I helgen har det varit en artikel i lokaltidningen om hoten mot Egalia. På anslagstavlan sitter ett reportage från en fackförbundstidning om genusarbetet på Nicolaigården.

– Det är bra att det skrivs om det, att det här lyfts till något naturligt, som alla ska arbeta med, säger någon.

De andra hummar instämmande. Men alla vet också att för varje gång som de eller kollegorna på Egalia förekommer i tidningen ökar intresset för de båda förskolorna – och därmed också utsattheten.

”Sinnessjukt! Föräldrar, ta bort era barn från förskolan omedelbart! Män måste få vara män och kvinnor vara kvinnor!”

Det började för drygt ett och ett halvt år sedan, med en artikel i Aftonbladet. Lotta Rajalin och en pedagog på Egalia berättade om sitt arbete med att ge alla barn ett likvärdigt bemötande – bland annat genom att ibland använda det könsneutrala ordet ”hen” i stället för att rutinmässigt könsbestämma barnen som pojkar och flickor.

När artikeln på Aftonbladets sajt stängdes för läsarkommentarer hade den genererat 1 480 stycken – de flesta arga och hånfulla.

Vissa gick längre än att lufta sina fördomar och sitt förakt i anonyma läsarkommentarer. En högerextrem organisation publicerade hot riktade mot personal på förskolan. Härom månaden satte någon upp en affisch med orden ”gayfri zon” utanför Egalia. Lotta Rajalin har också fått hotfulla mejl och brev till sin privata adress.

– Jag har fått väldigt mycket personligt: ”Vi vet var du bor, vi kommer, vi ska ta i med hårdhandskarna”. Då får man välja: antingen blir man rädd och går in i det, eller så bestämmer man att: nej, jag tänker inte låta det här hindra mig. Det är det sistnämnda jag har beslutat för mig själv, säger Lotta Rajalin.

Andras rädslor och farhågor är det dock svårare att ta kommandot över. Hon har haft möten med personal och föräldrar, de har träffat polisen och höjt säkerheten på förskolan. Två barn har ändå bytt förskola och några pedagoger har valt att sluta.

– Jag gör också omorganiseringar och flyttar på personal mellan olika enheter. Och det är klart, om man snabbt som chef går in uppifrån och organiserar om så blir det sällan populärt. Men det är också det som är en stor del av min roll – att ha ett långsiktigt perspektiv, att alltid vara några steg före och kunna se in i framtiden.

Det var precis det som Lotta Rajalin gjorde redan 1998, säger hon. Då fick förskolan sin läroplan och uppdraget att arbeta för mångfald och att motarbeta stereotypa könsroller sattes på pränt.

– Jag såg hur samhällsutvecklingen skulle bli, att vi behövde styra in vår verksamhet på mångfald. Vi inom skola och förskola ska spegla samhället i stort så att de barn och familjer som kommer till oss kan känna igen sig. Har du bara normen i personalgruppen blir det bara munnens bekännelse. ”Vi jobbar för mångfald”. ”Jaha, hur då? Här är ju bara blonda i 40-årsåldern”.

Många chefer gör det felet, menar hon. De rekryterar kopior av sig själva och tänker att det är bäst att vara lika varandra, då flyter samarbetet på. Nu kan hon se hur många av kollegorna sitter med personalgrupper där de flesta närmar sig pensionsåldern – inte ett drömläge när bristen på förskollärare är stor. Själv har hon ett åldersspann på 20–66 år på sina förskolor.

Tavelmötet drar igång och är över kvickt som en varmluftsbris i maj. Snabbheten är själva poängen – därav kaffeförbudet och de stående medarbetarna – det gäller att inte fastna i ”cykelställsfrågor”. Kvällen innan har Lotta Rajalin skrivit ner det viktigaste i ett mejl till alla medarbetare. Kvar att avhandla på mötet är Stockholms stads brukarenkät, veckans föräldrapicknick, en ny lathund för hållbarhet, kvarglömda kläder, solskydd och fästingbortplockning.

Resultatet på brukarenkäten möts av ett stillsamt jubel: Nicolaigården har gått från 81 förra året till 83 i år i det index som mäter föräldrarnas nöjdhet. Snittet för alla förskolor i Stockholm ligger på betydligt blygsammare 72.

– Det var väl roligt! Så det blir tårta och fira – och såklart att analysera.

Lotta Rajalin är chef för sju förskolor med sammanlagt 80 anställda och 350 barn. Hon cyklar mellan de olika adresserna på Södermalm och i Gamla Stan i Stockholm. Två tavelmöten på varje förskola gör 14 möten i veckan. Medarbetarsamtal kör hon året runt, varje fredagseftermiddag och varannan onsdag, för att hinna med. Det är lätt att förstå att hon är en varm anhängare av lean production och principen att ständigt förbättra processer och utveckla sin verksamhet.

Dagens andra tavelmöte är närapå en exakt upprepning av det första, nu med andra halvan av personalstyrkan. Städaren påminner om att det står för många skor i hallen och kocken undrar hur det går med inköpet av grill.

Lotta Rajalin, som veckan innan varit på studiebesök i Italien, rycker lite på axlarna åt kockens fråga.

– Ja, jag gör inget med grillen. Jag lärde mig i Italien att om man vill något så gör man det. Och sedan, om man får kritik för det, då säger man förlåt. ”Jag skulle aldrig ha gjort det om jag hade vetat!”

Efter mötet dröjer sig kocken kvar och undrar hur många tusenlappar den där grillen får kosta.

– Typ såhär, säger Lotta Rajalin och håller upp fem fingrar i luften.

Det kan kanske verka nonchalant eller oengagerat, men egentligen är det en väl genomtänkt strategi. Lotta Rajalin tar till teatrala liknelser för att förklara sin ledarskapsfilosofi.

– Alla medarbetare gör ett sånt bra jobb, alla har sina funktioner, ungefär som i ett skådespel. Alla känner till sina roller och kan dem. Blir någon sjuk kan man byta roll, men jag behöver inte gå in och styra, för jag vet att de gör det de ska. Den friheten gör också att de känner att de gör något och att det finns utvecklingsmöjligheter.

Efter alla år har hon blivit mer av en ”faciliterare”. En som ser till att förutsättningarna finns, att kringfrågorna är lösta.

– Kommer det frågor om ekonomi, organisation och arbetsmiljö då ser jag till att snabbt lösa dem. Det ska inte vara ett hinder i pedagogernas arbete. Jag ser till att sceneriet och allt runtomkring funkar.

I mars förra året blev Egalia och Nicolaigården, som första förskolor i landet, hbt-certifierade. Certifieringen är ett kvitto på att förskolorna arbetar systematiskt för att bemöta alla barn och föräldrar respekt

fullt – och att arbetsmiljön är god ur ett hbt-perspektiv, alltså för homo-, bi- och transpersoner.

Kanske är det hbt-certifieringens koppling till gayrörelsen som gör folk så upprörda över genusarbetet på Egalia och Nicolaigården, funderar Lotta Rajalin.

– Man uppfattar det kanske som att vi ska gå in och ändra biologin och göra pojkar till flickor eller flickor till pojkar, eller kanske att vi till och me

d håller på med sexualitet i förskolan – vi kanske vill göra barnen homosexuella?

Men det är en grov missuppfattning – så klart. För i verkligheten handlar det inte om att göra något alls med barnen. Det är de vuxna som ska förändras.

– Vi insåg väldigt tidigt att det handlar om att vi pedagoger ska utvecklas, det är vi som måste ändra våra mönster och tankegångar. Våra hjärnor är fullmatade med det som vi en gång blev marinerade i och som samhället fortsätter att marinera oss i: det här gör flickor, det här gör pojkar. Och det vill vi inte överföra till barnen.

Hon säger att hon redan som barn förstod att den som gör otraditionella val och bryter mot förväntningar riskerar att straffas hårt av sin omgivning. Den lilla pojke som vill dansa balett har många år av motgångar framför sig innan han blir balettchef på Operan. Först då får han erkännande och vinner aktning.

Själv fick hon som liten fick hon veta att hennes mekarintresse inte var så flickigt som det borde vara: ”Du som kan vara så söt, inte ska du smutsa ned dig!”

Hemma i villan på Lidingö mekade hon med mopeder, som vuxen med veteranbilar. Hon hade två gamla Amazon kombi men den ena eldades upp i samband med hoten efter Aftonbladet-artikeln.

– Det var en stor sorg. Det kan jag fundera mycket över – att de valde just min bil.

Hon tittar ut genom fönstret, ut på förskolegården.

– Men jag tror egentligen att det är ofrånkomligt. Så är det med utveckling. Om man tittar bakåt i historien, när man har tagit stora steg i samhällsutvecklingen, då har det alltid varit en period av svårigheter. När man skulle avskaffa slaveriet var det några som tyckte att det faktiskt var livsviktigt att ha slavar. Jag tror att vi kommer att vara utsatta för häckel och spe åtminstone ett decennium till.

– Elevpengen krymper både i skolan och på fritidshemmen, men särskilt på fritids. År 2005 hade jag 10 000 kronor mer per elev på fritids jämfört med i år.

Följden av flera års besparingar är att elevgrupperna blir större och större och personaltätheten lägre och lägre. Och då blir det svårt att leva upp till skollagens krav på att elevgrupperna ska ha en lämplig sammansättning och storlek och att eleverna i övrigt erbjuds en god miljö.

– Vi har oerhört stora grupper nu. Det handlar om trygghet för eleverna och om arbetsmiljön.

Det pedagogiska uppdraget, att komplettera utbildningen i skolan, blir också svårt.

– Verksamhetens kvalitet blir sämre. Det blir mer och mer tillsyn och mindre pedagogisk verksamhet. Jag tycker egentligen att fritids är ett fantastiskt ställe för barn att vara på efter skolan. Men då måste det finnas resurser, säger Inger Carlsson.

Problemen med fritidsverksamheten är inte unika för Frändeskolan. Alla F–6-rektorer i Vänersborgs kommun har skrivit under det brev som skickades till verksamhetschefen för grundskolan, Anne-Len Kriewitz, i slutet av vårterminen.

”Vi rektorer ser inga möjligheter i att genomföra uppdraget ’budget i balans’ år 2012 och samtidigt uppfylla de krav lagen ställer” skriver de och hänvisar till riskanalyser och konsekvensbeskrivningar som tidigare har gjorts.

Inger Carlsson på Frändeskolan säger att syftet med brevet var att tydliggöra för politikerna hur läget ser ut och att samtidigt ge sina chefer lite ”kött på benen” i deras arbete.

– För oss är det ett delikat problem. Kan vi ta den här delegationen av arbetsmiljöansvaret eller inte? Man kan ju skicka tillbaka delegationen och det var också något vi diskuterade. Men till syvende och sist står vi där vi står, säger Inger Carlsson.

Verksamhetschef Anne-Len Kriewitz vid barn- och ungdomsförvaltningen säger till Sveriges Radio P4 Väst att hon har informerat politikerna om situationen:

– Nämnden är informerad och riskbedömningar är det vi får jobba med i nästa steg. Gör man inga fler förändringar i strukturerna så behövs det extra resurser.

Inger Carlsson på Frändeskolan hoppas att rektorernas brev ska ge resultat och hon väntar fortfarande på ett svar från förvaltningen:

– Vi har ännu inte sett något konkret resultat.

Bakom studien, som presenteras i en rapport från Lärarförbundet, står Peter Dolton, professor på University of London, och Oscar Marcenaro-Gutierrez, biträdande professor på University of Malaga.

Forskarna har undersökt vilken betydelse lärarlönerna i ett land har för vilka resultat eleverna presterar i internationella kunskapsmätningar som Pisa och Timss.

Enligt studien finns det ett tydligt samband mellan högre lärarlöner och bättre elevresultat. Ett land som har höga lärarlöner och goda elevresultat är Nederländerna. Turkiet är ett exempel på motsatsen.

Forskarnas slutsats är att skolorna måste höja lärarlönerna om de ska kunna locka unga att bli lärare och samtidigt behålla de duktigaste lärarna, så att eleverna får bästa möjliga undervisning.

— Att det lönar sig att satsa på lärarnas löner är ett perspektiv vi vill föra in i skoldebatten, kommenterar Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén i rapporten. 

Stefan Beskow placerar ut några plastpjäser på det upphängbara tygbrädet.

– Kommer ni ihåg vad uttrycket ”mumsfilibabba” står för när man spelar schack? frågar han sina elever.

Många händer är i luften: Ta om det är gratis, om draget inte kostar dig något.

Nu ska eleverna förklara vilket drag som är gratis utifrån den konstellation som deras matematiklärare ställt upp. Flera förslag beskrivs genom att eleverna anger rutornas koordinater på schackbrädet.

Därefter är det dags att repetera värdet på de olika pjäserna så att eleverna kan räkna ut vem som vann, ifall spelet måste avbrytas innan någon blivit schack och matt (se rutan till höger).

En del elever diskuterar livligt vad som kan vara ett smart drag, andra koncentrerar sig under tystnad. Emilia Larsson, som i dag spelar med Adam Lukasiewicz, kunde lite schack sedan tidigare men säger att hon redan efter ett par månader har lärt sig mycket.

– Det är väldigt bra för koncentrationen, säger hon.

Emilia Larsson tycker att all matte är rolig men att schack är roligast.

– Vi brukar prata om olika drag på rasterna, berättar hon.

Stefan Beskow har varit mattelärare på Svaleboskolan sedan 2004. För några år sedan införde han schack som elevens val från fjärde klass. Ibland var det 70 minuter en gång i veckan, ibland två heldagar per termin.

– Intresset växte hela tiden och vi anordnade turneringar på skolan. Redan då kunde jag se att elever som normalt hade koncentrationssvårigheter kunde sitta upp till en timme framför schackbrädet, berättar han.

Stefan Beskow vände sig till skolans rektor med förslag om att införa schack på själva mattelektionerna.

– Jag hade haft kontakt med riksinstruktören Jesper Hall och hade även läst artiklar om att det kunde vara en bra pedagogisk metod. Så vi bestämde oss för att prova och nu använder vi schack i matteundervisningen en halvtimme i veckan från höstterminen i femman.

Stefan Beskow berättar att schackmatten tränar flera av de förmågor som anges i kursplanen. Flera element i schack liknar dem i matten. Åttans tabell är till exempel direkt överförbar på schackbrädet med sina 64 rutor liksom koordinater när eleverna ska ange schackpjäsernas placering.

– Det står också att eleverna ska lära sig strategier för matematisk problemlösning. Här tycker jag att schacket kommer in. Du måste hela tiden tänka i flera steg och svara på motståndarens drag. Varje drag innebär en ny lösning i och med ditt motdrag.

På flera sätt liknar schack annan, mer traditionell, problemlösning. Du tränar din koncentration och ditt tålamod att tänka i flera steg för att nå målet.

– I problemlösning jobbar du med att ha flera olika värden i huvudet och måste göra flera uträkningar för att nå målet. I schack har du i stället flera olika drag i huvudetoch måste tänka flera drag framåt för att nå målet.

– Så småningom kan även mönsterseende komma in som ett moment gemensamt för matte och schack, fortsätter Stefan Beskow.

En annan vinst med schackundervisningen, menar han, är att konstellationerna i klassrummet förändras.

– Vissa elever skulle aldrig hänga med en viss annan elev på rasterna, till exempel. Men här hittar de varandra i en samvaro som annars inte skulle uppstå.

Stefan Beskow tillägger att det är normalt i matten att arbeta med tankenötter. Och det tycker eleverna är roligt.

– Nu kan vi använda ett 1 400 år gammalt spel där vi på ett lustfyllt sätt konsekvensbedömer och löser problem i flera led!

– Har någon sett boken om slottet Tre kronor?

– Är det kö på limpistolen?

Klass 3B i Herrängens skola har arbetat med Stockholms historia under vårterminen. Nu är de äntligen framme vid den efterlängtade konstruktionsdagen.

I klassrummet och ett angränsande rum håller bland annat Stockholms slott, Kaknästornet, Globen, Vasaskeppet och Storkyrkan på att ta form. På några bänkar ligger ett redigt lager med återvinningsmaterial.

Att få konstruera ostört en hel dag är viktigt. Det ska finnas gott om tid och material, anser klasslärare Annika Lundholm–Bergström.

– Ingenting annat får störa! Det blir stökigt och rörigt och det måste man stå ut med!

Under temaarbetet har eleverna bekantat sig med de flesta av byggnaderna, eller åtminstone sett dem på avstånd. Klassen har varit på guidad vandring i Gamla Stan och på museet Tre kronor. På en skärm sitter elevernas målningar av Stadshuset som de gjorde från Mariaberget, på andra sidan Riddarfjärden.

Innan besöket i Stadshuset åkte deras lärare dit och fotograferade av en detalj till varje elev. På visningen hade de som uppgift att hitta den.

– Har man ett uppdrag blir man mer uppmärksam och lyssnar noga på guiden.

Skoldagen närmar sig sitt slut. Men ännu återstår en del detaljer, målning och att skriva färdigt faktatexterna på datorn.

En pojke vill ha en pingla till det noggrant utformade Stadshustornet. Han får hjälp att hitta en liten klocka från slöjdsalen. Försiktigt fäster han den svartmålade klockan mellan pelarna under den gyllene spiran.

Storkyrkan går ännu inte riktigt att känna igen. Tre flickor sliter med kyrkfönstret och experimenterar med färgnyanser.

– Det var så vackert med alla guldgrejer, säger en av dem och väljer silkespapper till fönstret.

Stockholms slott börjar ta form. En pojke limmar fast äppelträd på slottsgården. Lejonbacken är på plats och målad. Den var viktig att få med, berättar Annika Lundholm–Bergström.

– Där gick vi in när vi var på museet Tre kronor.

Eldkvarn, som är färdig, får elektrisk belysning. En flicka monterar ihop en sluten elektrisk krets och petar in i ångkvarnen.

Eleverna cirkulerar i rummen och tittar på varandras byggnader, berömmer och inspireras. De är vana vid att uppmärksamma detaljer när de är ute och tittar på hus.

– De går igång på varandras arbeten. Börjar någon med mycket detaljer sprider det sig.

Stämningen är koncentrerad och kreativ. Som tur är finns det flera vuxna som kan hjälpa till i dag. Jessica Swahn, som går lärarutbildningen och bland annat ska undervisa i teknik, är en av dem som fyller på limpistolen och tipsar om hur hisskonstruktionen kan fästas på Globen.

Att Annika Lundholm–Bergström kan arbeta ihop med fritidshemmet underlättar. Drömmen vore också att ha tillgång till riktiga verktyg och bra material.

– Jag har mitt vanliga klassrum och skulle önska att det fanns en riktig verktygslåda och material att plocka av.

Det blev en lyckad och rolig dag, konstaterar hon när hon pustar ut efter att klassen städat och utvärderat dagens arbete och samarbete. Annika Lundholm–Bergström är 1–3-lärare i svenska och SO. Efter utbildningen har hon läst till NO och teknik.

– Teknik var så roligt! Jag läste alla kurser som fanns.

Hon tycker att den nya kursplanen är tydlig och bra. Teknikämnet har ofta hamnat lite vid sidan om, kursplanen gör ämnet lite mer synligt.

Men det gäller att tänka till kring hur man kan få in det centrala innehållet under elevernas tre första år. Det är mycket som ska hinnas med, poängterar hon.

– Det räcker inte med att ha det i trean. Jag vill ha ett teknikperspektiv och funderar hela tiden på vad det finns för vinkel i olika arbetsområden.

Att hitta teknikinnehåll och tillfällen att skapa är enkelt, tycker Annika Lundholm–Bergström. I klass 1 arbetar hon mycket utifrån sagor.

– Då är det lätt att få in både matte och teknik.

I tvåan är rymden ett stort område som rymmer hur mycket teknik som helst. Även forntiden och Stockholms historia, som de läser i trean, är outtömliga källor att ösa ur.

– Min ambition är att tekniken ska finnas med hela tiden.

Om det inte går att få in teknik i det aktuella arbetsområdet tar hon en vecka och arbetar med ett speciellt innehåll. När de för några veckor sedan höll på att repetera beskrivande ord inför det nationella provet i svenska, passade hon på att varva med teknik.

Läxan var att hitta ett hushållsföremål och fråga en förälder om det var något som inte fungerade så bra och kunde förbättras.

I skolan fick de berätta om föremålet och låta kompisarna gissa vad det var. I nästa led fick de fundera över hur föremålet skulle kunna förbättras.

– Först tyckte de uppgiften var lite konstig. Sedan gick de igång.

På en vägg i klassrummet sitter klassens innovativa köksredskap. Här finns bland annat en soppsked med fläkt så man inte bränner tungan, en brödkavel med inbyggd mjölare och en glasskopa där glassen inte fastnar.

Att eleverna får möjlighet att lära sig på olika sätt är viktigt, betonar Annika Lundholm–Bergström.

– Man lär sig med både händer och huvud. Huvudet får man använda mycket i skolan, men det är alldeles för lite utrymme för skapande.

– Det ser väldigt olika ut i olika delar av landet, med olika ansvar och titlar för tjänsten. Slutsatsen är att de flesta kommuner organiserar ledningen utifrån de strukturella förutsättningarna, i stället för att reflektera kring vad som är bäst för pedagogiken, säger Maria Styf vid Umeå universitet.

Kartläggningen ingår i Maria Styfs avhandling och bygger på enkäter som hon skickade ut till Sveriges samtliga 290 kommuner under 2009. Det var alltså strax innan den nya skollagen och reviderade läroplanen infördes.

– Min tanke är att göra en jämförande studie på ledningsstrukturerna om några år, för att se om de nya styrdokumenten har påverkat.

Maria Styf tycker att det är bra att förskolechefens roll och ansvar har lyfts fram i den nya skollagen och läroplanen för förskolan.

– Men dokumenten motsäger sig själva: förskole- chefen lyfts, samtidigt som han eller hon inte kallas rektor och därmed inte får samma status som inom skolan.

Hon tror att konsekvensen kan bli att ingenting egentligen förändras, att man fortfarande blir chef över både skola och förskola samtidigt. Titeln byts bara till ”rektor samt tillika förskolechef”.

– Det är inte bra. Jag efterfrågar ett närmre och mer närvarande ledarskap. Helst ska man finnas fysiskt på förskolan. Det ger bäst förutsättningar för en inre pedagogisk utveckling, i nuläget blir ledarskapet ofta alltför administrativt eftersom man har alldeles för många olika ansvarsområden.

Hur får vi en Skolinspektion som på allvar förmår se och stödja processer i samråd med rektorer och lärare? Drömmen vore ju en Skolinspektion som förstod sig på både den summativa och den formativa bedömningen, på samma sätt som vi inom skolan arbetar för att på bästa sätt göra eleverna delaktiga och stödja deras lärande (i tron att detta är vetenskapligt – men det kanske finns olika vetenskaper för elevers och rektorers lärande?).

Nästa gång Skolinspektionen kommer till oss skulle jag önska att de, till den långa listan på alla planer som ska sändas in, tillfogar några frågor: ”Vilka frågor brottas du som rektor med i vardagen? Vad ser du för hinder för en hundraprocentig måluppfyllelse? Vilket stöd skulle du behöva från huvudmannen och Skolverket för att bättre uppnå alla de mål du eftersträvar?”

Då skulle jag sluta försöka framstå som en perfekt rektor på en perfekt skola – och i stället vara mer autentisk, reflekterande och lärande i mötet med statens viktiga granskande myndighet. Då skulle vårt möte säkerligen bygga mer på både beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund än de pseudomöten som ibland uppstår och som leder till att man som rektor inte känner igen sin egen skola i Skolinspektionens rapporter. Inte nog med att det positiva inte blir synligt; ibland är även det negativa helt osynligt – det som man verkligen brottas med och som kanske inte bara har att göra med skolan utan även med det samhälle våra ungdomar växer upp i, men som skapar utmaningar som vi måste möta i skolan.

Det finns så mycket vi måste ta på allvar om vi ska få en skola som är samhällets viktigaste kulturella mötesplats. Pseudokvalitetskontroller har inget syfte mer än som redskap för att visa på politisk handlingskraft – där passar orden kontroll och inspektion möjligen in ...

Men Skolinspektionen kan också starta ett ärende på eget initiativ på grund av vad som har framkommit i något annat sammanhang eller efter att ha tagit del av en brottsmålsdom från domstol, enligt förordningen om underrättelse till Statens skolinspektion om domar i vissa brottmål (2011:278). Enligt förordningen är domstolar skyldiga att underrätta Skolinspektionen om domar där legitimerade lärare eller förskollärare har dömts för brott som de har begått i sin yrkesutövning eller i samband denna. Vidare ska domstolarna underrätta Skolinspektionen om den legitimerade läraren eller förskolläraren har dömts för mord, dråp, grov misshandel, människorov, sexualbrott, grovt rån eller barnpornografibrott.

Om det är uppenbart att anmälan inte kommer att leda till att läraren varnas eller får sin legitimation indragen, påbörjar Skolinspektionen ingen utredning. Annars inleder de en utredning, som normalt görs på någon av Skolinspektionens regionala avdelningar och i undantagsfall direkt på rättsekretariatet.

Skolinspektionens handläggning måste vara objektiv och utredningen ska därför göras noggrant. Den är i första hand skriftlig, men Skolinspektionen kan inhämta uppgifter på annat sätt, till exempel genom att besöka skolan eller förskolan, eller genom att möta läraren. Skolinspektionen tillämpar en så kallad solfjädersmetod, vilket innebär att samtidigt som anmälan skickas till läraren för yttrande, skickas det en begäran om dokumentation och ett yttrande till skolhuvudmannen och rektorn. Skolan och skolhuvudmannen är skyldiga att lämna upplysningar i ärendet på begäran av Skolinspektionen. När handlingarna kommit från rektorn och huvudmannen skickas dessa till läraren, som ges möjlighet att yttra sig över dem. Normalt får rektorn, skolhuvudmannen och läraren tre veckor på sig att yttra sig över handlingarna från Skolinspektionen.

Som part i ärendet har läraren sedan rätt till full insyn i utredningsmaterialet och rätt att yttra sig över anmälningen och utredningen. Skolan och skolhuvudmannen är inte parter, men de kan få insyn i ärendet genom att åberopa offentlighetsprincipen – så länge som handlingar eller uppgifter i ärendet inte sekretessbeläggs med stöd av sekretesslagen.

Om Skolinspektionen inte gör en anmälan till Lärarnas ansvarnämnd, ska Skolinspektionen fatta beslut om att avsluta ärendet. Läraren har rätt att få ta del av beslutet skyndsamt. Även om ärendet har avslutas kan det ha framkommit uppgifter under utredningen som föranleder Skolinspektionen att starta ett ”vanligt” tillsynsärende.

Om Skolinspektionen däremot anser att den legitimerade läraren eller förskolläraren borde varnas, eller att han eller hon inte längre bör ha kvar sin legitimation, gör Skolinspektionen en anmälan till Lärarnas ansvarsnämnd.

I ansvarsnämnden är det Skolinspektionen som agerar som lärarens motpart. Det är Lärarnas ansvarsnämnd som fattar beslut om läraren ska varnas eller fråntas sin legitimation. Beslut i Lärarnas ansvarsnämnd kan överklagas till förvaltningsdomstol, men endast av läraren eller av Skolinspektionen.

– Jag ber också förskolepersonalen att ta med någon pedagogisk dokumentation och lärarna en lektionsplanering. Det handlar inte om att visa upp det bästa man gjort, men att låta var och en tala om något de känner sig nöjda med och koppla det till verksamhets-planen är en bra utgångspunkt för samtalet, säger Elisabet Ingemarsson.

Hon är noga med att särskilja utvecklingssamtalen från andra typer av diskussioner med personalen. Att ha en nära och kontinuerlig dialog med de anställda om det pedagogiska arbetet är en självklarhet och problem eller konflikter löser man när de dyker upp. Det är inget som ska behöva uppta tid under utvecklingssamtalet, anser hon.

– Då vill jag bara lyssna på mina medarbetares personliga tankar om jobbet.

Den inställningen gör henne till en bra förebild tycker Inger Larsson, verksamhetskonsult som ofta föreläser om utvecklingssamtal.

– Chefer är vana att hålla låda, inte minst inom skolväsendet. Studier har visat att chefer ibland upptar så mycket som 80 procent av den totala taltiden vid medarbetarsamtal, säger Inger Larsson.

Det är visserligen chefens uppgift att leda samtalet men det är samtidigt viktigt att medarbetaren får gott om utrymme.

– Du måste vara lyhörd. Ett riktmärke är att chefen ska ha maximalt en tredjedel av taltiden vid utvecklingssamtalen, säger Lena Hammarbäck, som är arbetslivspsykolog och arbetar mycket med psykosocial arbetsmiljö i skolor och förskolor.

Hon menar att utvecklingssamtalen med de anställda kan vara ett sätt att mäta temperaturen på organisationen. I enrum får var och en tillfälle att berätta om sin arbetssituation och det ger en bra insyn i hur medarbetarna uppfattar sitt jobb, hur de trivs och vad de förväntar sig av dig som chef. Rätt använt är utvecklingssamtalet därför ett värdefullt verktyg för dig i din ledarroll. Men det finns en risk att mötena med tiden hålls lite slentrianmässigt och då mister de en del av sin poäng. Det kan också vara bra att tydliggöra att chefen inte främst ska informera eller utvärdera individuella prestationer under utvecklingssamtalet. Fokus ska snarast vara på medarbetaren som en del i organisationen.

För att utvecklingssamtalet ska bli givande krävs förberedelser.

– Informera gärna personalen i grupp om vad du vill få ut av utvecklingssamtalen innan du sätter igång med de enskilda mötena och dela ut en check-lista med de punkter som ska diskuteras, tipsar Lena Hammarbäck.

Verksamhetskonsult Inger Larsson tycker också att mötets struktur är viktig. Men hon höjer ett varnande finger för att stirra sig blind på hur olika frågor är formulerade. Lösningen är inte att hitta en optimal samtalsmall. Det viktigaste är att man som chef koncentrerar sig på den man ska ha mötet med:

– Vem är det du ska träffa? Vad vill du få ut av utvecklingssamtalet med just honom eller henne? Se mallarna och checklistorna som en inspiration men lägg tankemöda på varje möte. Det är när vi använder standardlösningar som utvecklingssamtalen kan minimeras till något som bara ska bockas av på en att-göra-lista, säger Inger Larsson.

Utvecklingssamtalen kan vara uppbyggda på lite olika sätt men bör hålla på i ganska exakt en timme. Tanken är att de på ett eller annat sätt ska ge svar på frågor om vad medarbetaren tycker fungerar bra respektive mindre bra, hur han eller hon utvecklats, vad det finns för behov av kompetensutveckling, synen på dig som ledare och samarbetet med kollegorna.

– Arbetssituationen är oerhört relationskänslig på skolor och ännu mer på förskolor, säger Lena Hammarbäck. Samarbetsfrågan måste få ta tid under utvecklingssamtalet men du ska vara observant så det inte blir skvallrigt. Att prata om någon annan är bara befogat om det handlar om hur just den du talar med påverkas av relationen till den omtalade kollegan. Börjar du själv kommentera medarbetare som inte är närvarande urholkas tilliten till dig som chef.

I vissa branscher har chefer problemet att de anställda inte vågar vara ärliga i sina utvecklingssamtal. Studier vid Karlstads universitet har visat att de anställda till exempel inte alltid erkänner att de känner sig stressade och tungt belastade för att de är rädda att det kan påverka dem negativt i lönesamtalet längre fram. Lena Hammarbäck tror inte att den risken är så påtaglig inom skolan och förskolans värld. Hon lyfter i stället fram den motsatta problematiken med att som chef bli för mycket kompis med sina medarbetare. Rektorer och förskolechefer måste passa sig för att inte hamna i fällan att diskutera privatlivet under utvecklingssamtalet, menar hon.

– Chefen kan bli bakbunden av att få höra för mycket om en medarbetares svårigheter efter en skilsmässa till exempel och kan visa otillbörlig hänsyn till den personen. Visst ska du ge stöd men förvandlas inte från chef till kurator, säger Lena Hammarbäck.

Anett Lindkvist, som driver Vreta näs förskola i Uppsala, planerar oftast in utvecklingssamtalen när förskolan stängt för dagen så att de kan hållas i lugn och ro. Trots att barnen då gått hem är det viktigt att välja mötesplatsen med omsorg.

– Att sitta i kuddhörnan eller på låga stolar känns inte seriöst. Man ska sitta bekvämt i ett rum för vuxna.

För Anett Lindkvist är utvecklingssamtalen ett ypperligt tillfälle för reflektion och hon brukar börja med en kort tillbakablick.

– Jag går igenom anteckningarna från föregående samtal med medarbetaren så att vi kan följa upp hur det gått.

Det blir ett bra avstamp för att sedan kunna se framåt, för samtalet ska inte fastna i dåtiden, poängterar hon.

Anett Lindkvist är medveten om att det krävs kunskap och tar tid att utforma bra utvecklingssamtal men det får man igen eftersom resultatet gynnar hela organisationen, resonerar hon. Med hjälp av utvecklingssamtalen ökar medarbetarnas ansvarskänsla och delaktighet.

– Det gör att vi kan nå verksamhetens mål och så ökar även trivseln, säger hon.

Men för Anett Lindkvist är utvecklingssamtalen viktiga även för henne själv som chef.

– Jag vill gärna ha feedback från mina medarbetare så att jag hela tiden kan bli en bättre ledare.