroende att engagera sig i barnens skola. Så kanske kan man ändå fastslå att föräldrar, åtminstone vissa, ställer allt högre krav.

    Hon tycker dock det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget:

    – Det finns ju en politisk ambition att öka föräldrarnas inflytande, i skollag och läroplaner. Så det finns två spår i det här: ligger förändringen hos individerna eller hos systemet?

    Göran Larsson är rektor på en fristående skola i Gävle. Många av eleverna har engagerade föräldrar och i de allra flesta fall fungerar samarbetet bra, vill han understryka.

    – Men så finns det de som redan från början har bestämt sig för att de tycker en viss sak och då når man inte fram. Då kan det hända att de går till myndigheterna och anmäler.

    Göran Larsson råkade nyligen ut för en sådan incident, en förälder anmälde en betygssättning till Skolinspektionen.

    – Dilemmat för oss är att det hela tiden skrivs massa negativt om skolan i medier. Allmänheten tappar förtroendet, vår professionalitet som

    rektorer och lärare blir urvattnad. Jag har till och med haft föräldrar som velat påverka tjänstetillsättningar.

    På Skolinspektionen ser man en ökning av antalet anmälningar varje år. Om det har att göra med att det numera går att anmäla på webben vilket gör det mer lättillgängligt, eller om föräldrar faktiskt kräver mer och i viss mån använder sig av anmälningsmöjligheten som påtryckningsmedel, är svårt att säga enligt inspektionens statistiker Arletta Plunkett. Hon konstaterar att ungefär 60 procent av fjolårets anmälningar ledde fram till att myndigheten gjorde en utredning.

    – 29 procent av fallen faller dock utanför skollagens uppdrag och vår tillsynsmöjlighet. Det kan handla om att föräldrar är missnöjda med relationer i pedagoggruppen eller oroar sig för att saker kan komma att hända. Vi är tydliga med att föräldrarna först bör kontakta skolans ledning, ofta kan ju saker lösas utan vår inblandning.

    Och det finns olika sätt att hantera föräldrakrav som går över styr. I Tanums kommun var det ett tag så mycket ansökningar om ledigheter mitt i pågående termin, att rektorerna fick nog. På deras begäran flyttades avgörandet upp till barn- och utbildningsnämnden, som ett sätt att markera att eleverna faktiskt har skolplikt.

    – Vissa föräldrar såg det som en mänsklig rättighet för barnen att åka på långa semestrar när helst på året, säger Lennart Christensson som är barn- och utbildningschef.

    Men processen blev tunggrodd, också i en liten kommun som Tanum. Även om ledighetsansökningarna minskade något med det nya systemet som upplevdes mer ”allvarligt”, så blev det ändå en bibba papper för nämnden att ta ställning till under varje möte. Och nämnden har ju en del annat att göra.

    – Det minskade inte heller rektorernas arbetsbörda, de fick fortsätta göra yttrande i varje elevs enskilda fall eftersom de sitter på bakgrundsinformationen, säger Lennart Christensson.

    Så nu är det som förut igen: rektorerna beslutar om ledigheter, utan politikernas inblandning. Och ansökningarna fortsätter strömma in, särskilt på vissa skolor.

    – Det är stor skillnad mellan olika orter i kommunen. Vid senaste rektorsträffen jämförde vi antalet ledighetsansökningar. De skolor som ligger i välbärgade orter längst kusten märker ut sig rejält, föräldrarna till de barnen har både råd att resa ofta och ställer högre krav på att få sin vilja igenom, säger Lennart Christensson.

    Att det finns skillnader, beroende på föräldrarnas socioekonomiska situation, märker Annika Welander Håkansson tydligt. Hon är förskolechef för Drakens och Möllevångens förskolor som ligger i Södra innerstaden i Malmö. De inskrivna barnen kommer från heterogena bakgrunder. Annika Welander Håkansson har att förhålla sig till föräldrar som vill att pedagogerna ska kalla barnen för hen och efterfrågar veganmat. Men här finns även föräldrar som inte har möjlighet att tycka så mycket alls: mammor och pappor som har barn på introduktionsavdelningen, saknar svenska språket och är fullt upptagna med att vänta på besked om de får uppehållstillstånd eller inte.

    – Var familjerna än befinner sig och vilka åsikter de än har, så är mitt mål att vi alltid ska lyssna och bemöta dem på ett bra sätt. Det är a och o för att föräldrasamverkan ska fungera, säger Annika Welander Håkansson.

    Hon hänvisar till en modell av barnläkaren Lars H Gustafsson som innebär positivt förstärkande av föräldrarna i deras föräldraskap.

    – Det har framför allt varit viktigt på vår introduktionsavdelning för nyanlända. Men det är ett arbetssätt som är lika viktigt vilka föräldrar det än handlar om.

    På introduktionsavdelningen har man hittat ett sätt att få föräldrarna delaktiga bortom språkhinder. Pedagogerna bjuder regelbundet in till högtidsfriande. Alla traditioner som representeras i aktuell barngrupp uppmärksammas: alltifrån ramadan till koptiskt nyår.

    – Det är stor uppslutning. Man gör något tillsammans, bakar kakor från ursprungslandet, har kul. Det går bortom att sitta på varsin stol och lyssna på ett föräldramöte med tolkhjälp.

    Och när åsikterna går isär i Annika Welander Håkanssons kontakt med föräldrar på någon av hennes förskolor eller när föräldrar kräver saker som hon inte anser är rimligt för hennes pedagoger att leva upp till, då är det tryggt att kunna hänvisa till läroplanen.

    – Inom förskola och skola har vi ett tydligt uppdrag, det är inom de ramarna vi bör utforma verksamheten. Som skolledare har vi ett ansvar att förklara det för föräldrarna.

     

    Tora Villanueva Gran är frilansjournalist

    0 0

    Vad är syftet med Skolinspektionens granskningar? Det undrar Petter Norrthon, lärare och skolpolitiker. — Att låta ett 100-procentigt mål fungera som utgångspunkt för föreläggande om åtgärder är en absurditet, skriver han.

    Skolinspektionen har i uppdrag att bedriva tillsyn och kvalitetsgranskning i svensk skola. Jag vill påtala att Skolinspektionen i sitt uppdrag förefaller »sila mygg och svälja kameler«.

    Bild: Marie KassmanNär Skolinspektionen besökte Skarpängsskolan under en granskning av Täbys skolor förra året, hittades en punkt att slå ner på: »Trots vidtagna åtgärder når inte alla elever lägst målen att uppnå i samtliga ämnen.«

    I sitt beslut konstaterar inspektionen att 95,1 procent nådde målen för utbildningen. Andelen elever med behörig-het till gymnasieskolan uppgick 2010 till 99,3 procent och 2009 till 99 procent. Samtliga värden överstiger genom-snittliga värden i riket.

    Skolan uppvisar de senaste fyra åren en uppåtgående trend beträffande andelen elever som når målen i samtliga ämnen. Vidare råder det 2010 god överensstämmelse mellan slutbetygen och betygen på de nationella proven i årskurs 9.

    Som matematiklärare på gymnasiet och ersättare i barn- och grundskolenämnden för Folkpartiet anser jag detta vara en beskrivning av en alldeles utmärkt skola. Men inte Skolinspektionen, i stället kräver de att skolan snarast åtgärdar bristerna:

    »Kommunen och rektorn har ansvar för att ovanstående brist åtgärdas. Redovisning ska lämnas till Skolinspektionen senast tre månader från den dag beslutet för Täby kommun meddelas. Skolinspektionen kommer då att följa upp beslutet. Skol-inspektionen förutsätter dock att rektorn och Täby kommun snarast vidtar åtgärder för att rätta till bristerna.«

    Att Skolinspektionen har som mål att elever ska klara godkänt i samtliga ämnen är bra. Men att låta ett 100-procentigt mål fungera som utgångspunkt för föreläggande om åtgärder är en absurditet! Vi behöver knappast en skolinspektion som åker land och rike runt för att konstatera att det förekommer elever som inte når godkänt i samtliga ämnen.

    I samma granskning hittades en skola med 100 procent måluppfyllelse. För denna skola avstår Skolinspektionen från att lägga beslut om att ingripa, trots att man upptäcker missförhållandet »ändringar i betygskatalogen inte sker så att det tydligt framgår vem som har gjort ändringen«.

    Vidare konstaterar Skolinspektionen att cirka var tredje elev får högre slutbetyg i svenska och matematik än vad de presterat på nationella prov och att alla elever inte nått nivån för godkänt på nationella provet i matematik.

    I sammanhanget kan också tilläggas att i jämförelse med kommunens övriga skolor har denna skola bland de i särklass sämsta resultaten i hela kommunen på det nationella provet i matematik.

    Att skolan förefaller sätta för höga betyg föranleder dock inte Skolinspektionen att påtala behov av åtgärder. I stället nöjer man sig med att konstatera: »Skolledningen säger sig vara medveten om denna skillnad och förklarar det med att skolan leder varje elev i sin kunskapsutveckling med tydliga mål och täta uppföljningar.«

    Jag förutsätter att Skol-inspektionen inte har som mål att det viktiga är att alla får godkänt betyg, oberoende av om eleverna har kunskaper eller inte. Men jag börjar undra vad som egentligen är syftet med deras granskningar. 

    Petter Norrthon Ma-lärare gymn, Skolpolitiker (FP) Täby

    0 0

    Från Lärarförbundet. Sverige står inför en akut brist på lärare. Löneläget är den viktigaste faktorn bakom. Trots detta fortsätter arbetsgivarsidan att säga ne, skriver Eva-Lis Sirén.

    Den kommunala avtalsrörelsen gick till medling tidigare i somras. Lärarförbundet kom dit eftersom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) inte tar de utmaningar som skolan står inför på tillräckligt stort allvar.

    Behovet av att göra läraryrket mer attraktivt, både för att behålla lärare och locka nya, är skriande stort. Vem ska stå i klassrummet om 10, 20 och 30 år om inte lönerna och statusen höjs? Vem ska utveckla barnen i förskola och fritidshem? Kommunerna sa nej till lärarna. Under hösten måste man säga ja till lärarna.

    Under sommaren har allvaret i situationen speglats på flera sätt. Lärarförbundets undersökning om fler lediga lärarjobb fick mycket uppmärksamhet liksom nya beräkningar från SKL som återigen visade på den nationella lärarkrisen. 43 000 lärare kommer att saknas inom åtta år.

    Fler andra röster stöder också lärarna. »Om vi investerar i världens bästa skolsystem skulle vi få en fantastiskt bra avkastning på 30 år. Det är ledtider på minst 20 år innan man ser den fulla effekten«, sa Börje Ekholm, vd för Investor, i Dagens Nyheter i somras och lyfte också fram läraryrkets attraktivitet. Det är precis så politikerna behöver tänka nu — långsiktigt.

    Lärarnas avtalsrörelse handlar om att alla måste inse det allvarliga läge som den svenska skolan befinner sig i på grund av de alltför låga lönerna. De unga väljer bort läraryrket. Och de gör det i första hand på grund av just lönerna.

    Mängder av yrkesaktiva lärare lämnar yrket och även för dem är lönerna huvudskälet. Sverige har bland de lägsta lönerna i Europa och en obefintlig kö till lärarutbildningen. Detta måste arbetsgivare och politiker inse allvaret i. Sverige är beroende av en fungerande skola för tillväxt och utveckling, eftersom skolan bygger grunden för hela samhället.

    Det är tydligt att läraryrket är generellt felavlönat. Ingen skolhuvudman satsar särskilt på skolan. De fristående skolorna betala sina lärare lika illa. De statligt anställda lärarna har till och med ännu lägre löner.

    Medlarnas jobb är nu att lyssna på vad parterna — vi respektive SKL — vill. Medlarna ska också analysera vad andra fackförbund och arbetsgivarorganisationer kommit överens om och om det spelar roll för lärarnas avtalsrörelse. De kommer därefter att lägga förslag i frågor där de bedömer att vi och SKL kan nå samsyn. Det handlar alltså om att hitta minsta gemensamma nämnare som går att få ja på från båda parter.

    Med mer än 100 manifestationer under året, ett stort mediegenomslag och så många lärare som hjälpt till har vi ett tryck och ett stöd som aldrig förr: i lärarkåren, bland ledande politiker och i den allmänna opinionen. Allt detta ska vi hämta än mer kraft i och använda oss av.

    Nu fortsätter avtalsrörelsen. Vi efterlyser fortfarande pengarna som saknas varje månad på lärarnas lönebesked. Den här avtalsrörelsen är den viktigaste hittills och alldeles avgörande för om vi kommer att ha tillräckligt många utbildade lärare i framtiden.

    Lärarförbundets krav kvarstår i den kommande medlingen: Ett tydligt första steg mot 10 000 kronor mer i månaden och en avbetalningsplan på sikt. 

    Eva-Lis Sirén Lärarförbundets ordförande

    0 0

    "Enligt vår nya UP har vi AL på tisdagar, och på onsdagar ÄK, säger rektorn." Björn Kindenberg om förkortningar i skolans värld.

    När sommarlovet börjar faller mycket bort från den inre undervisningsradarn. En trave ungdomsböcker jag släpat hem för att läsa och tipsa eleverna om, förblir oläst. Den där intressanta boken om språkutvecklande arbetssätt går samma öde till mötes. Bokmärkta blogginlägg eller favoritmarkerade länkar glöms bort. Det är något som gör att jag under flera veckor fullkomligt förtränger skolans värld.

    Men mot slutet av ledigheten återvänder förväntningarna på det kommande läsåret. Det ska bli spännande. Jag kommer till högstadiet, efter två år som mellanstadielärare. Mer undervisning i mina egna ämnen. Och dessutom IT-ansvar på deltid. Kul! Så sakta börjar vita punkter tändas på den där inre radarn.

    Om jag tidigare förträngde skolan, så har jag nu i stället glömt varför jag förträngde den. Jag kastar mig med liv och lust över boktravar och länkar.

    Hela personalstyrkan sitter samlad i ett sommarhett personalrum, med den tomma, solstekta asfalterade skolgården utanför. Skolledningen går igenom kalendariet för hösten. Ber oss notera alla möten och konferenser i våra kalendrar.

    — Enligt vår nya UP har vi AL på tisdagar, och på onsdagar ÄK, säger rektorn och skickar runt en tjock lunta med läsårstider och vidhängande information.

    Jag bläddrar förtvivlat i den pappershög jag fått mig tilldelad, letar efter svar på hur förkortningarna ska uttydas. UP måste väl vara något med utbildning? Eller undervisning?

    — Har inte 6A HK HT? frågar en kollega.

    — FBK:arna från 6A har HK HT, inte övriga, de har TX och sedan HK på VT, förutom elever från SU och de som läser SVA, svarar biträdande rektorn. Vi tänkte vänta med tjänstefördelnings-PM, men ni kan ju lika gärna få den nu.

    En ny lunta, tjockare än den förra, delas ut.

    Jag bläddrar fram och tillbaka bland alla papper och pärmar. Svett har börjat tillra i hårfästet.

    — Bra att jag fick frågan om olika grupper, fortsätter rektorn, jag vill nämligen påminna om våra dokumentationsrutiner.

    — Enligt kommunens AP ska alla elever med svårigheter ha en FPK, utöver IUP. Samt naturligtvis ÅP i förekommande fall. Det är också enligt beslut i EHT på senaste EHK. Har även varit uppe på APT. Här har ni också alla gamla LÅ-protokoll.

    Våra biträdande rektorer går fram och tillbaka med famnen full av papper. Vaktmästaren får hjälpa till. Svetten rinner från min panna.

    Jag vaknar. En obehaglig dröm. Det är ännu en tid kvar tills vi ska samlas där i personalrummet. Men det är nu jag inser vad som fick mig att så snabbt förtränga skolan. Dokumentationen och pappersexercisen. Undervisningsbyråkratiseringen. Och alla dessa förkortningar, som bara kan utläsas på ett sätt: Mer Pappersarbete.

    Trött på papper gör jag en mental post it-lapp: Håll undervisningsradarn ren från skräp, skriver jag. Sedan somnar jag om.

    »Har inte 6A HK HT?«

    Björn Kindenberg Klasslärare år 5, Hässelbygårdsskolan, Stockholm

    0 0

    De fick ompröva sina gamla föreställningar och tänka nytt. Med hjälp av aktionslärande kunde fritidspedagogerna i Karlstad utveckla sin egen verksamhet.

    Bild: Lasse Skarbøvik
     
    Många, men långt ifrån alla, fritidshem i landet lever upp till de kvalitetskrav som styrdokumenten ställer. Skolverket lyfter i skriften Utveckling pågår – om kvalitetsarbete i fritidshem fram att kunskapen om fritidshemmets uppdrag och verksamhet kan vara begränsad på förvaltnings- och skolledningsnivå, vilket får konsekvenser för kvaliteten på fritidshemmen. Aktionslärandeprojektet i Karlstad kommun kan ses som ett svar på den allvarliga kritik som de senaste åren har riktats mot den verksamhet som bedrivs på fritidshem. Projektet var också ett sätt att, på förvaltningsnivå, stödja fritidshemmens kvalitetsutveckling och uppmärksamma den stora betydelsen som fritidshemmens eftermiddagsverksamhet har för elevernas utveckling. Arbetslag på samtliga fritidshem i Karlstads kommun fick ansöka om att delta i projektet men ett av kraven var att skolledaren var delaktig och beredd att skapa förutsättningar för arbetet.

    Under 2011 arbetade arbetslag på tre olika fritidshem i ett projekt med oss som handledare utifrån en modell för aktionslärande för att öka systematiken i det egna kvalitetsarbetet. Projektets mål var att fritidspedagogerna, eleverna och deras föräldrar skulle uppleva en ökad kvalitet på den pedagogiska verksamheten, att fritidspedagogerna skulle få en större förståelse för betydelsen av aktionslärande och att de skulle förstå betydelsen av forskning för att utveckla sitt arbete.

    En av de slutsatser vi kan dra från projektet är att kombinationen av barns och vuxnas erfarenheter och fritidspedagogernas forskande förhållningssätt är viktig för att öka kvaliteten i verksamheten. Det är möjligt även om de yttre förutsättningarna är dåliga, såsom alltför stora elevgrupper och lokaler som inte är ändamålsenliga.

    En lärdom är också att eleverna ville vara delaktiga och utöva inflytande i ett förändringsarbete och att de tog sig an den möjligheten med engagemang och en seriös inställning. Några av pedagogerna ställde sig inledningsvis tveksamma till att involvera alla elever i de kartläggningar projektet omfattade eftersom de var ganska säkra på att vissa elever inte skulle ta det på allvar. Men det var en uppfattning som de fick ompröva.

    En annan viktig erfarenhet är att pedagogernas och elevernas uppfattningar om det sociala klimatet på fritidshemmet och de aktiviteter som erbjuds kan skilja sig åt. Flera av pedagogerna hade vid processens början en föreställning om att eleverna delade deras uppfattningar om vilka aspekter i verksamheten som var problematiska och ibland rent av negativa. Genom arbetet med kartläggningar växte pedagogernas insikt om att de inte alltid vet hur eleverna upplever sin fritidshemsvardag.

    På ett av fritidshemmen uppfattade fritidspedagogerna att elevernas val av aktiviteter var alltför styrt av vad kompisarna valde. Detta såg de som begränsande. Genom en kartläggning stod det klart att eleverna inte var styrda av kompisarnas val på det sätt som pedagogerna hade trott. I stället visade det sig att innehållet i aktiviteterna var det centrala. Medan pedagogerna såg ett värde i att erbjuda eleverna tid för fria aktiviteter, som ett slags kompensation för skolans krav och elevernas engagemang i föreningsliv efter skola och fritids, ville eleverna i stället ha ett större utbud av organiserade aktiviteter. Efter en tid av planerade aktiviteter varje eftermiddag gjordes en uppföljande kartläggning för att få veta vilka elever som brukade delta, hur ofta de deltog och varför de valde just dessa aktiviteter. Därifrån fortsatte pedagogerna att relatera aktiviteterna och utveckla dem så att de i högre grad skulle ”svara mot” styr-dokumentens målformuleringar.

    Ett annat arbetslag ville ge mellanmålet ett pedagogiskt innehåll. Utifrån elevernas förslag på rutiner, ansvarsområden och utnyttjande av lokalerna genomförde de olika förändringar och fick på så sätt en lugnare måltidssituation. Eleverna blev på det sättet mer delaktiga i såväl förberedelser som efterarbete. Pedagogerna upplevde att eleverna ”växte” av att få ta ansvar och att de fick en ökad förståelse för värdet av att hjälpas åt, vilket kan ses som en aspekt i den demokratifostran som fritidshemmet enligt styrdokumenten ska främja. Förändringsarbetet innebar också att pedagogerna började fundera på hur de fördelade uppgifter och ansvar sinsemellan i anslutning till mellanmålet och kom fram till att det var nödvändigt att arbeta fram en mer uttalad och tydlig fördelning. Också i det tredje arbetslaget låg fokus på en orolig mellanmålssituation. Där resulterade pedagogernas arbete i att elevernas inflytande ökade genom införandet av ett fritidsråd. På så sätt minskade oron, och trivseln ökade inte bara under mellanmålet utan i fritidshemsvardagen som sådan.

    När projektet startade begränsades pedagogernas tolkningar av skollagens formulering om utbildning baserad på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet till fritidspedagogernas erfarenheter. Under processens gång har deras synsätt förändrats. De har kommit till insikt om att eleverna kan spela en betydligt större roll i verksamheten och att det snarast handlar om att vidga tolkningen av begreppet till att också inlemma elevernas erfarenheter. Vi menar att de verksamheter som fritidspedagogerna i dag bedriver i högre grad än tidigare utgår från en vetenskaplig grund och från elevernas och fritidspedagogernas gemensamma beprövade erfarenheter.

    Förändringsarbetet har bidragit till att verksamheten i större utsträckning än tidigare svarar mot fritidshemmets uppdrag. Det gäller inte minst elevernas möjligheter att utöva inflytande och vara delaktiga i att utforma sin fritidshemsvardag. Från att ha grundat både organisation och aktiviteter på antaganden om elevernas behov och önskemål baserar fritidspedagogerna nu i högre grad sin verksamhet på resultaten från de systematiska kartläggningarna. Det betyder att elevernas tankar och åsikter om sin fritidsvistelse, det som äger rum där och det som de önskar skulle erbjudas, är utgångspunkter för verksamheten.

    Vår utvärdering visar att deltagarna i projektet har fått en större förståelse för betydelsen av aktionslärande för att öka kvaliteten i verksamheten. De uttrycker också en större förståelse för vikten av forskning för att utveckla det pedagogiska arbetet – både i betydelsen att ta hjälp av forskningsresultat och att i det egna utvecklingsarbetet inta ett forskande förhållningssätt. Vi menar att detta bidrar till att stärka den vetenskapliga grunden för fritids-pedagogernas arbete.

    För att detta inte bara ska bli en kunskap för de fritidspedagoger som deltog är skolledarnas engagemang och förståelse för projektet centrala. Utvärderingen visar att skolledarna har en viktig uppgift i att ge legitimitet åt fritidspedagogernas arbete både bland övriga fritidspedagoger och bland lärare på skolan. Denna legitimitet skapades genom att ge projektet en plats i skolans utvecklingsorganisation. Den kunskap fritidspedagogerna fick både i relation till det problem de arbetade med och till att arbeta systematiskt behövde bli uppmärksammat som en del av hela skolans kvalitetsutvecklingsarbete..

    Maria Hjalmarsson & Åsa Söderström

    0 0

    Ödmjukhet, viljestyrka och målmedvetenhet. Det är några av de personliga egenskaper som Peter Fowelin hittar i berättelserna om riktigt framgångsrika ledare.

    Under senare år har den visionära frasen ”en skola i världsklass” dykt upp allt oftare. I Google ger frasen 40 900 sökträffar, och av träffarna att döma är det inte minst politiker och skolfolk i Stockholms stad som har tagit denna vision till sitt hjärta. I en påkostad bilaga i Dagens Nyheter från stadens utbildningsförvaltning i början av året fanns bland annat ett uppslag med rubriken ”Så här skapar vi en skola i världsklass”. De svar som gavs i texten – ökad lönespridning för lärare, tio nya lärarcoacher, satsning på entreprenörskap, nytt diagnostiskt gymnasieprov i matematik, lokala branschråd på gymnasiets yrkesprogram och en ny e-tjänst för skolval – motsvarar dock knappast de stora anspråken i artikelrubriken.

    Finns det då någon som vet hur man blir bäst? Ja, den amerikanska författaren Jim Collins och hans forskarteam menar att de funnit vägen mot mästarklass. Metoden presenteras i en av 2000-talets mest omtalade managementböcker: Good to Great – hur vanliga företag tar språnget till mästarklass.

    Collins och hans kolleger började sitt arbete med att identifiera ett antal amerikanska företag som tagit språnget från goda till enastående (ekonomiska) resultat och sedan lyckats behålla dem i minst 15 år. Sedan jämförde de dessa företag med en kontrollgrupp bestående av mer genomsnittliga företag, i syfte att hitta de faktorer som gjorde att vissa företag lyckades lyfta till ”mästarklass”. Det visade sig då att mästarföretagen hade ett antal tydliga gemensamma nämnare. De skilde sig även från kontrollgruppen på ett antal avgörande punkter, såsom ledarskap, rekryteringsfilosofi, sätt att se på företagets vision och strategi, förhållningssätt när motgångar uppstod, kultur och arbetsdisciplin.

    När Collins bok spreds över världen fann den många läsare även inom ”nonprofitsektorn”, det vill säga offentlig verksamhet, ideella organisationer med flera. Collins bestämde sig då för att komplettera boken med en kortfattad monografi om icke vinstbringande verksamheter. År 2005 kom därför Good to Great – när vinst inte är målet.

    Collins är inte blygsam, utan skriver att hans ambition är att ”att formulera tidlösa principer som förklarar varför vissa verksamheter når mästarklass och andra inte”, det vill säga inte bara principer för privata företag utan ”en föreställningsram om enastående organisationer” i största allmänhet. Här medger inte utrymmet en redogörelse för alla de olika principer och faktorer som Collins behandlar i boken – och som är intressanta att ta del av för alla ledare med ambitioner – utan jag får nöja mig med att belysa hans syn på ledarskap.

    Till skillnad från många andra författare till managementböcker förespråkar Collins inte att offentlig verksamhet generellt ska ta efter privata företag, och i synnerhet inte när det gäller ledarskapet. Tvärtom skriver han att han ”misstänker att det finns mer av äkta ledarskapi nonprofitsektorn än i företagsvärlden”. En anledning till detta är, menar Collins, att ledare och chefer i icke vinstdrivande verksamhet måste hantera en verklighet som är komplex och har ”vaga maktmönster”, vilket gör att många av dessa ledare redan har insett nödvändigheten av att utveckla den ”kombination av personlig ödmjukhet och professionell viljestyrka” som utmärkte ledarna i mästarföretagen. En vd i ett privat företag kan lura sig själv att tro att det mest effektiva sättet att leda är genom att peka med hela handen och/eller lita till sin karisma, men det misstaget gör inte skickliga ”nonprofit-ledare” – helt enkelt för att de vet att det inte funkar.

    Vilka andra kännetecken bör då, enligt Collins, de ledare ha som ska lyckas leda sina organisationer till mästarklass? För det första handlar inte den ödmjukhet Collins förespråkar om att vara lyhörd eller inkluderande i största allmänhet. Det allt handlar om är att ödmjuk-heten tjänar syftet att se till att rätt beslut fattas, om det så handlar om att attrahera och rekrytera rätt medarbetare, att förstå vad organisationen har för uppdrag och vad den kan bli bäst på eller att i slutänden stärka organisationens attraktionskraft och nå tydliga resultat – och alla dessa faktorer är också pusselbitar för att nå mästarklass i Collins modell.

    De ledare vars företag nådde mästarklass utmärktes av en intressant dualism: Å ena sidan var de ödmjuka, blygsamma och anspråkslösa, å andra sidan var de oerhört ambitiösa, viljestarka, målmedvetna och orädda – och deras ambition var inriktad på organisationen, inte på dem själva. I ett land som usa, där framstående företagsledare vanligtvis berikar sig ännu mer än i Sverige, avvek dessa ledare starkt från den gängse bilden av en framstående företagsledare. Och de flesta av dem var också okända utanför det egna företaget eller de ekonomiska experternas skara.

    Kända är däremot de ledare som intervjuas i boken Elit – erfarna ledares insikter och tabun av Håkan Svennerstål och Niklas Ekdal. Här får vi möta 19 kända toppchefer som berättar öppenhjärtigt om både sina framgångar och misslyckanden. Majoriteten av de intervjuade ledarna i boken är från Sverige, och det som slår mig är att de flesta av dem inte har fötts in i samhällets elit utan snarare är barn av folkhemmet, från ganska enkla förhållanden. Det gäller exempelvis de före detta vd:arna Leif Östling (Scania), Jan Åke Jonsson (Saab), Lars G Josefsson (Vattenfall) och Christina Jutterström (svt med mera), liksom Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand.

    Det intryck jag får är att de flesta av dessa personer, i alla fall när de blickar tillbaka på sin chefstid, har ett slags naturlig ödmjukhet, och att deras ledarskap präglats av en strävsam och hängiven målmedvetenhet. Om det sedan räcker för att de med Collins mått mätt har varit ledare av mästarklass vet inte jag. Men många av dem framstår i alla fall som sympatiska och kloka – och boken är inspirerande läsning. Läsvärdet höjs också ett snäpp av att Håkan Svennerstål och Niklas Ekdal avslutar sin bok med ett kapitel som knyter ihop intervjuerna med ledarskapsforskares syn på vad framgångsrikt ledarskap är.

    Går det då att lära sig att bli en ledare i mästarklass? Collins och hans kolleger har inte undersökt det, men Collins skriver att han tror att det finns två typer av människor: de som har fröet till att bli sådana ledare och de som inte har det – och glädjande nog lutar han åt att majoriteten tillhör den förra gruppen. Men, betonar han, för att lyckas gäller det att tygla den personliga ambition som leder många att söka sig till en position med makt.

    För att lyckas ger Collins råd av det slag som finns i många andra ledarskapsböcker: lär känna dig själv, skaffa dig livserfarenhet, utveckla din personlighet, skaffa en mentor och se till att jobba under en chef som själv håller hög klass. Att ha haft kärleksfulla föräldrar under uppväxten är också en fördel.

    Och därmed återstår bara för undertecknad att hålla tummarna och önska ett glatt lycka till på vägen mot toppen. 

    Peter Fowelin är organisationskonsult

    0 0

    Att få betalt för att göra det roligaste som finns. Det lät som en dröm för den trettonåriga Sascha Abdelnabi. Så han utbildade sig till lärare i idrott och hälsa.

    Vilken är din drivkraft i arbetet?

    – Jag tycker att det är förbaskat viktigt att ungdomar och barn rör på sig. Att få med så många som möjligt. Även barn med sämre ekonomiska förutsättningar ska kunna idrotta. Det är ofta så att man får försöka engagera föräldrar som har det torftigt hemma att lägga tid på sitt barn och få det att idrotta. Ofta märker jag att föräldrar tappar engagemang för att de måste kämpa för att få ihop hushållskassan och då tappar de kontakten med sitt barn.

    Hur kom det sig att du blev lärare i idrott och hälsa?

    – Jag älskar idrott och är en riktig idrottsnörd från början. När jag gick i årskurs sju tänkte jag: Fan, jag ska bli idrottslärare. Tänk att fortfarande få ha sommarlov och samtidigt få göra det absolut roligaste som finns i världen, nämligen att idrotta. Att få betalt för att få lära ungdomar idrotta, det var för mig en dröm.

    Vad gör dig glad under en arbetsdag?

    – När alla är med och visar empati och förståelse för varandra och gör sitt bästa. Framför allt är det viktigt för mig att man ser och är mån om varandra. Det försöker jag utbilda mina elever i, via idrotten till resten av livet.

    Vad tycker du sämst om med ditt jobb?

    – Det är pappersarbetet och allt för många onödiga möten. Det är inte så mycket på skolan jag är på nu, men på min tidigare arbetsplats var det massa sånt. Jag tycker lärare lägger för mycket tid på onödigt pappersjobb, som att sitta på ATP-möten och många gånger snacka om budgetfrågor som redan är beslutade. Eller när rektorn måste gå igenom en massa protokoll bara för sakens skull, när skolan i stället skulle hinna med två-tre extra idrottsdagar per år om lärarna slapp traggla de där mötena som ofta inte leder någonstans utan bara ”robot-redovisas”.

    Var hämtar du ny energi?

    – Det gör jag via min familj och mina intressen. Jag får kraft och energi av människor. Jag tycker det är otroligt intressant med möten mellan människor och att hjälpa andra. Sedan styrketränar jag och försöker hålla igång så att jag inte blir en gammal gubbe.

    Är det viktigt att leva som man lär när man är lärare i idrott och hälsa?

    – Otroligt viktigt. Jag menar att det inte är acceptabelt att som idrottslärare vara överviktig och lönnfet för att man lever ohälsosamt. Jag tycker att man har ett otroligt ansvar att leva som man lär. Okej om man är fysiskt skadad så att man inte kan träna själv men ändå har tänket kvar. Men är man fullt frisk finns det ingen ursäkt för att stå ointresserad och i osunt skick framför eleverna och säga att man kan få hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes om man inte rör på sig. Det är inte rimligt.

    Vilken fråga tycker du är mest angelägen just nu?

    – Att utöka tiden för ämnet idrott och hälsa. I låga åldrar är det mycket viktigare med idrott och hälsa än att lära sig tyska eller spanska. Det kan man göra när som helst i livet, men missköter du din kropp som barn kan du få skador för livet.

    Johanna Ulrika Orre

    0 0

    En sund själ i en sund kropp. På Magnarps skola utanför Ängelholm har lärarna tagit fasta på antikens kända devis och idrottar tillsammans varje vecka.

    Foto: Ewa Levau

    Det är onsdagskonferens på Magnarps skola. Fast i stället för att samlas sittandes på stolar runt ett bord är alla lärarna iklädda träningskläder och fullt upptagna med att röra på sig i skolans idrottshall. Det boxas, skjuts på fotboll, tränas pilates, spelas mjuktennis och gås med stavar. Ja, det sistnämnda sker förstås inte inne i själva idrottshallen utan utanför. Och i ärlighetens namn kanske det inte konfereras så hemskt mycket, skolan har även mer traditionell personalkonferens varje måndag och fredag, men det pratas, det svettas och det umgås.

    Friskvården för skolans personal en och en halv timma varje onsdagseftermiddag är populär – och obligatorisk. Det sistnämnda skulle kunna vara kontroversiellt, men är det inte enligt rektor Fredrik Andersson.

    – Nej, eftersom det här är ett beslut vi tagit tillsammans. Och det handlar inte om att alla måste bli vältränade utan om att vi träffas och ”konfererar” under annorlunda, roligare och friskare former. Om vi dessutom kan få någon extra konditionspoäng och må lite bättre blir jag som rektor glad.

    Vinsterna har inte låtit vänta på sig sedan frisk-vården infördes hösten 2010. Kollegiet har fått bättre sammanhållning över stadiegränserna – på skolan finns både låg-, mellan- och högstadium – och empatin och förståelsen personalen emellan har ökat.

    – Men det är klart att vi har haft våra ”downs” också. Till exempel när det är mycket att göra och någon hellre skulle vilja använda tiden till att rätta prov eller förbereda utvecklingssamtal. Men det finns inte på kartan, det har jag varit tydlig med. Ibland måste man som rektor vara tålmodig och inte ge upp en idé även om det känns lite motigt. Det mesta går i vågor, konstaterar Fredrik Andersson.

    Han ser den gemensamma friskvården på betald arbetstid som en enorm förmån och som något han tror gjort Magnarps skola unik i skolsverige. I alla fall hittills, men kanske inte så länge till. Skolan har nämligen börjat få studiebesök från andra skolor som vill se hur man har gjort friskvården möjlig. Den är nämligen resultatet av att skolan för två år sedan genomförde en omorganisation och totalt förändrade schemaläggningen, till att börja med främst på högstadiet men planen är att de andra stadierna ska följa efter. I korthet består förändringen i att de fem stora ämnena – matematik, svenska, engelska, no och so – numera parallelläggs i tretimmarspass.

    – Att läsa ämnena i så långa pass har minskat stressen enormt för både lärare och elever och gör att de hinner med mycket mer, samtidigt som lärarna har fått mer gemensam undervisningsfri tid, berättar Fredrik Andersson.

    En tid som på onsdagseftermiddagarna mellan 15.30 och 17.00 alltså används till gemensam friskvård. Något som inte bara rektorn utan även lärarna ser som en förmån.

    – För mig som har många barn har det varit jättebra att få tid till ett extra träningspass i veckan på arbetstid, säger till exempel Susanne Kolbäck, lärare i hem- och konsumentkunskap och mamma till en sjuåring och tre femåringar.

    Hennes favoritaktivitet under onsdagseftermiddagarna är innebandy, eller möjligen någon annan bollsport om det inte går att samla ihop tillräckligt många hugade kollegor till innebandyn.

    – Men är vi bara minst fyra som vill spela innebandy så kör vi, säger hon entusiastiskt.

    Att var och en får göra det han eller hon mest känner för är en viktig orsak till friskvårdens popularitet, tror både hon och kollegan Veronika Rådahl – som inte bara är lärare i idrott och hälsa utan även utbildad personlig tränare. Något som kollegorna har dragit nytta av genom att hon utformat personliga träningsprogram som den som känner för en stund i skolans gym kan följa. Men även om Veronika Rådahl är på hemmaplan i idrottssalen, och den som kollegorna vänder sig till i första hand när de har lust att göra något men inte vet riktigt hur, är hon inte den enda som har introducerat nya aktiviteter under friskvården.

    – Nej, om någon håller på med något på fritiden som någon annan vill testa så gör vi det. Till exempel har vi kört ett pass zumba för att det var någon som hade börjat med det, berättar Veronika Rådahl.

    En annan populär träningsform som var ny för de flesta innan friskvården började är flowin som ofta ingår som en station när kollegiet bestämmer sig för att köra cirkelträning.

    Det är dock inte alltid som det är full fart på onsdagseftermiddagarna, ibland när många känner sig trötta och hängiga har den rörliga konferensen i stället ägnats åt massage, sittandes eller med boll. Är det någon som har skadat sig eller genomgått en operation, är friskvårdstiden också ett bra tillfälle att få göra en del av den viktiga rehabträningen.

    Promenad, med eller utan stavar, är en annan populär aktivitet, liksom joggning under vissa delar av året.

    – I höstas var det flera som passade på att träna inför Göteborgsvarvet, då var vi kanske bara fyra stycken som var kvar inne i idrottshallen, berättar Susanne Kolbäck.

    – Det viktiga är att var och en gör det han eller hon mår bra av. Vi tränar inte för att bli smala utan för att bli starka och orka med det vi ska göra till vardags. Eftersom många av oss ofta sitter still framför datorn tränar vi mycket rygg och försöker bygga upp muskulaturen runt lederna, säger Veronika Rådahl.

    Att alla gör det just de känner mest för just i dag gör att idrottshallen ofta ser ut som något slags gym där nästan alla håller på med egna saker, ensamma eller i mindre grupper. Vad som också slår en tillfällig besökare är den glädje och gemenskap som alla verkar uppfyllda av. Salen skulle lika gärna kunna ha varit fylld av en klass superentusiastiska mellanstadiefyror som leker skeppsbrott som av ett gäng vuxna lärare som friskvårdar.

    På tal om elever så tycker skolans elever att det är jättekul att lärarna idrottar tillsammans på onsdagseftermiddagarna. Niorna har till och med fått vara med vid något tillfälle.

    – Ja, de var med och tränade inför vår årliga volleybollturnering när lärarna spelar mot eleverna, berättar Veronika Rådahl.

    Hon tycker att det är bra att eleverna ser att lärarna lever som de lär och visar att det är viktigt att alla, oavsett ålder, rör på sig så att de blir starka. Även Susanne Kolbäck betonar vikten av att själv leva sunt om man undervisar om hälsa.

    – Fast jag tycker samtidigt att det är viktigt att poängtera att det är okej att man inte alltid kan vara sitt mest sunda jag i alla situationer. Det viktiga är att man vet hur man gör och lever sunt för det mesta. Jag får ofta frågan om jag äter på McDonalds och det är klart att jag gör ibland. Och då tar jag inte med mig en egen sallad som en del elever tror!

    Johanna Ulrika Orre

    0 0
  • 08/24/12--00:38: Sju frågor till …
  • … Bertil Hultén, docent i marknadsföring vid Linnéuniversitetet i Kalmar och mannen som myntade begreppet sinnesmarknadsföring.

    1 Vad är sinnesmarknadsföring?

    – Det handlar om hur företag bättre kan nå fram till konsumenterna genom att knyta marknadsföringen till våra fem sinnen: syn, hörsel, doft, smak och känsel, och på så vis göra den mer individuell och upplevelsebaserad.

    2 Hur effektivt är sinnesmarknadsföring?

    – Hjärnforskning visar att multisensorisk marknadsföring, det vill säga att man får flera intryck samtidigt runt en produkt eller ett varumärke, förstärker den upplevelse vi har som kund. Dessutom har de flesta konsumentstudier visat att vi vill identifiera oss med olika varumärken utifrån vår egen livssituation. Något som förklarar en del av Ikeas framgång som tidigt byggde upp rum i varuhusen där man som kund kunde känna sig som hemma.

    3 Kan du ge exempel på fler företag som använder sig av sinnesmarknadsföring?

    – Ja, till exempel Starbucks. Det är ett varumärke som har använt sig av sinnesmarknadsföring sedan 1980-talet och som har lyckats bygga upp en miljö – en helhetsupplevelse – kring sin produkt som är unik. I den ingår allt från sköna fåtöljer och trevliga texturer till bra belysning.

    4 I den nya gallerian Mood i Stockholm lär det dofta citron vid ingångarna, är det också ett exempel på sinnesmarknadsföring?

    – Ja, det stämmer. Studier som har gjorts har visat att just dofter påverkar oss väldigt positivt. Att det skulle finnas någon speciell doft som får oss att köpa mer har ännu inte gått att bevisa även om jag skulle vilja påstå att vaniljdoft får kunderna att stanna kvar längre i butiken. De experiment som jag gör visar i den riktningen. Men om det sedan leder till att kunderna köper mer, det kan vi i dag inte säga för det har vi ännu inga bevis för.

    5 Hur vanlig är sinnesmarknadsföring?

    – Sedan jag skrev min bok om sinnesmarknadsföring för några år sedan har utvecklingen gått snabbt och den får allt mer genomslag. Om fem–tio år kommer den att vara mycket vanligare än i dag. Sinnesmarknadsföring är framtidens marknadsföringsmodell.

    6 Finns det risk att sinnesmarknadsföring lurar unga konsumenter att förköpa sig?

    – Dagens unga konsumenter är inte lätta att lura. De har växt upp med nätet och en transparens som gör att de har en helt annan förmåga än äldre generationer att skilja ut vad de vill konsumera. Möjligen skulle problemet kunna vara att sinnesmarknadsföring kan stimulera oss att uppmärksamma saker som vi annars inte hade lagt märke till och få oss att vilja köpa dem eftersom vi vill ha det vi upplever som nytt och fräscht. Så på så sätt skulle sinnesmarknadsföring kunna trigga till ökad konsumtion. Men det skulle man också kunna vända till något positivt.

    7 Hur då?

    – Jo, genom att företag kan använda sinnesmarknadsföring för att få kunderna att handla mer ekologisk hållbart. Den amerikanska livsmedelskedjan Whole Foods är ett exempel på det. Sedan några år har de bara naturmaterial i allt som konsumenterna rör i butikerna. Där finns till exempel inga plastkassar utan allt i butiken, inte bara det de säljer, ska vara ekologiskt och hållbart.

    Johanna Ulrika Orre

    0 0

    På Hammarbyskolan i Stockholm är det fortsatt full fart på skolidrottsföreningen.

    Faksimil ur Idrottsläraren 2/10

    Skolidrottsföreningar för elever i förskoleklass upp till årskurs 5 är inte så vanliga men på Hammarbyskolan startade Magnus Wallner, lärare i idrott och hälsa, en för snart tre år sedan. Då var tidningen Idrottsläraren med på ett balettpass för lågstadieelever under den stränga, men mycket berömmande, före detta professionella dansaren Leszek Kostrzewskis ledning. Just baletten är tyvärr nedlagd det här läsåret eftersom Leszek Kostrzewski, som arbetar på skolans fritidshem, inte längre har möjlighet att ha gruppen men i stället har en rad nya aktiviteter som streetdance, yoga och rugby tillkommit.

    – De flesta av aktiviteterna leds fortfarande av antingen föräldrar till barn på skolan eller av olika lokala idrottsföreningar. Men streetdancen leds av en ung tjej som går danslinjen på Fryshusets Gymnasium och som egentligen inte har någon koppling hit, berättar Magnus Wallner som är glad att kunna erbjuda aktiviteter som kompletterar de mer traditionella sporterna som basket, handboll och skidåkning.

    Själv leder han liksom förut bara löpningen men det administrativa vilar fortfarande tungt på hans axlar trots att styrelsen nu utökats. I dagsläget består den av fyra ur skolpersonalen, inklusive Magnus Wallner, och tre föräldrar som ordinarie ledamöter plus två föräldrar som suppleanter.

    – Så det är mest mitt eget fel att jag fortfarande gör så mycket själv. Jag måste bara hinna fördela uppgifterna så kommer det bli mindre. Det finns dessutom fler föräldrar som har erbjudit sig att hjälpa till, konstaterar han.

    Att det är så lätt att engagera föräldrar både till styrelseuppdrag och som ledare beror nog på att föreningen har blivit mycket populär.

    – Ja, föräldrarna till och med skryter om den inför andra föräldrar med barn på andra skolor, säger Magnus Wallner.

    Ett av målen med skolidrottsföreningen var just att öka föräldraengagemanget i skolan. Som ett led i det har Magnus Wallner även startat en löpgrupp för föräldrar på tisdagskvällar. Från början ledde han den själv men nu har en av föräldrarna tagit över.

    – Jag insåg att det blev lite för mycket att själv vara med även om det var roligt, jag måste ju hinna med mina egna barns aktiviteter också, konstaterar Magnus Wallner.

    Föräldralöpgruppen, som består av ett trettiotal personer med en riktigt aktiv kärna på 10-12 stycken, har fått bra sammanhållning och lärt känna varandra väl.

    Aktiviteterna för eleverna pågår alla vardagseftermiddagar i veckan utom en som är till för att ge fritidshemmen möjlighet att hitta på egna aktiviteter. Störst direkt mervärde ger skolidrottsföreningen till lektionerna i idrott och hälsa när det är dags för Magnus Wallner att ha orientering med ettorna.

    – Det kan vara lite knepigt att vara ensam med trettio nybörjare så då är det till jättestor hjälp att veta att jag har några elever i gruppen som redan kan lite mer och som kan hjälpa de andra, tycker han.

    Trots skolidrottsföreningens succé på Hammarbyskolan har idén inte fått särskild stor genomslagskraft på andra skolor. I alla fall inte än.

    – Nej, hittills har vi inte haft några studiebesök även om en kollega på en skola i närheten sagt att hon skulle vilja höra mer om hur jag har gjort för att eventuellt starta upp något liknande på sin skola, berättar Magnus Wallner.

    Johanna Ulrika Orre

    0 0

    En kort elevutbildning förbättrar interaktionen mellan elever med fysiskt funktionshinder och elever utan fysiskt funktionshinder under lektioner i idrott och hälsa. Det visar en ny studie.

    Kajsa Jerlinder.När en elev med fysiskt funktionshinder deltar på lektioner i idrott och hälsa tillsammans med elever utan funktionshinder kan det på ytan se ut som om den förra är väl inkluderad och delaktig. Men forskning visar att den interaktion som förekommer till allra största del är mellan läraren och eleven med funktionshinder. Interaktion mellan eleven med funktionshinder och de andra eleverna förekommer nästan inte alls.

    Ett forsknings- och utvecklingsprojekt drivet av Specialpedagogiska skolmyndigheten och utfört av Kajsa Jerlinder vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm och Lars Kristén vid Högskolan i Halmstad, och en lettisk forskare, Aija Klavina, har därför undersökt om det med en enkel kamrathandledande utbildning går att öka interaktionen mellan eleverna och därmed inkluderingen av elever med fysiskt funktionshinder.

    – Resultaten har varit mycket positiva. Vi har kunnat se en signifikant ökning i interaktion mellan elever med fysiskt funktionshinder och elever utan funktionshinder. Lärarens roll har samtidigt minskat. Dessutom visar våra intervjuer på många andra positiva effekter som ett mer hjälpsamt klassrumsklimat och ett allmänt ökat välmående, konstaterar Kajsa Jerlinder.

    Hon exemplifierar förändringen utbildningen åstadkommit med att berätta om hur två elever, en med och en utan funktionshinder, plötsligt hjälptes åt att genomföra en lektionsövning och sedan firade framgången med en gemensam high five. Innan den kamrathandledande utbildningen brukade de två eleverna inte interagera alls på lektionerna. Dessutom brukade eleven med funktionshinder undvika att försöka göra den typen av övningar.

    Det svenska projektet, som genomfördes under höstterminen 2011 i fyra klasser på tre låg- och mellanstadieskolor i Sverige, var anpassat till svenska förhållanden men byggde på ett forskningsprojekt som Aija Klavina ledde i Virginia, USA, år 2008.

    – I den amerikanska studien hade eleverna något svårare fysiska funktionshinder än de elever som deltog i den svenska. Vår studie var inte heller inför eleverna så uttalat fokuserad på elever med fysiskt funktionshinder utan vi pratade mer om det allmänt samarbetsorienterande, det vill säga hur alla kan hjälpa varandra mer, berättar Kajsa Jerlinder.

    Alla elever, inklusive de fyra eleverna med fysiskt funktionshinder, som ingick i den svenska studien fick vid terminsstarten frågan om de ville gå en kamrathandledande utbildning. Trettiosju elever tackade ja, dock ingen av eleverna med funktionshinder. Utbildningen som sedan följde bestod av tre knappt halvtimmeslånga träffar. På träffarna fick eleverna bland annat prata om hur det är att vara en bra kompis, hur det känns att behöva hjälp och i vilka situationer det kan vara som man behöver hjälp. Dessutom fick de göra praktiska samarbetsövningar, till exempel att hjälpa varandra att ta sig förbi ett hinder genom att balansera på en bom. Själva forskningen bestod, förutom av intervjuer, av totalt fyrtiotre filmade observationer som genomfördes både före och efter eleverna hade gått den kamrathandledande utbildningen.

    – En sidoinsikt som vi fick genom studien är att elever med fysiskt funktionshinder är borta väldigt mycket från de ordinarie lektionerna på grund av andra åtaganden som läkarundersökning, talträning, sjukgymnastik och operation. Dessutom kan det förekomma en extra infektionskänslighet som gör att dessa elever ofta är sjuka, säger Kajsa Jerlinder och påpekar att den höga frånvaron naturligtvis också kan ha effekt på graden av inkludering.

    De lärare i idrott och hälsa vars klasser ingick i studien uttryckte, enligt Kajsa Jerlinder, inledningsvis vissa farhågor inför deltagandet eftersom de var rädda att det skulle leda till en alltför stor arbetsbörda.

    – Men under projektets gång blev de jättepositiva, berättar hon.

    Förändringen skedde när lärarna upptäckte att arbetsinsatsen var mycket mindre än vad de hade trott och samtidigt gav ett mycket större resultat än vad de hade trott. En win win-situation alltså.

    – Nu har lärarna till och med börjat använda metoden i sina andra klasser eftersom den fungerar så bra. Den hjälper ju även elever som inte har ett fysiskt funktionshinder men som ändå behöver mer stöd, konstaterar Kajsa Jerlinder nöjt.

    Arbetet med att sammanställa resultatet av forskningsstudien pågår för fullt och därefter är målet för forskarna att försöka nå ut med resultatet till så många berörda lärare som möjligt.

    – Vi kommer förstås att skriva artiklar och delta på konferenser, men vår ambition är också att tillsammans med Specialpedagogiska skolmyndigheten sammanställa någon sorts lärarguide. Den ska på ett enkelt och tydligt sätt visa hur man kan jobba med samarbetsorienterat lärande och på så vis nå en ökad interaktion mellan elever med fysiskt funktionshinder och elever utan funktionshinder, berättar Kajsa Jerlinder.

    När en sådan guide kan finnas tillgänglig är dock ännu för tidigt att säga.

    Johanna Ulrika Orre  

    0 0

    Vi idrottar och motionerar för att må bättre. Men olika sporter är alltmer sammanvävda med identitet och konsumtion. Hur påverkar detta barn och ungdomar? Har alla råd att välja sin älsklingssport?

    Sverige konsumerar motion och natur som aldrig förr. Över 2,5 miljoner av landets befolkning är medlemmar i en idrottsförening och Svenskt Friluftslivs tjugotvå ideella friluftsorganisationer har cirka 2 miljoner medlemmar. Men det är dyrt att delta – om man vill hänga med i materialutvecklingen.

    Erika Lundby är doktorand i socialt arbete vid Linnéuniversitetet. Hennes ämne är barn och konsumtion. Hon har gjort en kunskapsöversikt om den nordiska forskningen kring ungas konsumtionsmönster.

    Från sjuårsåldern blir kompisarna allt mer konsumtionsdrivande, när det sociala livet utanför familjen tar vid. Uppdaterade verksamheter och prylar är ett måste om man vill vara en i gänget.

    – Föräldrar tar ofta initiativ till konsumtion som de tycker verkar nyttig, viktig och utvecklande. Men barn som lever i en knapp ekonomi har naturligtvis svårare att delta i sociala aktiviteter som kostar pengar, konstaterar Erika Lundby.

    Nioåringarna i hennes forskning talar mycket om kläder. För dem är det väldigt viktigt att passa in och ha ungefär samma utrustning som sina kamrater. Även föräldrarna vill att deras barn ska konsumera som alla andra.

    – Barnen blir allt mer en markör för familjens konsumtionsförmåga. Det betraktas som status att ha ett barn som har en fin utrustning i utvecklande aktiviteter. Dessutom vittnar ett konsumerande barn om en ansvarstagande förälder.

    Barn blir konsumenter vid späd ålder och grundlägger konsumtionsbeteende tidigt. Därför anser Erika Lundby att det är oerhört vikigt att fundera över hur barn mår och förhåller sig till konsumtion och konsumtionskrav.

    Helena Sandberg är universitetslektor i Medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Hon anser att konsumtion har blivit upphöjt till religion. Vi reflekterar ständigt över vilka vi är och vill vara, och hur vi ska presentera oss inför andra. Och vi får tidigt hjälp att växa upp till effektiva konsumenter.

    – Ett barn hinner knappt dra sitt första andetag innan det blir intressant för marknadsförare inom alla kategorier. Redan på förlossningen får du en packe med sponsrade grejer från olika märken, säger hon.

    Skolan ska enligt läroplanen genomlysa den påverkan som reklamen har. Men när Helena Sandberg intervjuade ungdomar i årskurs 9 till studien ”Reklam funkar inte på mig”, om unga, marknadsföring och internet, kunde de inte minnas att skolan kritiskt diskuterat kommersialiseringen eller hur man arbetar med marknadsföring till yngre konsumentgrupper.

    – Idrotten är ett av de områden som har vrålkommersialiserats. De flesta aktiviteter kräver kringutrustningar och dyra avgifter. Kapitalsvaga föräldrar får stigmatiserande problem när de inte har råd att bekosta barnens intressen.

    Helena Sandberg anser att reklamen når så djupt in i människors hjärtan eftersom traditionella tillhörigheter som klass, religion, familj och kön är i gungning. Kroppen blir i stället ett viktigt fysisk kapital som det gäller att förränta - eller underhålla - så att den ger god avkastning under lång tid. Därför blir konsumtion av idrott och friluftsliv så viktiga byggnadsmaterial för vår identitet.

    Torbjörn Hjort, som är doktor i socialt arbete vid Lunds universitet, undersöker den nya fattigdomen i Sverige. Han anser att jakten efter status har erövrat de vanliga motionssporterna.

    – Tidigare var det kollektivets skyldighet att dra med individerna på hälsotåget. Nu förväntas vi själva ansvara för vårt fysiska kapital. Forskningen visar att de fattiga skikten tränar mindre och får allt sämre hälsa. De krav som ställs på enkla motionsidrotter ökar klyftorna i samhället.

    ”Köper du billiga joggingskor på rea är du inte medveten om din kropp.” Så lyder enligt Torbjörn Hjort det tysta budskapet som är inbyggt i reklamen och medias rapportering. De breda sporterna har gått från social konformitet till social distinktion.

    – Motion är till för den grå massan. Därför motionerar man inte längre. Den hälsomedvetna personen säger i stället: ”Jag tränar. Jag cyklar. Jag löper. Jag har rätt utrustning”.

    Torbjörn Hjort har inte specifikt frågat fattiga ungdomar hur de ser på motion och idrott.

    – Men både utrustning och medlemsavgifter är svåra att bära för familjer med låg inkomst, konstaterar han.

    Marcus Gianneschi, forskare vid Centrum för konsumtionsvetenskap vid Göteborgs universitet, har undersökt ungdomars relation till reklam. Han anser att den kroppsliga vägen till framgång och det fysiska kapitalet är högre värderat i dag än tidigare. Men det beror inte på reklamens makt.

    – Om inte reklamen ligger i linje med redan förankrade kulturella ideal och normer har den väldigt litet inflytande. Den förstärker befintliga ideal, men skapar inte några nya.

    Marcus Gianneschi ser det som en självklarhet att killar vill bli Zlatan, konsumera, skaffa sig en sportbil och bli sponsrad av Nike. Det framgångsidealet är starkt i vår kultur. Nike kan med hjälp av sina ekonomiska muskler koppla på normerna och förstärka detta ideal. Och göra Zlatan till en ännu större idol genom att hylla honom på olika sätt. Men inte skapa honom.

    – Vilken ungdom som helst säger att de är opåverkade av reklam och att de zappar så fort det är reklam för att slippa titta. De vet om att de inte ska bry sig om reklam. Det är i sig ett ideal i vår konsumtionskultur. Varje medveten person ska säga att man inte bryr sig om reklam och i nästa andetag tillägga ... ”Men jag vet att jag är ständigt påverkad”.

    Marcus Gianneschi betonar att folk vet vad reklam är och lever med den varje dag. Unga människor kan distansera sig och med ett rått skratt ironiskt påstå:

    ”Jag bryr mig inte om vad det är för märke ... bara det är ett märke. Mina dyra märkeskläder visar att jag har pengar”. Andra ungdomar vill inte skylta med reklam och visa att ”jag är en sån som har pengar”. Det finns många olika lager.

    – Ungdomarna förstår det sociala spelet kring priset. De är inga offer. För i så fall är alla i vår kultur lurade, säger Marcus Gianneschi.

    Han anser att en konsumtionskultur karakteriseras av att vi inser att konsumtionen signalerar något om vår person. Därmed blir många konsumtionsval existentiella.

    – Det finns ett allmänt sparsamhets-ideal. Därför handlar stora grupper på Ikea och H&M. ”Den här fina tröjan har jag köpt på H&M” kommunicerar att jag inte har lagt så mycket pengar på den utan helt enkelt är sparsam. Men exemplet får en annan innebörd om det snarare är nödvändighetens smak än sunda principer som ligger bakom köpet. Det är inte så viktigt att vara rik, men en skam att vara fattig.

    Marcus Gianneschi betonar att all idrott inte är tillgänglig för alla ungdomar i dag. Det vore naivt att påstå. Det handlar både om att rent materiellt ha råd att delta, men också om tradition och kultur.

    Vissa sporter är förknippade med arbetarklassen, som handboll, boxning och fotboll, medan segling, tennis, golf och ishockey finns kvar som medelklassmarkörer. Föräldrarna måste skjutsa till ishallen och ha råd med utrustningen: kompositklubbor, benskydd, hjälm, nya handskar och skridskor.

    – Ju fler prylar du behöver för att kunna utöva idrotten desto fler slås ut. Det är självklart att det finns massor av föräldrar som inte har råd att låta sina barn spela hockey. Blir det dessutom prylhets i den här gruppen kommer snart många att vara utslagna. Om utrustningskravet bara gäller fotbollsskor är det större möjlighet att vara med. Och det finns så många lokala fotbollsklubbar att man kan cykla eller gå till träningen.

    Det är enligt Marcus Gianneschi inte bara idrotten som har blivit allt mer kopplad till konsumtion och identitet.

    – Vi förverkligar oss genom att konsumera. Och samtidigt har det skett en förskjutning från vikten av att arbeta till vikten av att konsumera. Från arbetets etik till konsumtionens etik.

    Stefan Danielsson

    0 0

    Svenska skolor blir allt mer segregerade. Men i de flesta kommuner går det att få till högstadieskolor med en balanserad elevsammansättning. Den slutsatsen drar Bo Malmberg, professor i kulturgeografi, i en vetenskaplig studie.

    I den skolpolitiska debatten hävdas ofta från det fria skolvalets försvarare att det är boendesegregationen som här huvudorsaken till att skolorna blir allt mer segregerade. Detta är enligt Bo Malmberg fel.

    – Boendesegregationen har inte ökat under 2000-talet. Det är det fria skolvalet som ligger bakom att skolorna blir alltmer segregerade.

    Han har använt nya statistiska och kulturgeografiska metoder för att undersöka vad som händer med elevsammansättningen om man tillämpar närhetsprincipen, det vill säga att elever ska gå i den närmaste skolan, och räknar med ett upptagningsområde på 400 elever.

    – Då visar det sig att det bara är i cirka 20 kommuner som boendesegregationen gör det svårt att få till en balans mellan svenska elever och elever med utländsk bakgrund i högstadieskolorna, säger Bo Malmberg.

    Han menar att en orsak till att boendesegregationen lyfts fram som den viktigaste förklaringen är att man tidigare mätte villaområden och hyreshusområden för sig och då såg det ut som boendesegregeringen var stor.

    Varför är det bara i ett mindre antal kommuner som boendesegregationen lägger hinder i vägen för blandade elevgrupper?

    – Det beror på att man i den svenska stadsplaneringen har bemödat sig om att skapa bostadsområden med olika upplåtelseformer. Villor, bostadsrätter och hyresrätter ligger nära varandra och det gör att bostadsområdena ändå inte blir så segregerade i de flesta kommuner.

    Vilka är dessa cirka 20 kommuner där boendesegregeringen trots allt är utbredd?

    – Det är storstadskommunerna men också en hel del både större och medelstora kommuner.

    Varför är boendesegregationen mer utbredd i storstäder?

    – I små städer kan det vara nära mellan högstatus och lågstatusområden. I större städer kan det vara hela stadsdelar som får en lågstatusstämpel.

    Kan boendesegregationen vara olika omfattande i likartade kommuner?

    – Ja, det kan den. Men vi vet inte så mycket om varför vissa kommuner utvecklar mer segregerade bostadsområden än andra likartade kommuner. Man måste titta på den lokala historien för att förstå varför.

    Måste det fria skolvalet tas bort för att segregeringen ska stoppas?

    – Jag föreslår så kallade skolgallerior. Man kan i samma skolhus lägga skolor med olika utförare. Då kan man behålla skolvalet men i viss utsträckning få till en mera balanserad elevsammansättning.

    Elisabet Rudhe

older | 1 | .... | 158 | 159 | 160 | (Page 161) | 162 | 163 | 164 | .... | 341 | newer