– De som kan frågorna och jobbar nära barnen kan bäst berätta hur det fungerar på skolan och det gör föräldrarna trygga med att vi driver en bra verksamhet. Då vågar de lita på att vi ser saker, tar itu med dem och sköter vårt uppdrag.

Föräldrarepresentanterna, några från varje klass, utses på hösten och på mötena som hålls en gång i månaden brukar det komma mellan tio och trettio personer. Varje möte har ett tema som bestämts tillsammans med föräldrarna. Det kan handla om skolans sociala klimat och värdegrundsarbete, hur man ska ta sig an kritik från skolinspektionen, utomhusmiljön eller omorganisationer. Man tar också upp vad föräldrarna vill få ut av föräldramötena i sina klasser.

– De vill prata om hur barnen lär sig och inte så mycket om klassresor eller klasskassan, konstaterar rektor Britt-Marie Almer.

Britt-Marie Almer ser många fördelar med engagerade föräldrar och täta kontakter. Mötena skapar tillfälle att ge information, hämta in synpunkter och förankra beslut som fattats. Föräldrarna bidrar också praktiskt på olika sätt. Traditionen med loppmarknad varje höst drivs av elever tillsammans med föräldrarna. Hälften av intäkterna går till något internationellt projekt för bistånd eller klimatarbete och hälften används till något på skolan. De fina lekhusen på skolgården har införskaffats med loppmarknadspengar.

I november öppnade skolan igen efter att ha renoverats i ett och ett halvt år. Före byggstarten fick både elever, personal och föräldrar ingå i en kommitté som hade möjligheter att påverka vad som skulle göras och hur. Under tiden klasserna var utportionerade på andra skolor hölls en hel del undervisning utomhus, i parken Slottsskogen, och då hjälpte föräldrar till med praktiska saker som mat och material eller genom att vara med i verksamheten. Det gav också goda tillfällen för skolan att visa upp hur man arbetar.

Oscar Fredriksskolan har engagerade föräldrar men Britt-Marie kan ibland ändå tycka att det är ganska få som tar del av sina barns skolgång. Alltför många har ont om tid eller prioriterar annat. Hon uppmuntrar gärna fler att engagera sig, också på nivån över den egna skolan.

Stadsdelen har ont om pengar och har tvingats till stora neddragningar. Fritidsgrupper på över 40 barn förekommer. Dessutom har det skett stora omorganisationer som orsakat oro. Föräldrar har skapat mejllistor och diskussionsgrupper på nätet. De anordnar manifestationer och demonstrationer och försöker aktivt påverka politikerna. Numera hålls regelbundna rådslag för alla med barn i stadsdelens skolor. Jag frågar Britt-Marie Almer om hon inte kan känna sig klämd ibland, mellan föräldrarnas frustration och neddragningsorder från högre ort.

– Jo, det är klart att jag kan! utbrister hon.

Ibland kan föräldrars ilska vara svår att hantera men också de samtal som börjar i aggressivitet ger något om man lyssnar, menar hon.

– Det ligger nästan alltid något i vad föräldrarna säger. De kan ha sett saker som vi har missat. Prestigelöshet från min sida leder till bra diskussioner och till samarbete.

Just nu ser man över hur föräldrarnas inflytande kan bli mer formaliserat på Oscar Fredriksskolan. Juridiskt kunniga på stadsdelsförvaltningen har fått i uppdrag att ta fram en mall för samråd och föräldramedverkan. Man tittar också på möjligheterna att införa en styrelse med föräldramedverkan.

Det är något som Ann Nolin, som har barn på Oscar Fredriksskolan, ser mycket positivt på. Hon är starkt engagerad både på skolan och på stadsdels- och kommunnivå för att öka anslagen och stärka barnperspektivet i den förda politiken. Ann Nolin vill gärna se större möjligheter att påverka även om hon tycker att Britt-Marie Almer redan i dag är bra på att fånga upp föräldrarnas engagemang.

– Även om hon inte alltid kan gå oss till mötes så lyssnar hon. Har man en bra dialog så gör det inget om man har olika åsikter. Då vet vi mer om varandras situation och möjligheter.

Också inom föräldragruppen finns olika åsikter men diskussionerna brukar vara givande, tycker Ann.

– Alla föräldrar tillför olika saker. En del vill bara arbeta inåt på skolan, andra vill även trycka på politiskt. Det behövs både och – och vi kompletterar varandra.

På Håksbergs skola i södra Dalarna har man en föräldrastyrelse sedan 2004. Skolan är liten och var nedläggningshotad men räddades av engagerade föräldrar. Styrelsen har beslutanderätt över samverkansfrågor för förskola, skola och fritids, den yttre och inre miljön, friluftsverksamheten och skolans profilering – det finns planer på en hockeyinriktning. Bo-Lennart Johannesson är rektor och berättar att styrelsen också får tycka till vad gäller ordningsregler och likabehandlingsplan.

– Att styrelsen ger feedback på våra idéer och tankar direkt gör att vi kan tänka till en extra gång och dessutom slipper klagomål efteråt.

Han råder alla rektorer vars skolor ska få lokala styrelser att tillsammans med en jurist se över hur det lagliga utrymmet för medbestämmande ser ut och att noga fundera igenom vilka frågor som kan vara relevanta för en styrelse. Ansvar för personal, ekonomi och personalens fortbildning skulle han aldrig lämna över till styrelsen men att ge synpunkter är förstås möjligt.

Skolans styrelse består av fyra tjänstemän, tre föräldrar och en representant från byalaget. Det finns också en livaktig föräldraförening på rektorsområdet, som bidrar med mycket praktiskt arbete. Under de årliga två arbetsdagarna målar och fixar föräldrarna miljön både ute och inne. Den nya hockeyrinken har de bidragit mycket till och en crossbana är på gång. Föräldraföreningen stöttar också med pengar och engagemang vid exempelvis friluftsdagar och avslutning.

– Det ger mycket för skolan att föräldrarna är engagerade.

– Däremot ökar utbildningsnivån generellt i samhället och det är tydligt att välutbildade föräldrar både har större insyn och högre självförtroende att engagera sig i barnens skola. Så kanske kan man ändå fastslå att föräldrar, åtminstone vissa, ställer allt högre krav.

Hon tycker dock det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget:

– Det finns ju en politisk ambition att öka föräldrarnas inflytande, i skollag och läroplaner. Så det finns två spår i det här: ligger förändringen hos individerna eller hos systemet?

Göran Larsson är rektor på en fristående skola i Gävle. Många av eleverna har engagerade föräldrar och i de allra flesta fall fungerar samarbetet bra, vill han understryka.

– Men så finns det de som redan från början har bestämt sig för att de tycker en viss sak och då når man inte fram. Då kan det hända att de går till myndigheterna och anmäler.

Göran Larsson råkade nyligen ut för en sådan incident, en förälder anmälde en betygssättning till Skolinspektionen.

– Dilemmat för oss är att det hela tiden skrivs massa negativt om skolan i medier. Allmänheten tappar förtroendet, vår professionalitet som

rektorer och lärare blir urvattnad. Jag har till och med haft föräldrar som velat påverka tjänstetillsättningar.

På Skolinspektionen ser man en ökning av antalet anmälningar varje år. Om det har att göra med att det numera går att anmäla på webben vilket gör det mer lättillgängligt, eller om föräldrar faktiskt kräver mer och i viss mån använder sig av anmälningsmöjligheten som påtryckningsmedel, är svårt att säga enligt inspektionens statistiker Arletta Plunkett. Hon konstaterar att ungefär 60 procent av fjolårets anmälningar ledde fram till att myndigheten gjorde en utredning.

– 29 procent av fallen faller dock utanför skollagens uppdrag och vår tillsynsmöjlighet. Det kan handla om att föräldrar är missnöjda med relationer i pedagoggruppen eller oroar sig för att saker kan komma att hända. Vi är tydliga med att föräldrarna först bör kontakta skolans ledning, ofta kan ju saker lösas utan vår inblandning.

Och det finns olika sätt att hantera föräldrakrav som går över styr. I Tanums kommun var det ett tag så mycket ansökningar om ledigheter mitt i pågående termin, att rektorerna fick nog. På deras begäran flyttades avgörandet upp till barn- och utbildningsnämnden, som ett sätt att markera att eleverna faktiskt har skolplikt.

– Vissa föräldrar såg det som en mänsklig rättighet för barnen att åka på långa semestrar när helst på året, säger Lennart Christensson som är barn- och utbildningschef.

Men processen blev tunggrodd, också i en liten kommun som Tanum. Även om ledighetsansökningarna minskade något med det nya systemet som upplevdes mer ”allvarligt”, så blev det ändå en bibba papper för nämnden att ta ställning till under varje möte. Och nämnden har ju en del annat att göra.

– Det minskade inte heller rektorernas arbetsbörda, de fick fortsätta göra yttrande i varje elevs enskilda fall eftersom de sitter på bakgrundsinformationen, säger Lennart Christensson.

Så nu är det som förut igen: rektorerna beslutar om ledigheter, utan politikernas inblandning. Och ansökningarna fortsätter strömma in, särskilt på vissa skolor.

– Det är stor skillnad mellan olika orter i kommunen. Vid senaste rektorsträffen jämförde vi antalet ledighetsansökningar. De skolor som ligger i välbärgade orter längst kusten märker ut sig rejält, föräldrarna till de barnen har både råd att resa ofta och ställer högre krav på att få sin vilja igenom, säger Lennart Christensson.

Att det finns skillnader, beroende på föräldrarnas socioekonomiska situation, märker Annika Welander Håkansson tydligt. Hon är förskolechef för Drakens och Möllevångens förskolor som ligger i Södra innerstaden i Malmö. De inskrivna barnen kommer från heterogena bakgrunder. Annika Welander Håkansson har att förhålla sig till föräldrar som vill att pedagogerna ska kalla barnen för hen och efterfrågar veganmat. Men här finns även föräldrar som inte har möjlighet att tycka så mycket alls: mammor och pappor som har barn på introduktionsavdelningen, saknar svenska språket och är fullt upptagna med att vänta på besked om de får uppehållstillstånd eller inte.

– Var familjerna än befinner sig och vilka åsikter de än har, så är mitt mål att vi alltid ska lyssna och bemöta dem på ett bra sätt. Det är a och o för att föräldrasamverkan ska fungera, säger Annika Welander Håkansson.

Hon hänvisar till en modell av barnläkaren Lars H Gustafsson som innebär positivt förstärkande av föräldrarna i deras föräldraskap.

– Det har framför allt varit viktigt på vår introduktionsavdelning för nyanlända. Men det är ett arbetssätt som är lika viktigt vilka föräldrar det än handlar om.

På introduktionsavdelningen har man hittat ett sätt att få föräldrarna delaktiga bortom språkhinder. Pedagogerna bjuder regelbundet in till högtidsfriande. Alla traditioner som representeras i aktuell barngrupp uppmärksammas: alltifrån ramadan till koptiskt nyår.

– Det är stor uppslutning. Man gör något tillsammans, bakar kakor från ursprungslandet, har kul. Det går bortom att sitta på varsin stol och lyssna på ett föräldramöte med tolkhjälp.

Och när åsikterna går isär i Annika Welander Håkanssons kontakt med föräldrar på någon av hennes förskolor eller när föräldrar kräver saker som hon inte anser är rimligt för hennes pedagoger att leva upp till, då är det tryggt att kunna hänvisa till läroplanen.

– Inom förskola och skola har vi ett tydligt uppdrag, det är inom de ramarna vi bör utforma verksamheten. Som skolledare har vi ett ansvar att förklara det för föräldrarna.

Skolinspektionen har i uppdrag att bedriva tillsyn och kvalitetsgranskning i svensk skola. Jag vill påtala att Skolinspektionen i sitt uppdrag förefaller »sila mygg och svälja kameler«.

När Skolinspektionen besökte Skarpängsskolan under en granskning av Täbys skolor förra året, hittades en punkt att slå ner på: »Trots vidtagna åtgärder når inte alla elever lägst målen att uppnå i samtliga ämnen.«

I sitt beslut konstaterar inspektionen att 95,1 procent nådde målen för utbildningen. Andelen elever med behörig-het till gymnasieskolan uppgick 2010 till 99,3 procent och 2009 till 99 procent. Samtliga värden överstiger genom-snittliga värden i riket.

Skolan uppvisar de senaste fyra åren en uppåtgående trend beträffande andelen elever som når målen i samtliga ämnen. Vidare råder det 2010 god överensstämmelse mellan slutbetygen och betygen på de nationella proven i årskurs 9.

Som matematiklärare på gymnasiet och ersättare i barn- och grundskolenämnden för Folkpartiet anser jag detta vara en beskrivning av en alldeles utmärkt skola. Men inte Skolinspektionen, i stället kräver de att skolan snarast åtgärdar bristerna:

»Kommunen och rektorn har ansvar för att ovanstående brist åtgärdas. Redovisning ska lämnas till Skolinspektionen senast tre månader från den dag beslutet för Täby kommun meddelas. Skolinspektionen kommer då att följa upp beslutet. Skol-inspektionen förutsätter dock att rektorn och Täby kommun snarast vidtar åtgärder för att rätta till bristerna.«

Att Skolinspektionen har som mål att elever ska klara godkänt i samtliga ämnen är bra. Men att låta ett 100-procentigt mål fungera som utgångspunkt för föreläggande om åtgärder är en absurditet! Vi behöver knappast en skolinspektion som åker land och rike runt för att konstatera att det förekommer elever som inte når godkänt i samtliga ämnen.

I samma granskning hittades en skola med 100 procent måluppfyllelse. För denna skola avstår Skolinspektionen från att lägga beslut om att ingripa, trots att man upptäcker missförhållandet »ändringar i betygskatalogen inte sker så att det tydligt framgår vem som har gjort ändringen«.

Vidare konstaterar Skolinspektionen att cirka var tredje elev får högre slutbetyg i svenska och matematik än vad de presterat på nationella prov och att alla elever inte nått nivån för godkänt på nationella provet i matematik.

I sammanhanget kan också tilläggas att i jämförelse med kommunens övriga skolor har denna skola bland de i särklass sämsta resultaten i hela kommunen på det nationella provet i matematik.

Att skolan förefaller sätta för höga betyg föranleder dock inte Skolinspektionen att påtala behov av åtgärder. I stället nöjer man sig med att konstatera: »Skolledningen säger sig vara medveten om denna skillnad och förklarar det med att skolan leder varje elev i sin kunskapsutveckling med tydliga mål och täta uppföljningar.«

Jag förutsätter att Skol-inspektionen inte har som mål att det viktiga är att alla får godkänt betyg, oberoende av om eleverna har kunskaper eller inte. Men jag börjar undra vad som egentligen är syftet med deras granskningar. 

Den kommunala avtalsrörelsen gick till medling tidigare i somras. Lärarförbundet kom dit eftersom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) inte tar de utmaningar som skolan står inför på tillräckligt stort allvar.

Behovet av att göra läraryrket mer attraktivt, både för att behålla lärare och locka nya, är skriande stort. Vem ska stå i klassrummet om 10, 20 och 30 år om inte lönerna och statusen höjs? Vem ska utveckla barnen i förskola och fritidshem? Kommunerna sa nej till lärarna. Under hösten måste man säga ja till lärarna.

Under sommaren har allvaret i situationen speglats på flera sätt. Lärarförbundets undersökning om fler lediga lärarjobb fick mycket uppmärksamhet liksom nya beräkningar från SKL som återigen visade på den nationella lärarkrisen. 43 000 lärare kommer att saknas inom åtta år.

Fler andra röster stöder också lärarna. »Om vi investerar i världens bästa skolsystem skulle vi få en fantastiskt bra avkastning på 30 år. Det är ledtider på minst 20 år innan man ser den fulla effekten«, sa Börje Ekholm, vd för Investor, i Dagens Nyheter i somras och lyfte också fram läraryrkets attraktivitet. Det är precis så politikerna behöver tänka nu — långsiktigt.

Lärarnas avtalsrörelse handlar om att alla måste inse det allvarliga läge som den svenska skolan befinner sig i på grund av de alltför låga lönerna. De unga väljer bort läraryrket. Och de gör det i första hand på grund av just lönerna.

Mängder av yrkesaktiva lärare lämnar yrket och även för dem är lönerna huvudskälet. Sverige har bland de lägsta lönerna i Europa och en obefintlig kö till lärarutbildningen. Detta måste arbetsgivare och politiker inse allvaret i. Sverige är beroende av en fungerande skola för tillväxt och utveckling, eftersom skolan bygger grunden för hela samhället.

Det är tydligt att läraryrket är generellt felavlönat. Ingen skolhuvudman satsar särskilt på skolan. De fristående skolorna betala sina lärare lika illa. De statligt anställda lärarna har till och med ännu lägre löner.

Medlarnas jobb är nu att lyssna på vad parterna — vi respektive SKL — vill. Medlarna ska också analysera vad andra fackförbund och arbetsgivarorganisationer kommit överens om och om det spelar roll för lärarnas avtalsrörelse. De kommer därefter att lägga förslag i frågor där de bedömer att vi och SKL kan nå samsyn. Det handlar alltså om att hitta minsta gemensamma nämnare som går att få ja på från båda parter.

Med mer än 100 manifestationer under året, ett stort mediegenomslag och så många lärare som hjälpt till har vi ett tryck och ett stöd som aldrig förr: i lärarkåren, bland ledande politiker och i den allmänna opinionen. Allt detta ska vi hämta än mer kraft i och använda oss av.

Nu fortsätter avtalsrörelsen. Vi efterlyser fortfarande pengarna som saknas varje månad på lärarnas lönebesked. Den här avtalsrörelsen är den viktigaste hittills och alldeles avgörande för om vi kommer att ha tillräckligt många utbildade lärare i framtiden.

Lärarförbundets krav kvarstår i den kommande medlingen: Ett tydligt första steg mot 10 000 kronor mer i månaden och en avbetalningsplan på sikt. 

När sommarlovet börjar faller mycket bort från den inre undervisningsradarn. En trave ungdomsböcker jag släpat hem för att läsa och tipsa eleverna om, förblir oläst. Den där intressanta boken om språkutvecklande arbetssätt går samma öde till mötes. Bokmärkta blogginlägg eller favoritmarkerade länkar glöms bort. Det är något som gör att jag under flera veckor fullkomligt förtränger skolans värld.

Men mot slutet av ledigheten återvänder förväntningarna på det kommande läsåret. Det ska bli spännande. Jag kommer till högstadiet, efter två år som mellanstadielärare. Mer undervisning i mina egna ämnen. Och dessutom IT-ansvar på deltid. Kul! Så sakta börjar vita punkter tändas på den där inre radarn.

Om jag tidigare förträngde skolan, så har jag nu i stället glömt varför jag förträngde den. Jag kastar mig med liv och lust över boktravar och länkar.

Hela personalstyrkan sitter samlad i ett sommarhett personalrum, med den tomma, solstekta asfalterade skolgården utanför. Skolledningen går igenom kalendariet för hösten. Ber oss notera alla möten och konferenser i våra kalendrar.

— Enligt vår nya UP har vi AL på tisdagar, och på onsdagar ÄK, säger rektorn och skickar runt en tjock lunta med läsårstider och vidhängande information.

Jag bläddrar förtvivlat i den pappershög jag fått mig tilldelad, letar efter svar på hur förkortningarna ska uttydas. UP måste väl vara något med utbildning? Eller undervisning?

— Har inte 6A HK HT? frågar en kollega.

— FBK:arna från 6A har HK HT, inte övriga, de har TX och sedan HK på VT, förutom elever från SU och de som läser SVA, svarar biträdande rektorn. Vi tänkte vänta med tjänstefördelnings-PM, men ni kan ju lika gärna få den nu.

En ny lunta, tjockare än den förra, delas ut.

Jag bläddrar fram och tillbaka bland alla papper och pärmar. Svett har börjat tillra i hårfästet.

— Bra att jag fick frågan om olika grupper, fortsätter rektorn, jag vill nämligen påminna om våra dokumentationsrutiner.

— Enligt kommunens AP ska alla elever med svårigheter ha en FPK, utöver IUP. Samt naturligtvis ÅP i förekommande fall. Det är också enligt beslut i EHT på senaste EHK. Har även varit uppe på APT. Här har ni också alla gamla LÅ-protokoll.

Våra biträdande rektorer går fram och tillbaka med famnen full av papper. Vaktmästaren får hjälpa till. Svetten rinner från min panna.

Jag vaknar. En obehaglig dröm. Det är ännu en tid kvar tills vi ska samlas där i personalrummet. Men det är nu jag inser vad som fick mig att så snabbt förtränga skolan. Dokumentationen och pappersexercisen. Undervisningsbyråkratiseringen. Och alla dessa förkortningar, som bara kan utläsas på ett sätt: Mer Pappersarbete.

Trött på papper gör jag en mental post it-lapp: Håll undervisningsradarn ren från skräp, skriver jag. Sedan somnar jag om. †

»Har inte 6A HK HT?«

Under 2011 arbetade arbetslag på tre olika fritidshem i ett projekt med oss som handledare utifrån en modell för aktionslärande för att öka systematiken i det egna kvalitetsarbetet. Projektets mål var att fritidspedagogerna, eleverna och deras föräldrar skulle uppleva en ökad kvalitet på den pedagogiska verksamheten, att fritidspedagogerna skulle få en större förståelse för betydelsen av aktionslärande och att de skulle förstå betydelsen av forskning för att utveckla sitt arbete.

En av de slutsatser vi kan dra från projektet är att kombinationen av barns och vuxnas erfarenheter och fritidspedagogernas forskande förhållningssätt är viktig för att öka kvaliteten i verksamheten. Det är möjligt även om de yttre förutsättningarna är dåliga, såsom alltför stora elevgrupper och lokaler som inte är ändamålsenliga.

En lärdom är också att eleverna ville vara delaktiga och utöva inflytande i ett förändringsarbete och att de tog sig an den möjligheten med engagemang och en seriös inställning. Några av pedagogerna ställde sig inledningsvis tveksamma till att involvera alla elever i de kartläggningar projektet omfattade eftersom de var ganska säkra på att vissa elever inte skulle ta det på allvar. Men det var en uppfattning som de fick ompröva.

En annan viktig erfarenhet är att pedagogernas och elevernas uppfattningar om det sociala klimatet på fritidshemmet och de aktiviteter som erbjuds kan skilja sig åt. Flera av pedagogerna hade vid processens början en föreställning om att eleverna delade deras uppfattningar om vilka aspekter i verksamheten som var problematiska och ibland rent av negativa. Genom arbetet med kartläggningar växte pedagogernas insikt om att de inte alltid vet hur eleverna upplever sin fritidshemsvardag.

På ett av fritidshemmen uppfattade fritidspedagogerna att elevernas val av aktiviteter var alltför styrt av vad kompisarna valde. Detta såg de som begränsande. Genom en kartläggning stod det klart att eleverna inte var styrda av kompisarnas val på det sätt som pedagogerna hade trott. I stället visade det sig att innehållet i aktiviteterna var det centrala. Medan pedagogerna såg ett värde i att erbjuda eleverna tid för fria aktiviteter, som ett slags kompensation för skolans krav och elevernas engagemang i föreningsliv efter skola och fritids, ville eleverna i stället ha ett större utbud av organiserade aktiviteter. Efter en tid av planerade aktiviteter varje eftermiddag gjordes en uppföljande kartläggning för att få veta vilka elever som brukade delta, hur ofta de deltog och varför de valde just dessa aktiviteter. Därifrån fortsatte pedagogerna att relatera aktiviteterna och utveckla dem så att de i högre grad skulle ”svara mot” styr-dokumentens målformuleringar.

Ett annat arbetslag ville ge mellanmålet ett pedagogiskt innehåll. Utifrån elevernas förslag på rutiner, ansvarsområden och utnyttjande av lokalerna genomförde de olika förändringar och fick på så sätt en lugnare måltidssituation. Eleverna blev på det sättet mer delaktiga i såväl förberedelser som efterarbete. Pedagogerna upplevde att eleverna ”växte” av att få ta ansvar och att de fick en ökad förståelse för värdet av att hjälpas åt, vilket kan ses som en aspekt i den demokratifostran som fritidshemmet enligt styrdokumenten ska främja. Förändringsarbetet innebar också att pedagogerna började fundera på hur de fördelade uppgifter och ansvar sinsemellan i anslutning till mellanmålet och kom fram till att det var nödvändigt att arbeta fram en mer uttalad och tydlig fördelning. Också i det tredje arbetslaget låg fokus på en orolig mellanmålssituation. Där resulterade pedagogernas arbete i att elevernas inflytande ökade genom införandet av ett fritidsråd. På så sätt minskade oron, och trivseln ökade inte bara under mellanmålet utan i fritidshemsvardagen som sådan.

När projektet startade begränsades pedagogernas tolkningar av skollagens formulering om utbildning baserad på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet till fritidspedagogernas erfarenheter. Under processens gång har deras synsätt förändrats. De har kommit till insikt om att eleverna kan spela en betydligt större roll i verksamheten och att det snarast handlar om att vidga tolkningen av begreppet till att också inlemma elevernas erfarenheter. Vi menar att de verksamheter som fritidspedagogerna i dag bedriver i högre grad än tidigare utgår från en vetenskaplig grund och från elevernas och fritidspedagogernas gemensamma beprövade erfarenheter.

Förändringsarbetet har bidragit till att verksamheten i större utsträckning än tidigare svarar mot fritidshemmets uppdrag. Det gäller inte minst elevernas möjligheter att utöva inflytande och vara delaktiga i att utforma sin fritidshemsvardag. Från att ha grundat både organisation och aktiviteter på antaganden om elevernas behov och önskemål baserar fritidspedagogerna nu i högre grad sin verksamhet på resultaten från de systematiska kartläggningarna. Det betyder att elevernas tankar och åsikter om sin fritidsvistelse, det som äger rum där och det som de önskar skulle erbjudas, är utgångspunkter för verksamheten.

Vår utvärdering visar att deltagarna i projektet har fått en större förståelse för betydelsen av aktionslärande för att öka kvaliteten i verksamheten. De uttrycker också en större förståelse för vikten av forskning för att utveckla det pedagogiska arbetet – både i betydelsen att ta hjälp av forskningsresultat och att i det egna utvecklingsarbetet inta ett forskande förhållningssätt. Vi menar att detta bidrar till att stärka den vetenskapliga grunden för fritids-pedagogernas arbete.

För att detta inte bara ska bli en kunskap för de fritidspedagoger som deltog är skolledarnas engagemang och förståelse för projektet centrala. Utvärderingen visar att skolledarna har en viktig uppgift i att ge legitimitet åt fritidspedagogernas arbete både bland övriga fritidspedagoger och bland lärare på skolan. Denna legitimitet skapades genom att ge projektet en plats i skolans utvecklingsorganisation. Den kunskap fritidspedagogerna fick både i relation till det problem de arbetade med och till att arbeta systematiskt behövde bli uppmärksammat som en del av hela skolans kvalitetsutvecklingsarbete..

Finns det då någon som vet hur man blir bäst? Ja, den amerikanska författaren Jim Collins och hans forskarteam menar att de funnit vägen mot mästarklass. Metoden presenteras i en av 2000-talets mest omtalade managementböcker: Good to Great – hur vanliga företag tar språnget till mästarklass.

Collins och hans kolleger började sitt arbete med att identifiera ett antal amerikanska företag som tagit språnget från goda till enastående (ekonomiska) resultat och sedan lyckats behålla dem i minst 15 år. Sedan jämförde de dessa företag med en kontrollgrupp bestående av mer genomsnittliga företag, i syfte att hitta de faktorer som gjorde att vissa företag lyckades lyfta till ”mästarklass”. Det visade sig då att mästarföretagen hade ett antal tydliga gemensamma nämnare. De skilde sig även från kontrollgruppen på ett antal avgörande punkter, såsom ledarskap, rekryteringsfilosofi, sätt att se på företagets vision och strategi, förhållningssätt när motgångar uppstod, kultur och arbetsdisciplin.

När Collins bok spreds över världen fann den många läsare även inom ”nonprofitsektorn”, det vill säga offentlig verksamhet, ideella organisationer med flera. Collins bestämde sig då för att komplettera boken med en kortfattad monografi om icke vinstbringande verksamheter. År 2005 kom därför Good to Great – när vinst inte är målet.

Collins är inte blygsam, utan skriver att hans ambition är att ”att formulera tidlösa principer som förklarar varför vissa verksamheter når mästarklass och andra inte”, det vill säga inte bara principer för privata företag utan ”en föreställningsram om enastående organisationer” i största allmänhet. Här medger inte utrymmet en redogörelse för alla de olika principer och faktorer som Collins behandlar i boken – och som är intressanta att ta del av för alla ledare med ambitioner – utan jag får nöja mig med att belysa hans syn på ledarskap.

Till skillnad från många andra författare till managementböcker förespråkar Collins inte att offentlig verksamhet generellt ska ta efter privata företag, och i synnerhet inte när det gäller ledarskapet. Tvärtom skriver han att han ”misstänker att det finns mer av äkta ledarskapi nonprofitsektorn än i företagsvärlden”. En anledning till detta är, menar Collins, att ledare och chefer i icke vinstdrivande verksamhet måste hantera en verklighet som är komplex och har ”vaga maktmönster”, vilket gör att många av dessa ledare redan har insett nödvändigheten av att utveckla den ”kombination av personlig ödmjukhet och professionell viljestyrka” som utmärkte ledarna i mästarföretagen. En vd i ett privat företag kan lura sig själv att tro att det mest effektiva sättet att leda är genom att peka med hela handen och/eller lita till sin karisma, men det misstaget gör inte skickliga ”nonprofit-ledare” – helt enkelt för att de vet att det inte funkar.

Vilka andra kännetecken bör då, enligt Collins, de ledare ha som ska lyckas leda sina organisationer till mästarklass? För det första handlar inte den ödmjukhet Collins förespråkar om att vara lyhörd eller inkluderande i största allmänhet. Det allt handlar om är att ödmjuk-heten tjänar syftet att se till att rätt beslut fattas, om det så handlar om att attrahera och rekrytera rätt medarbetare, att förstå vad organisationen har för uppdrag och vad den kan bli bäst på eller att i slutänden stärka organisationens attraktionskraft och nå tydliga resultat – och alla dessa faktorer är också pusselbitar för att nå mästarklass i Collins modell.

De ledare vars företag nådde mästarklass utmärktes av en intressant dualism: Å ena sidan var de ödmjuka, blygsamma och anspråkslösa, å andra sidan var de oerhört ambitiösa, viljestarka, målmedvetna och orädda – och deras ambition var inriktad på organisationen, inte på dem själva. I ett land som usa, där framstående företagsledare vanligtvis berikar sig ännu mer än i Sverige, avvek dessa ledare starkt från den gängse bilden av en framstående företagsledare. Och de flesta av dem var också okända utanför det egna företaget eller de ekonomiska experternas skara.

Kända är däremot de ledare som intervjuas i boken Elit – erfarna ledares insikter och tabun av Håkan Svennerstål och Niklas Ekdal. Här får vi möta 19 kända toppchefer som berättar öppenhjärtigt om både sina framgångar och misslyckanden. Majoriteten av de intervjuade ledarna i boken är från Sverige, och det som slår mig är att de flesta av dem inte har fötts in i samhällets elit utan snarare är barn av folkhemmet, från ganska enkla förhållanden. Det gäller exempelvis de före detta vd:arna Leif Östling (Scania), Jan Åke Jonsson (Saab), Lars G Josefsson (Vattenfall) och Christina Jutterström (svt med mera), liksom Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand.

Det intryck jag får är att de flesta av dessa personer, i alla fall när de blickar tillbaka på sin chefstid, har ett slags naturlig ödmjukhet, och att deras ledarskap präglats av en strävsam och hängiven målmedvetenhet. Om det sedan räcker för att de med Collins mått mätt har varit ledare av mästarklass vet inte jag. Men många av dem framstår i alla fall som sympatiska och kloka – och boken är inspirerande läsning. Läsvärdet höjs också ett snäpp av att Håkan Svennerstål och Niklas Ekdal avslutar sin bok med ett kapitel som knyter ihop intervjuerna med ledarskapsforskares syn på vad framgångsrikt ledarskap är.

Går det då att lära sig att bli en ledare i mästarklass? Collins och hans kolleger har inte undersökt det, men Collins skriver att han tror att det finns två typer av människor: de som har fröet till att bli sådana ledare och de som inte har det – och glädjande nog lutar han åt att majoriteten tillhör den förra gruppen. Men, betonar han, för att lyckas gäller det att tygla den personliga ambition som leder många att söka sig till en position med makt.

För att lyckas ger Collins råd av det slag som finns i många andra ledarskapsböcker: lär känna dig själv, skaffa dig livserfarenhet, utveckla din personlighet, skaffa en mentor och se till att jobba under en chef som själv håller hög klass. Att ha haft kärleksfulla föräldrar under uppväxten är också en fördel.

Och därmed återstår bara för undertecknad att hålla tummarna och önska ett glatt lycka till på vägen mot toppen. 

– De flesta av aktiviteterna leds fortfarande av antingen föräldrar till barn på skolan eller av olika lokala idrottsföreningar. Men streetdancen leds av en ung tjej som går danslinjen på Fryshusets Gymnasium och som egentligen inte har någon koppling hit, berättar Magnus Wallner som är glad att kunna erbjuda aktiviteter som kompletterar de mer traditionella sporterna som basket, handboll och skidåkning.

Själv leder han liksom förut bara löpningen men det administrativa vilar fortfarande tungt på hans axlar trots att styrelsen nu utökats. I dagsläget består den av fyra ur skolpersonalen, inklusive Magnus Wallner, och tre föräldrar som ordinarie ledamöter plus två föräldrar som suppleanter.

– Så det är mest mitt eget fel att jag fortfarande gör så mycket själv. Jag måste bara hinna fördela uppgifterna så kommer det bli mindre. Det finns dessutom fler föräldrar som har erbjudit sig att hjälpa till, konstaterar han.

Att det är så lätt att engagera föräldrar både till styrelseuppdrag och som ledare beror nog på att föreningen har blivit mycket populär.

– Ja, föräldrarna till och med skryter om den inför andra föräldrar med barn på andra skolor, säger Magnus Wallner.

Ett av målen med skolidrottsföreningen var just att öka föräldraengagemanget i skolan. Som ett led i det har Magnus Wallner även startat en löpgrupp för föräldrar på tisdagskvällar. Från början ledde han den själv men nu har en av föräldrarna tagit över.

– Jag insåg att det blev lite för mycket att själv vara med även om det var roligt, jag måste ju hinna med mina egna barns aktiviteter också, konstaterar Magnus Wallner.

Föräldralöpgruppen, som består av ett trettiotal personer med en riktigt aktiv kärna på 10-12 stycken, har fått bra sammanhållning och lärt känna varandra väl.

Aktiviteterna för eleverna pågår alla vardagseftermiddagar i veckan utom en som är till för att ge fritidshemmen möjlighet att hitta på egna aktiviteter. Störst direkt mervärde ger skolidrottsföreningen till lektionerna i idrott och hälsa när det är dags för Magnus Wallner att ha orientering med ettorna.

– Det kan vara lite knepigt att vara ensam med trettio nybörjare så då är det till jättestor hjälp att veta att jag har några elever i gruppen som redan kan lite mer och som kan hjälpa de andra, tycker han.

Trots skolidrottsföreningens succé på Hammarbyskolan har idén inte fått särskild stor genomslagskraft på andra skolor. I alla fall inte än.

– Nej, hittills har vi inte haft några studiebesök även om en kollega på en skola i närheten sagt att hon skulle vilja höra mer om hur jag har gjort för att eventuellt starta upp något liknande på sin skola, berättar Magnus Wallner.

Ett forsknings- och utvecklingsprojekt drivet av Specialpedagogiska skolmyndigheten och utfört av Kajsa Jerlinder vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm och Lars Kristén vid Högskolan i Halmstad, och en lettisk forskare, Aija Klavina, har därför undersökt om det med en enkel kamrathandledande utbildning går att öka interaktionen mellan eleverna och därmed inkluderingen av elever med fysiskt funktionshinder.

– Resultaten har varit mycket positiva. Vi har kunnat se en signifikant ökning i interaktion mellan elever med fysiskt funktionshinder och elever utan funktionshinder. Lärarens roll har samtidigt minskat. Dessutom visar våra intervjuer på många andra positiva effekter som ett mer hjälpsamt klassrumsklimat och ett allmänt ökat välmående, konstaterar Kajsa Jerlinder.

Hon exemplifierar förändringen utbildningen åstadkommit med att berätta om hur två elever, en med och en utan funktionshinder, plötsligt hjälptes åt att genomföra en lektionsövning och sedan firade framgången med en gemensam high five. Innan den kamrathandledande utbildningen brukade de två eleverna inte interagera alls på lektionerna. Dessutom brukade eleven med funktionshinder undvika att försöka göra den typen av övningar.

Det svenska projektet, som genomfördes under höstterminen 2011 i fyra klasser på tre låg- och mellanstadieskolor i Sverige, var anpassat till svenska förhållanden men byggde på ett forskningsprojekt som Aija Klavina ledde i Virginia, USA, år 2008.

– I den amerikanska studien hade eleverna något svårare fysiska funktionshinder än de elever som deltog i den svenska. Vår studie var inte heller inför eleverna så uttalat fokuserad på elever med fysiskt funktionshinder utan vi pratade mer om det allmänt samarbetsorienterande, det vill säga hur alla kan hjälpa varandra mer, berättar Kajsa Jerlinder.

Alla elever, inklusive de fyra eleverna med fysiskt funktionshinder, som ingick i den svenska studien fick vid terminsstarten frågan om de ville gå en kamrathandledande utbildning. Trettiosju elever tackade ja, dock ingen av eleverna med funktionshinder. Utbildningen som sedan följde bestod av tre knappt halvtimmeslånga träffar. På träffarna fick eleverna bland annat prata om hur det är att vara en bra kompis, hur det känns att behöva hjälp och i vilka situationer det kan vara som man behöver hjälp. Dessutom fick de göra praktiska samarbetsövningar, till exempel att hjälpa varandra att ta sig förbi ett hinder genom att balansera på en bom. Själva forskningen bestod, förutom av intervjuer, av totalt fyrtiotre filmade observationer som genomfördes både före och efter eleverna hade gått den kamrathandledande utbildningen.

– En sidoinsikt som vi fick genom studien är att elever med fysiskt funktionshinder är borta väldigt mycket från de ordinarie lektionerna på grund av andra åtaganden som läkarundersökning, talträning, sjukgymnastik och operation. Dessutom kan det förekomma en extra infektionskänslighet som gör att dessa elever ofta är sjuka, säger Kajsa Jerlinder och påpekar att den höga frånvaron naturligtvis också kan ha effekt på graden av inkludering.

De lärare i idrott och hälsa vars klasser ingick i studien uttryckte, enligt Kajsa Jerlinder, inledningsvis vissa farhågor inför deltagandet eftersom de var rädda att det skulle leda till en alltför stor arbetsbörda.

– Men under projektets gång blev de jättepositiva, berättar hon.

Förändringen skedde när lärarna upptäckte att arbetsinsatsen var mycket mindre än vad de hade trott och samtidigt gav ett mycket större resultat än vad de hade trott. En win win-situation alltså.

– Nu har lärarna till och med börjat använda metoden i sina andra klasser eftersom den fungerar så bra. Den hjälper ju även elever som inte har ett fysiskt funktionshinder men som ändå behöver mer stöd, konstaterar Kajsa Jerlinder nöjt.

Arbetet med att sammanställa resultatet av forskningsstudien pågår för fullt och därefter är målet för forskarna att försöka nå ut med resultatet till så många berörda lärare som möjligt.

– Vi kommer förstås att skriva artiklar och delta på konferenser, men vår ambition är också att tillsammans med Specialpedagogiska skolmyndigheten sammanställa någon sorts lärarguide. Den ska på ett enkelt och tydligt sätt visa hur man kan jobba med samarbetsorienterat lärande och på så vis nå en ökad interaktion mellan elever med fysiskt funktionshinder och elever utan funktionshinder, berättar Kajsa Jerlinder.

När en sådan guide kan finnas tillgänglig är dock ännu för tidigt att säga.